• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Rannsakningen på Orionteatern: stark föreställning om det hemska (Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting)

17 november, 2016 by Lotta Altner

rannsakningen

Rannsakningen
Regi och bearbetning Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Dramaturg Irena Kraus
Kompositör Philippe Boix-Vives
Kostym Kajsa Larsson
Ljusdesign Raimo Nyman
Videokonstnär Emil Klang
Mask Thea Kristensen Holmberg
Orionteatern
Premiär 8 november 2016
Föreställning som recenseras: 16 november 2016

Vi kliver in genom en mörk trädörr och några skådespelare i kläder med liknande färgskalor och hållning möter oss. Jag känner lukten av fuktigt trä. Vid sidorna ser jag något som associeras till tågvalar. En obehaglig känsla kryper en inpå skinnet och man får en inbillad farhåga om hur det eventuellt kunde ha känts att kliva in genom dörrarna till de ökända utrotningslägret Auschwitz.

Väl inne vid scenen befinner vi oss i ett förhörsrum, en domstol där vi får bevittna den rättegång som efter 1945 ägde rum för de som hade arbetat i lägret.

Man slås av vidrigheterna som vittnena berättar om, den genomtänkta tortyren, och den psykiska pressen som fångarna genomled. Dessutom fasar man inför gaskamrarnas effektivitet med zyklon B (nervgas) för att mörda människor. Svarta muren var ett ökänt begrepp där människor avrättades med jämna mellanrum och från flertalet baracker kunde därmed medfångar förfäras och tänka tanken att det när som helst skulle kunna drabba dem.

rannsakningen2Det som är mest slående och fasansfullt är gärningsmännen (och kvinnor) som vid förhören blånekar till sin inblandning i avrättningar. Man hävdar att man bara skickats på en arbetsinsats, följt order, inte var behörig till det eller ”…vad skulle jag göra, gjorde ju bara mitt jobb”. Andra gömde sig bakom att ryktena de hört om gaskamrarna var så vidriga att de inte kunde ta det till sig och skylde på att man aldrig var direkt aktiv. ”Min katolska tro tillät mig aldrig att mörda”, men den tillät dig således att stå och titta på?

Jag slås också av tanken av hur så många människor kunde bli mördade av så få. De hände sällan att de gjorde något motvärn och då frågar man sig hur är det möjligt. Men jag insåg ganska snabbt av föreställningens berättelser att en människas handlingskraft lätt kan tyna bort av skräck, fasa, svält och psykisk terror. De flesta överlevde 3-4 månader, om de inte såg till att skaffa sig en priviligierade position i lägret och därmed kunde räkna med beskydd eller extra mat.

När man hör fångvaktarna (oavsett befattning eller ansvar) känns de som att de antingen är väldigt bra på att ljuga eller så tror de själva på sina lögner. Ingen av fallen vi fick se under kvällen gav något exempel på någon som hade stake nog att vilja ta ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om det är mänskligt eller enbart beklagligt. Ingen frid till dem således.

Det som var mest fascinerande i kvällens föreställning, var att skådespelarna byte rollkaraktärer med varandra hela tiden. Det var enbart åklagaren och försvararen som var densamma. Det gav oss känslan av att vi alla skulle kunna bli förövare eller offer. Kanske är inte avståndet fullt så långt som vi skulle vilja tänka? Med små små steg i en felaktig riktning tror jag att vi alla skulle kunna brista och mörda någon i en situation där nöden krävde det. Massmord på fånglägers nivå är ju dock något mer än det och kräver en ideologisk överlägsen tro på sin egen gudomlighet eller en psykopatisk natur. Men rollbytena gav ondskan skilda ansikten, som var nyttigt för sin egen rannsakan (det vill säga ingen av oss är utan skuld).

Föreställningen var lite i längsta laget och jag kunde se på de gymnasister som var där att de knappt kunde hålla ögonen öppna. Berättelserna som berättades kanske hade kunnat slås ihop eller bearbetas på ett annars sätt. Samtidigt kanske det fanns ett utmattande syfte med att gång på gång behöva höra dem neka till vidrigheter.

Kvällens ljussättning var obehaglig, men nödvändig för att skapa återblickar som hjälpte förhören framåt. Den gav mig också insikt i hur fångarna kunde separera sig själva från andra, sin kropp och sina känslor, för att överleva där och då. Vilken typ av liv de aldrig därefter kunde få, kan man enbart gissa sig till. En ständigt återkommande mardröm som aldrig ville släppa deras skäl. Frågan är om det är mänskligt att leva med.

Skådespelarnas marscherande och rörelser i takt i liknande riktningar påvisade också, vilket hemskt följedjur vi människor är. Istället för att stanna upp och göra upp med oss själva och våra egna uppfattningar, är det därmed lättare att följa andra och sedan inte behöva stå till svars. Ibland skulle jag hellre velat bli en hund.

Det allra värsta är tyvärr inte att det här har hänt en gång för länge sedan. Det är dock mer illa än så. Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting, eftersom det fortfarande händer massmord på den nivån. Därför får inte förintelsens läger glömmas bort och vi får aldrig någonsin låta våra röster tystna kring det. Enbart genom att visa civilkurage kan vi mota bort ondska.

rannsakningen3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, RAnnsakningen, Scenkonst, Teaterkritik

Sällsam resa till mörka vrår – Europas Kniv på Göteborgs Stadsteater

12 november, 2016 by Mats Hallberg

Manus, koncept och filmregi: Björn Runge

Scenregi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostym: Peder Freiij

Kompositör: Linda Spjut

Ljud: Jesper Lindell

Filmfoto: Stellan Runge

Medverkande: Jacob Eklund (film), Rasmus Lindgren och Kim Theodoridou Bergquist

Urpremiär på Studion 11/11 2016

02-europaskniv-pressbild-fotoolakjelbye-2016-17-1373235600-rszww379h254-90 Foto Ola Kjelbye

Av Björn Runge har jag endast sett ett fåtal verk. Ur hans ojämna produktion har jag ändå skaffat mig några favoriter. Syftar till viss del på Guldbaggebelönade våldsamma skilsmässodramat Om jag vänder mig om. Verkligt förtjust blev jag i hans otäta film Vulkanmannen (om kultförfattaren Sture Dahlström) jämte Nightrider på Studion som är raka motsatsen vad beträffar täthet. Om jag förstått rätt kunde vare sig han eller Jacob Eklund vara med live i Europas Kniv, då de var upptagna av andra engagemang. Därför fogade paret som gärna jobbar tillsammans, ihop de många filmsekvenserna redan i våras. I dem finns en laddning som är en av uppsättningens odiskutabla styrkor.  Med utstuderad självbehärskning, ofta på randen till uppblossande vrede, framställer Eklund på ett genomlysande sätt en motsägelsefull morbid berättare. Vi översköljs av författaren Célines på samma gång rörliga och röriga intellekt. Eklund är precis lika karismatisk som han kan vara på toppen av sin förmåga, något jag haft nöjet att skåda flera gånger på Stockholms två största teaterhus.

Om man i likhet med min läsande mamma inte känner till pseudonymen Céline, fungerar manus som en ingång till författaren, läkaren och extremisten från Bretagne; präglad av två fasansfulla världskrig. Känslokallt och sakligt redogör gör han för barbari och ofattbart lidande, vilket delges oss med osviklig precision. Skrämmande vittnesmål från en skoningslös betraktare, förstärks av bilder på sönderbombade städer och flyende överlevande. För kännedom kan meddelas att jag slukade genombrottet Resa till nattens ände och Kasperligan.  Författarens skrivande är som framgått allt annat än idylliskt  eller ordinärt.  Vad som gör honom obehaglig är inte minst blottläggandet av drifter och maktstrukturer.

Pjäsen handlar om ett komplicerat osmidigt möte emellan Céline och en judisk litteraturprofessor från Chicago.  Efter brevväxling träffas de när kollaboratören befinner sig i ofrivillig exil på vischan i Danmark 1948. Att  Milton Hindus  -kongenialt porträtterad av Rasmus Lindgren  – skrivit en omtalad bok om dessa försök till samtal var mig obekant. Hans intervjuande stöter ideligen på patrull. Den franske rabulisten tar delvis tillbaka vad han skrivit i pamfletter mot judar, omformulerar och skiftar ståndpunkt. Ständigt närvarande i bakgrunden finns  hans maka dansaren Lucette, starkt spelad av Kim Theodoridou Bergquist. Föredömligt att hon inte är bihang utan får agera som  självständig individ. Hennes temperament skiljer sig från den inbundne professorns natur. Här spänns en dramatisk båge, införlivas en intressant förhöjning. Finns några energiska välavvägda scener dem emellan, oftast är det hon som för ordet. Rasmus Lindgrens roll är ju att vara vetgirig och avvaktande, lika mycket som ifrågasättande. Den enskilt främsta insatsen i uppsättningen levereras av Bergquist, när hon högläser ur makens brev, vilka avfyras likt projektiler indränkta i frustration.

Scenografin är inskränkt till ett minimum, beroende på den dominerande filmduken. Ibland  förpassas skådespelarna ut i periferin, blir  staffagefigurer i den lyskraftiga ”sanningssägarens” skugga. En fara som scenregissören för det mesta lyckligtvis kunnat avvärja. En vridbar vägg eller mur mitt på scen innehåller flera fiffiga scenlösningar. Till det lyckade helhetsgreppet samverkar vidare flera faktorer lätta att förbise: Atmosfärisk musik av Linda Spjut, intelligent ljussättning av Max Mitle, naturtroget ljud som illustrerar hur vindar, vågor och fåglar låter. Teamet, inklusive den inhoppande scenregissören, har på ett tillfredställande sätt förverkligat Björn Runges  estetik. För honom är formen lika viktig som  innehållet. Märks att han är lika upptagen med hur  som  vad som ska skildras.

Rasmus Lindgrens går definitivt i land med sin utmaning att ha en motspelare som inte är fysiskt närvarande, svåraste han gjort enligt egen utsago. Hade vi varit på biograf skulle vi sagt att han inleder och avslutar som speaker, i och med att han ger oss  förutsättningarna samt några biografiska fakta. Däremellan gestaltas troligen de centrala avsnitten ur Milton Hindus smått berömda bok. Uppsättningen motsvarade högt ställda förväntningar! Över hundra minuter utan paus kan vara tålamodsprövande.  I Europas kniv segar sig aldrig tiden fram, trots en utsträckt monolog på upploppet. Vi blir varse att somliga är gåtfulla varelser, omöjliga att ringa in eller läsa av. Céline, vars åsikter gick från att vara problematiska till förhatliga och i förlängningen brottsliga (när de trycktes),  är långt ifrån den ende betydande författare som skrivit storartad skönlitteratur  behäftad med smutsstämpel.  I likhet med Mephisto ges inga entydiga svar, däremot  raffinerad scenkonst kretsande kring en tvivelaktig karaktär som filmas.

 

 

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Leif – en monolog i strand-up liknande regi

3 november, 2016 by Lotta Altner

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Leif
Av Lucas Svensson och Leif Andrée
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi och kostym: Maria Geber
Ljus: Jonathan Winbo
Mask: Ulrika Ritter
Urpremiär 2 november 2016, Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Varje gång jag inser att en skådespelare ska spela en roll om sig själv, backar jag lite. Inte för att någons personliga och privata liv på något sätt är ointressant, utan för att det är svårt med de olika avstånden. Både av och på scen, är det viktigt att kunna skilja mellan sitt privatliv, sin profession och sin personlighet. Det är inte alla skådespelare som riktigt helt fullt kan separera på det, och inte andra människor heller för den delen. Jag blev dock lite lugnare när jag förstod att Leif Andrée varken hade skrivit manuset själv eller regisserat sig själv. Men när jag förstod att de skulle vara en monolog på drygt 2 timmar (dock en paus) så blev jag lite förbryllad igen. Man skulle kunna kalla föreställningen för en monolog i strand-up liknande regi.

LeifScenen är uppbyggd som en vissen skog och ska nog på något vis föreställa livets gång och växlingar. Jag kan inte hjälpa att fråga mig själv om det är riktiga träd som fått flytta in tillfälligt eller om de ska få komma ut igen. En ensam musiker spelar på sin elgitarr och hjälper Andréen att ha koll på de skilda övergångarna i manuset. Musiken är säkert talande för de som gillar 60-tals musik, men ibland blev det lite för mycket elgitarr på för hög nivå. Leif utger sig inte för att vara en fantastiskt sångare och det gör att man kan respektera hans korta sånginsats som bryter övergångarna i monologen. Häftigast tyckte jag dock att det var när han läste i takt i någon form av poetisk form. Det var snyggt och stämningshöjande.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Leifs fantastiska förmåga att växla tempo på scen. Han går från det låga melankoliska, till det fräcka och roliga. Gång på gång bjuder han på det personliga och är ofta i gränslandet till det privata. Enbart vid några tillfällen känner jag att han är väldigt nära gränsen till en intimitet som jag faktiskt inte vill veta och interaktivt kan se honom i ögonen. Han kommer dock undan med att ganska snart skratta åt sig själv och då är balansen tillbaka.

Berättelsen om hans barndom och uppväxt kommer inte hela tiden i kronologisk ordning. Jag trodde faktiskt att det skulle störa mig något, men efter ett tag kunde jag inordna mig i den oordningen.
Det slår mig i slutet av första akten, att Leif, som är född på 1950-talet och i dagsläget skulle fått beskrivningen Maskrosbarn, inte haft det lätt i livet. Han vägrar tack och lov att vara ett offer och det för att han som alla människor med tuff barndom, är en stolt överlevare som fått ta hand om sig själv och andra. Dessutom skryter han om familjedragen ”att ta sig själv i kragen” och ger dem alla därmed belöningen. Han har dock varit duktig i hela sitt liv och vid 16 års ålder fick han bli vuxen och ta hand om sig själv. ”Jag blev rolig” för att överleva och han slapp då ta ansvar för någon annan än sig själv (vilket hans yngre syskon har haft svårt att förlåta honom för).

LeifMan tycker om hur skådespelaren ger flera nyanser av sig själv och av dem som skadat honom. Ingenting är ju helt vitt eller svart. Samtidigt har han inga problem med att säga ”hur fan tänkte de då?”. Ändå ville han i alla lägen, som de flesta barn, trots allt bara göra sin mamma glad.

När Leif beskriver all den rädsla och allt våld som präglat hans liv mellan lingonsylts kokning och simningen, så fasas jag, men gläds över det faktum att människor trots allt har en underbar förmåga att kunna överleva. Fast nog är det sant att: det är hårt att betala med sitt liv för att få leva.

Medverkande: Leif Andrée
Medverkande musiker: Susanna Risberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Leif, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater

Engagerande och intensiv enaktare – Offline hos GEST

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Kristina Brändén Whitaker, Elizabeth Neale & James Hogg

Regi: Kristina Brändén Withaker

Ljudkonsult: Karl Wassholm

Skådespelare: Elizabeth Neale och James Hogg

Urpremiär hos Gothenburg English Studio Theatre 29/10 2016

unspecified Foto Lina Ikse

Ingen tvekan om att jag kommit rätt, eftersom samtal på engelska förs i foajén. För första gången avläggs besök hos denna teater vid Chapmans torg. De har hållit igång verksamheten med engelskfödda proffs i ett decennium. I fjol prisades man av Scenkonstguiden. I och med Offline blir det premiär  för en uppsättning riktad till unga mellan 13 – 16 år, vilket märks på publikens sammansättning. Åtskilliga är inte bara åskådare, utan interagerar i egenskap av inbjudna eller som medlemmar i en  ungdomsförening sysselsatt med drama.. Föga förvånande ska produktionen på en omfattande turné till högstadieskolor. Kan noteras att jag sett en hel del musikaler och pjäser  på originalspråk under mina två perioder som studerande i England. Men det var väldigt länge sedan. Därför passade åldersnivån idealiskt.

Språket är förhållandevis lättbegripligt, vilket antagligen är utprovat i förväg. Minst lika viktigt för att berättelsen ska nå fram, är förstås att de medverkande insett hur nödvändigt det är med god artikulation.  Somliga ord lyckas näppeligen alla översätta, men de förstås troligen i sitt sammanhang. Repliker levereras i ett forcerat tempo, något som ytterligare understryker att  skådespelarparet måste ha mycket tydliga uttal. Och med denna avgörande beståndsdel har de lyckats. Vill omgående slå fast att de som gestaltar en spännande historia, på kuppen ger oss en nyttig språklektion fri från dialekt.

Storyn är rafflande och ganska gåtfull. Intrigens motor är att en grabb anmälts försvunnen och att polisen i Sussex därför involveras. Man utreder fallet genom att vara misstänksamma och frågvisa, vilket inkluderar att hålla kvar elever i berörd skola. Vore förödande att avslöja upplösningen. Ingen spoiler således. Kan bara  hinta om att audiovisuell rekvisita ger vid handen, att försvinnandet har en knorr. Antyder jag något om idealitet, förälskelse och västvärldens kanske mest brännande spörsmål, har jag nästan yppat för mycket.

Skådespelarna är klockrena under fyrtio dramatiska minuter. Neale och Hogg inleder och avslutar som poliser, av naturliga orsaker allt mindre beskäftiga allt eftersom. Så länge fallet utreds utan avgörande pusselbitar, andas attityden stark misstänksamhet. Ett fyndigt grepp för att upprätthålla fascinationen hos tilltänkt målgrupp. Vassa frågor sticks mot oss, några ur publiken blir konfronterade på scen och pressen representeras av en kvartett statister. Manusförfattarna vill få mottagarna att fundera på sociala medier och nätverk. Utgår från att tid ägnas åt att  efteråt diskutera föreställningen, inte minst eftersom  vissa inslag kunde skrämma. (Många ungdomar har dessutom säkerligen haft obehagliga upplevelser på internet.) I vilken mån är nätet ett neutralt hjälpmedel?  Vilka risker finns?  Aktörernas uppskruvade tonläge förändras inte nämnvärt när de istället befinner sig, åtminstone delvis, på de anklagades bänk. Skådespelarna växlar galant till sina biroller som mamma, pappa, datorhandledare och kvinnlig rektor.

Scenografin är sparsmakad! Ett skäl är troligen att produktionen ska kunna anpassas smidigt till olika provisoriska scener. I centrum ett bord med datorutrustning. I övrigt ID-brickor i halsband, neddragen mössa, massvis av mobilsamtal/ ringsignaler och videoinstallationer. För att markera scenövergångar hörs pumpande techno. Och som om det inte vore tillräckligt, använder sig James Hogg av den trånga läktaren som ett utvidgat scenområde.   Pulserande närvaro, angeläget ämne och lite läskig inramning således, vilket bör  garantera att GEST kommer göra ett succéartat avtryck när de uppsöker sin målgrupp.

 

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

Djärv kontrastfylld nytolkning – Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Ingmar Bergman

Regi: Lydia Bunk

Scenografi & kostym: Nadia Nabil Korsbaek

Ljus: Jonas Bogh

Video: Clive Leaver

Premiär stora scen Göteborgs Stadsteater 28/10 2016

Ola Kjelbye foto Ola Kjelbye

Stadsteatern har identitet som övergripande tema innevarande spelår. Därför tyckte de kanske att det dags att utforska en prototyp vad beträffar sårig mor – dotter relation. I likhet med aktuella succén Mephisto finns  minnesbilder från en spelfilm, bilder att tillgå som förkunskap. Kommer tydligt ihåg hur  Ingrid Bergmans och Liv Ullmans trasiga karaktärer misslyckas att kommunicera, blir oförlösta trots uppblossande utbrott av sanningslidelse.

Den tyska regissören Lydia Bunk har satt en omisskännlig prägel på kammarspelet. Hennes uppsättning är laddad med delvis annorlunda grundton. Utdragna  nervösa scener där publikens skratt fastnar i halsen, ett ymnigt svärande (anspelning på Bergmans talspråk) samt musik av exempelvis Nick Cave och Philip Glass.  Enligt en av huvudrollsinnehavarna är tyskans devis More is more, vilket bland annat innebär att när kammarspelet blåses upp i storformat, är det svårt att ta in allt som händer  om en  sitter på fjärde raden. Finns ständigt videoprojektioner  om ojämlikhet, begränsat seende och dåtid att tillägna sig. Den inbjudande scenografin består inte bara av spiraltrappor, divan, matssalsmöblemang, megastor blomkruka, musikrum, himmelssäng,  porträttfoton, inglasade gigantiska insekter, högar av kringflygande löv och jättelika gardiner att vira in sig i. Ett inramad målning av modern, den firade konsertpianisten, visar sig emellanåt ha eget liv. En raffinerad spooky detalj, vilket signalerar att den ensligt belägna prästgården inte är någon fridfull oas.

Bortsett från en anklagande harang av den försmådda dottern, består den ganska långa första akten av mer gyckel än ångest. Att vi tillåts le åt osäkra personer när de beter sig löjligt – samtidigt görs medvetna om de starka farliga känslor som riskerar att flamma upp –  blir i någon mån ett välgörande reningsbad. Tror att  den anmärkningsvärt galghumoristiska sinnesstämningen, underlättar för att  fylla salongen, eftersom Bergman  förknippas med tungsinne och demoner.  Konstaterade i paus att det inte är mycket kvar av demonregissörens ursprungliga drama. Har svårt för att bestämma mig om stilgreppet funkar. Kommer efter viss vånda fram till att det måste vara tillåtet att ”förvanska” svensk films största auteur (tillika en av våra mest dominanta män i svenskt teaterliv).

Utan att ha den prisbelönta filmen från 1978 i färskt minne, registrerar jag  tre nyckelsekvenser, varav en återkommande. För det första när Evas olycklige make reciterar ur en av Evas böcker om vikten av att öva sig varje dag på att leva. Och  det hjärtskärande icke-mötet i ett preludium av Chopin, på initiativ av  naiva kärlekstörstande dottern. Vidare återkommande sekvenser när den drunknade sonen blir en gengångare, endast synlig för mamma. I övrigt många bisarra beteenden från rollfigurer inneslutna i sig själva.  I andra akten avfyras  det förväntade artilleriet.  Borde resultera i  chockverkan, blir istället gripande sorgliga monologer vars  förmodade omskakande effekt uteblir.

Skådespelarnas insatser? Var spänd på hur Carina M Johansson skulle ta sig an en  dramatisk gravallvarlig roll, särskilt eftersom jag under en följd av år sett henne leverera rappa repliker. Vad som sker är att hon i stora stycken tar med sig sitt adelsmärke, det vill säga bitskheten och  positionerandet.  Överdrifter vid entréer och  uppvisningen i självupptagenhet vid middagsbordet renderar i stor komik.  Gestaltningen i avgörande envigen däremot, när fasaden inte får rämna för kvinnan som beskrivs som känslomässig invalid, blir rörande när vi får reda på att kärlekslösheten gått i arv. Caroline Söderström å andra sidan agerar hudlöst, är mästerlig på att uttrycka förtvivlan. I varje scen syns Evas vrede och besvikelse, självbespegling och revanschism. Filmens manliga biroller är strukna ur manus, undantaget Evas betydligt äldre man. Benjamin Moliner övertygar som rädd rättrådig människa. Den inneboende systern vars kroniska tillstånd ju ges värsta tänkbara förklaring, görs av osannolikt viga trapetskonstnären Kajsa Bohlin. Hon kränger och klättrar vertikalt över hela scen, som ett ljudlöst orosmoment.

Efter att ha läst och sett en del av och om Ingmar Bergmans verk (fast han allmänt varit för introspektiv för min smak), kom mina förväntningar på skam. Trots att jag inte alls blev lika tagen som jag utgått från, snarare konfys, har jag  tänkt ett varav till.  Har kommit fram till att jag uppskattade denna oblyga annorlunda version, vilket i första hand ska tillskrivas radarparet Bunk & Korsbaek.

Medverkande: Caroline Söderström, Carina M Johansson, Benjamin Moliner, Kajsa Bohlin, som flickor på film Anna Grahn Lindberg & Mian Grahn Lindberg samt statist som Erik.

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in