Av Kristina Brändén Whitaker, Elizabeth Neale & James Hogg
Regi: Kristina Brändén Withaker
Ljudkonsult: Karl Wassholm
Skådespelare: Elizabeth Neale och James Hogg
Urpremiär hos Gothenburg English Studio Theatre 29/10 2016
Foto Lina Ikse
Ingen tvekan om att jag kommit rätt, eftersom samtal på engelska förs i foajén. För första gången avläggs besök hos denna teater vid Chapmans torg. De har hållit igång verksamheten med engelskfödda proffs i ett decennium. I fjol prisades man av Scenkonstguiden. I och med Offline blir det premiär för en uppsättning riktad till unga mellan 13 – 16 år, vilket märks på publikens sammansättning. Åtskilliga är inte bara åskådare, utan interagerar i egenskap av inbjudna eller som medlemmar i en ungdomsförening sysselsatt med drama.. Föga förvånande ska produktionen på en omfattande turné till högstadieskolor. Kan noteras att jag sett en hel del musikaler och pjäser på originalspråk under mina två perioder som studerande i England. Men det var väldigt länge sedan. Därför passade åldersnivån idealiskt.
Språket är förhållandevis lättbegripligt, vilket antagligen är utprovat i förväg. Minst lika viktigt för att berättelsen ska nå fram, är förstås att de medverkande insett hur nödvändigt det är med god artikulation. Somliga ord lyckas näppeligen alla översätta, men de förstås troligen i sitt sammanhang. Repliker levereras i ett forcerat tempo, något som ytterligare understryker att skådespelarparet måste ha mycket tydliga uttal. Och med denna avgörande beståndsdel har de lyckats. Vill omgående slå fast att de som gestaltar en spännande historia, på kuppen ger oss en nyttig språklektion fri från dialekt.
Storyn är rafflande och ganska gåtfull. Intrigens motor är att en grabb anmälts försvunnen och att polisen i Sussex därför involveras. Man utreder fallet genom att vara misstänksamma och frågvisa, vilket inkluderar att hålla kvar elever i berörd skola. Vore förödande att avslöja upplösningen. Ingen spoiler således. Kan bara hinta om att audiovisuell rekvisita ger vid handen, att försvinnandet har en knorr. Antyder jag något om idealitet, förälskelse och västvärldens kanske mest brännande spörsmål, har jag nästan yppat för mycket.
Skådespelarna är klockrena under fyrtio dramatiska minuter. Neale och Hogg inleder och avslutar som poliser, av naturliga orsaker allt mindre beskäftiga allt eftersom. Så länge fallet utreds utan avgörande pusselbitar, andas attityden stark misstänksamhet. Ett fyndigt grepp för att upprätthålla fascinationen hos tilltänkt målgrupp. Vassa frågor sticks mot oss, några ur publiken blir konfronterade på scen och pressen representeras av en kvartett statister. Manusförfattarna vill få mottagarna att fundera på sociala medier och nätverk. Utgår från att tid ägnas åt att efteråt diskutera föreställningen, inte minst eftersom vissa inslag kunde skrämma. (Många ungdomar har dessutom säkerligen haft obehagliga upplevelser på internet.) I vilken mån är nätet ett neutralt hjälpmedel? Vilka risker finns? Aktörernas uppskruvade tonläge förändras inte nämnvärt när de istället befinner sig, åtminstone delvis, på de anklagades bänk. Skådespelarna växlar galant till sina biroller som mamma, pappa, datorhandledare och kvinnlig rektor.
Scenografin är sparsmakad! Ett skäl är troligen att produktionen ska kunna anpassas smidigt till olika provisoriska scener. I centrum ett bord med datorutrustning. I övrigt ID-brickor i halsband, neddragen mössa, massvis av mobilsamtal/ ringsignaler och videoinstallationer. För att markera scenövergångar hörs pumpande techno. Och som om det inte vore tillräckligt, använder sig James Hogg av den trånga läktaren som ett utvidgat scenområde. Pulserande närvaro, angeläget ämne och lite läskig inramning således, vilket bör garantera att GEST kommer göra ett succéartat avtryck när de uppsöker sin målgrupp.