Teaterkritik

 

Hamlet
Av: William Shakespeare                                                      
Översättning/bearbetning: Magnus Lindman
Regi/koreografi: Örjan Andersson
Scenografi/ljusdesign: Crisander Brun
Kostym: Nina Sandström                                                      Foto Magnus Länje
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Premiär 4 mars 2017 på Folkteatern i Göteborg

I år är det fyrahundra år sedan västvärldens mest ansedde dramatiker dog, något som uppmärksammas också i Sverige.  När jag för cirka 35 år sedan studerade engelska, varvid två terminer  i grevskapet Sussex, blev vi matade med mycket Shakespeare,  fick se många uppsättningar. Vad beträffar  Hamlet har jag  sparat den Penguinpocket, som införskaffades till de tio lektioner som gavs på universitetet. Kommer ihåg  en produktion utan rekvisita på studentteater, då aktörerna formligen spottade fram sina monologer/ repliker. Konstigt nog kan jag inte påminna mig  någon inhemsk variant av pjäsernas pjäs, annat än på teve. Åtskilliga stora namn har ju dominerat i en tacksam huvudroll. Begäret efter att få gestalta en förryckt hämnare, görs till en komisk poäng i Örjan Andersson problematiserande  version.

Visar sig vara ett antal som känner sig manade, flera får vara Hamlet. I den utdragna roande introduktionen avslöjas detta förhållande, samtidigt som intrigens rimlighet och relevans ifrågasätts.  På sätt och vis stämmer påståendet jag läst, att essensen är bevarad trots att merparten text är struken. Regissören pekar, enligt egen utsago, på ytterligheterna i Hamlet: filosofiska tankar kontra buskis.  Teamet Andersson & Brun har tillsammans med ordekvilibristen Magnus Lindman satt sin definitiva prägel, utgår från att kunskap om manus finns lagrad hos publiken. Man har från grunden tillverkat en dryg två timmar lång grandios föreställning där ord och språk, rörelser och parformationer, går i finurlig närkamp med Shakespeare.  Är lätt att uppskatta de ysta upptågen, vandringarna in och ut ur grundstoryn och dansarnas kompletterande funktion. Att några utvalda nyckelscener  blir en fond, en utgångspunkt för olika (konstnärliga) förhållningssätt, är ett genidrag trots att det spolierar all katarsiseffekt.

Finns ingen gradäng. Vi sitter på  stolar längs långsidorna.  Ibland skymmer plastdraperier sikten mot den rektangulära meterhöga vitrutiga scenen, en scen som den fysiska ensemblen ideligen äntrar och hoppar av.  Sammetsgardiner är nedsänkta från taket, lämpligt nog nämns baldakin. Apropå röd färg slösas det med den varan, när missförstånd och ondska resulterar i det ödesdigra välbekanta  slutet.  Någon egentlig dekor finns inte, däremot rökmaskin och döskallar i gips.  Mikrofonstativ brukas liksom inspelade repliker.

Efter förklarande preludier inleds själva dramat till ackompanjemang av pampig pulserande musik. Bara vid något enstaka tillfälle går motorn på tomgång.  De många infallen är ett framgångsrecept, liksom kommenterandet nedanför scen, ett utrymme som kan refereras till som ringside.  Distanseringen till det ålderdomliga versmåttet,  den skräckosande  berättelsen och traditionell dramaturgi; är grepp typiska för nydanande Folkteatern och dess förtjusning i metaperspektiv. Jämfört med koreografen Peter Svenzons Shortcuts (recenserad av mig i LO-tidningen)  är skådespelarna inte alls lika integrerade i dansavsnitten, fast deras kroppar tas i anspråk för subtila ordlösa uttryck.

Somliga i ensemblen står ut, gör extra minnesvärda prestationer. Evin Ahmad med sin fantastiska diktion och övertygelse har nu rotat sig på teatern. Jonas Sjöqvist firar muntra triumfer när han excellerar i rabblandet av förnumstiga listor. Kardo Razzazi imponerar i sin fjärde uppsättning på Folkteatern , agerar här på samma våglängd som Ardalan Esmaili ( känd från några av Stockholms främsta scener), vars liknande stadiga fysionomi gör dem svåra att skilja åt. Dansarna med förnamnen Javier och Arina är fenomenalt synkade och den först nämnde veteranen har på egen hand ett mycket rikt register med absolut kroppskontroll. Det samma gäller för Danielle De Vries som tilldelats rollen som Ofelia. Jämte den berömde koreografen Andersson och ordvrängande dramaturgen Lindman, var De Vries den som gjorde allra störst intryck.

Kan bara hoppas att teaterlystna tar sig till Folkteatern i Göteborg,  låter sig omslutas av ett ironiskt, självbespeglande och nyskapande scenkonstverk. Publikrusning anbefalles!

Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmaili, Lena Birgitta Nilsson, Javier Perez, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Arina Trostyanetskaya, Danielle De Vries och Sara Wikström

 

22/2 2017

Text: Svetlana Aleksijevitj

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Dramatisering: Malin Lindroth

Regi: Erik Åkerlind

På scen: Hanna Ullerstam och Mia Eriksson

  Foto Fianna Robijn

Spelas till och med 9/4 på Göteborgs Dramatiska Teater , Stigbergsliden 5 B

Kommer ihåg att  lumpen  ansågs som en karaktärsdanande sysselsättning.  Vad det militära livet dock går ut på. är att överleva i strid och att verka med sitt vapen ( hade funderingar på vapenfri tjänst). Umbäranden och prövningar var jag med om en ruskigt kall vinter i Bohuslän. På repövning inträffade till och med en dödsolycka. Ändå ynkliga umbäranden  jämfört med de vittnesmål om död och lidande, vars stoff kommer från intervjuer gjorda av 2015 års nobelpristagare i litteratur.

Har inte tidigare tagit del av ryskans ruskiga reportage, skildringar från en befolkning som historiskt gått igenom många plågsamma perioder.  Kvinnornas bidrag till segrar på olika fronter blev aldrig nedtecknad. De glömdes bort och berövades sin hjältestatus, vilket gjorde att Aleksijevitj fyrtio år efter andra världskrigets slut hade ett scoop. Malin Lindroth har ämnesvis dramatiserat det ymniga flödet av intervjusvar. Spännvidden är enorm: från tortyr, stympning  och tankar kring att döda; till kärlek, menstruation, och oförmågan att anpassa sig till ett civilt liv.

Nobelpristagaren har uppmärksammats för sitt sätt att osynliggöra sig själv i intervjusituationen, vilket av många framhållits som föredömligt.  Att underordna sig, närmast utplåna sig själv, är om jag uppfattat rätt vad hon praktiserar när hon träffar sitt ”objekt”. Och då är det ju lämpligt att hon bara undantagsvis adresseras i pjäsen.  (Utgår från att Aleksijevitj  redovisar sin  research i sina böcker.) Då jag själv har lagt åtskillig tid på att agera som intervjuande journalist, är detta ett sidospår som engagerar mig.

Vi ser en stram intim uppsättning där orden har huvudrollen, slungas emot oss,  formas till utsagor om patriotism och ofattbar grymhet. I motsats till Stadsteatern har regissören undvikit att förstärka innehållet med visuella hjälpmedel. Hade blivit mer påverkan känslomässigt, om bilder från krigets fasor funnits med, fast risken för att bli dränkt i outhärdlig smärta hade varit uppenbar. Därför uppskattar jag att utan blockeringar få bearbeta de hemska upplevelser som redovisas. Att en motsvarighet till filmvärldens  tårdrypande  stråkar saknas, innebär att jag är hyfsat kapabel att processa de vidrigheter som återges. Innebär vidare att ett väldigt stort ansvar åligger de två skådespelarna.

Mia Eriksson har en aura av tyngd och orubblighet, medan Hanna Ullerstams metod består i ett på gränsen till naivt sökande och medvetet trevande efter repliker. Dialektiken sluten – öppen gör att de kompletterar varandra väl. Duon har på ett utomordentligt sätt filtrerat den ringlande kören av röster genom  olikartade spelsätt, levandegör skickligt ett oerhört obehagligt manus. I Kriget har inget kvinnligt ansikte är det Ullerstams insats som gör allra starkast intryck. Publiken bryr sig knappast om det faktum, att kvinnorna i sina kappor porträtterar en lång rad av krigsveteraner i övre medelåldern. Några få gånger gestaltar de ett laddat möte, vilket ger en tempostegring. I övrigt besvaras den osynliga intervjuarens frågor, fast minnesarbetet orsakar mardrömmar och vid ett tillfälle absolut krav om raderande av inspelning.

Ett grönt påvert bord, två stolar och en framskrapad tegelvägg är lika med den minimala scenografin.  Sparsamt använd musik av Emma Augustsson markerar ett antal av textens övergångar. Visst skulle blickar och gester gå förlorade, men  Svetlana Alksijevitjs  angelägna dokument passar perfekt som radioteater. (Har blivit uppmärksammad på att 2015 sändes  en bearbetning för  tio skådespelare i Sveriges radio.)  Vill ändå välkomna en produktion vars ändamål infrias, det vill säga underlätta att  göra ett tungt omfattande verk  tillgängligt.