Manus, koncept och filmregi: Björn Runge
Scenregi: Marcus Carlsson
Scenografi & kostym: Peder Freiij
Kompositör: Linda Spjut
Ljud: Jesper Lindell
Filmfoto: Stellan Runge
Medverkande: Jacob Eklund (film), Rasmus Lindgren och Kim Theodoridou Bergquist
Urpremiär på Studion 11/11 2016
Foto Ola Kjelbye
Av Björn Runge har jag endast sett ett fåtal verk. Ur hans ojämna produktion har jag ändå skaffat mig några favoriter. Syftar till viss del på Guldbaggebelönade våldsamma skilsmässodramat Om jag vänder mig om. Verkligt förtjust blev jag i hans otäta film Vulkanmannen (om kultförfattaren Sture Dahlström) jämte Nightrider på Studion som är raka motsatsen vad beträffar täthet. Om jag förstått rätt kunde vare sig han eller Jacob Eklund vara med live i Europas Kniv, då de var upptagna av andra engagemang. Därför fogade paret som gärna jobbar tillsammans, ihop de många filmsekvenserna redan i våras. I dem finns en laddning som är en av uppsättningens odiskutabla styrkor. Med utstuderad självbehärskning, ofta på randen till uppblossande vrede, framställer Eklund på ett genomlysande sätt en motsägelsefull morbid berättare. Vi översköljs av författaren Célines på samma gång rörliga och röriga intellekt. Eklund är precis lika karismatisk som han kan vara på toppen av sin förmåga, något jag haft nöjet att skåda flera gånger på Stockholms två största teaterhus.
Om man i likhet med min läsande mamma inte känner till pseudonymen Céline, fungerar manus som en ingång till författaren, läkaren och extremisten från Bretagne; präglad av två fasansfulla världskrig. Känslokallt och sakligt redogör gör han för barbari och ofattbart lidande, vilket delges oss med osviklig precision. Skrämmande vittnesmål från en skoningslös betraktare, förstärks av bilder på sönderbombade städer och flyende överlevande. För kännedom kan meddelas att jag slukade genombrottet Resa till nattens ände och Kasperligan. Författarens skrivande är som framgått allt annat än idylliskt eller ordinärt. Vad som gör honom obehaglig är inte minst blottläggandet av drifter och maktstrukturer.
Pjäsen handlar om ett komplicerat osmidigt möte emellan Céline och en judisk litteraturprofessor från Chicago. Efter brevväxling träffas de när kollaboratören befinner sig i ofrivillig exil på vischan i Danmark 1948. Att Milton Hindus -kongenialt porträtterad av Rasmus Lindgren – skrivit en omtalad bok om dessa försök till samtal var mig obekant. Hans intervjuande stöter ideligen på patrull. Den franske rabulisten tar delvis tillbaka vad han skrivit i pamfletter mot judar, omformulerar och skiftar ståndpunkt. Ständigt närvarande i bakgrunden finns hans maka dansaren Lucette, starkt spelad av Kim Theodoridou Bergquist. Föredömligt att hon inte är bihang utan får agera som självständig individ. Hennes temperament skiljer sig från den inbundne professorns natur. Här spänns en dramatisk båge, införlivas en intressant förhöjning. Finns några energiska välavvägda scener dem emellan, oftast är det hon som för ordet. Rasmus Lindgrens roll är ju att vara vetgirig och avvaktande, lika mycket som ifrågasättande. Den enskilt främsta insatsen i uppsättningen levereras av Bergquist, när hon högläser ur makens brev, vilka avfyras likt projektiler indränkta i frustration.
Scenografin är inskränkt till ett minimum, beroende på den dominerande filmduken. Ibland förpassas skådespelarna ut i periferin, blir staffagefigurer i den lyskraftiga ”sanningssägarens” skugga. En fara som scenregissören för det mesta lyckligtvis kunnat avvärja. En vridbar vägg eller mur mitt på scen innehåller flera fiffiga scenlösningar. Till det lyckade helhetsgreppet samverkar vidare flera faktorer lätta att förbise: Atmosfärisk musik av Linda Spjut, intelligent ljussättning av Max Mitle, naturtroget ljud som illustrerar hur vindar, vågor och fåglar låter. Teamet, inklusive den inhoppande scenregissören, har på ett tillfredställande sätt förverkligat Björn Runges estetik. För honom är formen lika viktig som innehållet. Märks att han är lika upptagen med hur som vad som ska skildras.
Rasmus Lindgrens går definitivt i land med sin utmaning att ha en motspelare som inte är fysiskt närvarande, svåraste han gjort enligt egen utsago. Hade vi varit på biograf skulle vi sagt att han inleder och avslutar som speaker, i och med att han ger oss förutsättningarna samt några biografiska fakta. Däremellan gestaltas troligen de centrala avsnitten ur Milton Hindus smått berömda bok. Uppsättningen motsvarade högt ställda förväntningar! Över hundra minuter utan paus kan vara tålamodsprövande. I Europas kniv segar sig aldrig tiden fram, trots en utsträckt monolog på upploppet. Vi blir varse att somliga är gåtfulla varelser, omöjliga att ringa in eller läsa av. Céline, vars åsikter gick från att vara problematiska till förhatliga och i förlängningen brottsliga (när de trycktes), är långt ifrån den ende betydande författare som skrivit storartad skönlitteratur behäftad med smutsstämpel. I likhet med Mephisto ges inga entydiga svar, däremot raffinerad scenkonst kretsande kring en tvivelaktig karaktär som filmas.