Av Ingmar Bergman
Regi: Lydia Bunk
Scenografi & kostym: Nadia Nabil Korsbaek
Ljus: Jonas Bogh
Video: Clive Leaver
Premiär stora scen Göteborgs Stadsteater 28/10 2016
foto Ola Kjelbye
Stadsteatern har identitet som övergripande tema innevarande spelår. Därför tyckte de kanske att det dags att utforska en prototyp vad beträffar sårig mor – dotter relation. I likhet med aktuella succén Mephisto finns minnesbilder från en spelfilm, bilder att tillgå som förkunskap. Kommer tydligt ihåg hur Ingrid Bergmans och Liv Ullmans trasiga karaktärer misslyckas att kommunicera, blir oförlösta trots uppblossande utbrott av sanningslidelse.
Den tyska regissören Lydia Bunk har satt en omisskännlig prägel på kammarspelet. Hennes uppsättning är laddad med delvis annorlunda grundton. Utdragna nervösa scener där publikens skratt fastnar i halsen, ett ymnigt svärande (anspelning på Bergmans talspråk) samt musik av exempelvis Nick Cave och Philip Glass. Enligt en av huvudrollsinnehavarna är tyskans devis More is more, vilket bland annat innebär att när kammarspelet blåses upp i storformat, är det svårt att ta in allt som händer om en sitter på fjärde raden. Finns ständigt videoprojektioner om ojämlikhet, begränsat seende och dåtid att tillägna sig. Den inbjudande scenografin består inte bara av spiraltrappor, divan, matssalsmöblemang, megastor blomkruka, musikrum, himmelssäng, porträttfoton, inglasade gigantiska insekter, högar av kringflygande löv och jättelika gardiner att vira in sig i. Ett inramad målning av modern, den firade konsertpianisten, visar sig emellanåt ha eget liv. En raffinerad spooky detalj, vilket signalerar att den ensligt belägna prästgården inte är någon fridfull oas.
Bortsett från en anklagande harang av den försmådda dottern, består den ganska långa första akten av mer gyckel än ångest. Att vi tillåts le åt osäkra personer när de beter sig löjligt – samtidigt görs medvetna om de starka farliga känslor som riskerar att flamma upp – blir i någon mån ett välgörande reningsbad. Tror att den anmärkningsvärt galghumoristiska sinnesstämningen, underlättar för att fylla salongen, eftersom Bergman förknippas med tungsinne och demoner. Konstaterade i paus att det inte är mycket kvar av demonregissörens ursprungliga drama. Har svårt för att bestämma mig om stilgreppet funkar. Kommer efter viss vånda fram till att det måste vara tillåtet att ”förvanska” svensk films största auteur (tillika en av våra mest dominanta män i svenskt teaterliv).
Utan att ha den prisbelönta filmen från 1978 i färskt minne, registrerar jag tre nyckelsekvenser, varav en återkommande. För det första när Evas olycklige make reciterar ur en av Evas böcker om vikten av att öva sig varje dag på att leva. Och det hjärtskärande icke-mötet i ett preludium av Chopin, på initiativ av naiva kärlekstörstande dottern. Vidare återkommande sekvenser när den drunknade sonen blir en gengångare, endast synlig för mamma. I övrigt många bisarra beteenden från rollfigurer inneslutna i sig själva. I andra akten avfyras det förväntade artilleriet. Borde resultera i chockverkan, blir istället gripande sorgliga monologer vars förmodade omskakande effekt uteblir.
Skådespelarnas insatser? Var spänd på hur Carina M Johansson skulle ta sig an en dramatisk gravallvarlig roll, särskilt eftersom jag under en följd av år sett henne leverera rappa repliker. Vad som sker är att hon i stora stycken tar med sig sitt adelsmärke, det vill säga bitskheten och positionerandet. Överdrifter vid entréer och uppvisningen i självupptagenhet vid middagsbordet renderar i stor komik. Gestaltningen i avgörande envigen däremot, när fasaden inte får rämna för kvinnan som beskrivs som känslomässig invalid, blir rörande när vi får reda på att kärlekslösheten gått i arv. Caroline Söderström å andra sidan agerar hudlöst, är mästerlig på att uttrycka förtvivlan. I varje scen syns Evas vrede och besvikelse, självbespegling och revanschism. Filmens manliga biroller är strukna ur manus, undantaget Evas betydligt äldre man. Benjamin Moliner övertygar som rädd rättrådig människa. Den inneboende systern vars kroniska tillstånd ju ges värsta tänkbara förklaring, görs av osannolikt viga trapetskonstnären Kajsa Bohlin. Hon kränger och klättrar vertikalt över hela scen, som ett ljudlöst orosmoment.
Efter att ha läst och sett en del av och om Ingmar Bergmans verk (fast han allmänt varit för introspektiv för min smak), kom mina förväntningar på skam. Trots att jag inte alls blev lika tagen som jag utgått från, snarare konfys, har jag tänkt ett varav till. Har kommit fram till att jag uppskattade denna oblyga annorlunda version, vilket i första hand ska tillskrivas radarparet Bunk & Korsbaek.
Medverkande: Caroline Söderström, Carina M Johansson, Benjamin Moliner, Kajsa Bohlin, som flickor på film Anna Grahn Lindberg & Mian Grahn Lindberg samt statist som Erik.