Teaterkritik

The Nether på Dramaten – kan fantasin förbjudas om den är för mörk och våldsam?

24 mars, 2017 by Rosemari Södergren

The Nether
Av Jennifer Haley
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Lena Endre
Scenografi Mats Sahlström, Lena Endre och Ann Bonander Looft
Videoscenografi Visual Relief
Kostym Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner Magnus Grenstedt
Ljus Jens Sethzman
Premiär på Dramatens lilla scen 23 mars 2017

I tv-spel på internet, där vi möter motspelare som är uppkopplade och vi har avatarer (bilder som är vi i spelet) kan vi döda varandra. Alltså i spelet. The Nether är en föreställning av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley som tar upp de moraliska och etiska frågor kring vad vi kan göra i en virtuell värld. The Nether är i dramat en vidareutvecklad, mer avancerad form av dagens internet. Skickliga programmerare kan förmedla dofter och utseenden och ljud ännu mer trovärdigt än idag. I denna värld finns ett ställe som heter Gömstället. Mannen som driver detta har blivit mycket rik på detta. På Gömstället kan människor komma och få utlopp för sina mest mörka sidor. Att där samlas många pedofiler och män som vill döda är väl inte förvånande. Föreställningen ställer frågor kring vad som är rätt och fel i en sådan värld.

I dagens internet finns mörka delar som där finns Dark Net där mycket kriminellt finns. Där finns tillhåll för pedofiler och där kan människor köpa vapen, droger och det mesta som är olagligt finns tillgängligt där. Men där handlar det ju om verkliga barn som blir utsatta. I samband med några föreställningar av The Nether arrangeras samtal om grooming, som innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. Hur ser lagstiftningen ut? Vad kan och gör polisen för att förhindra att brott begås på nätet? Samtal efter föreställningen med regionpolischef Carin Götblad, regissören Lena Endre samt skådespelarna Nina Zanjani och Christoffer Svensson. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

Fast frågan om övergrepp gentemot barn är inte vad The Nether handlar om. Inte enbart i alla fall. I Gömstället är de barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och ihjälhuggna med yxa inga barn, egentligen. De är digitala produkter som det kan ligga vuxna män bakom. Bakom Iris, flickan i föreställningen, döljer sig en äldre herre, egentligen. Och dessutom är flickan ingen verklig varelse, utan en digital figur som kan uppstå på nytt och på nytt, hela tiden, om igen. Det går att jämföra med dagens tv-spel där människor kan springa runt och skjuta ihjäl varandra. Fast det är bara bilder de skjuter ihjäl.

Ska det kunna förbjudas? Ska det vi gör i fantasin kunna förbjudas?

The Nether ställer viktiga frågor kring vårt förhållande till fantasi och till virtuella världar. Är det självklart att den som får ge utlopp för sina allra mörkaste vidriga begär i en digital värld också kommer att vilja göra detta i den verkliga världen, eller är det tvärtom: genom att en person får göra detta digitalt räddas människor i verkligheten från att bli utsatta för våld och övergrepp?

Lena Endre som regisserat säger:
– The Nether är en pjäs som handlar om vilka vi blir i denna nya värld. Var går skillnaden mellan fantasi och verklighet om fantasin är verkligare än verkligheten? Mellan ont och gott? Mellan ”jag” som inloggad och ”jag” i verkligheten?
– Jag såg pjäsen på Duke of York’s Theatre för drygt ett år sedan och slogs av aktualiteten i den och hur vi egentligen inte vill veta, inte orkar ta in hur verkligheten på nätet kan se ut idag. The Nether är dels en kritik mot den avhumanisering och bortdomnade empati som en inloggning innebär för vissa, dels en samhälls- och miljökritik.

Föreställningen ger inte svaren, vi måste hitta svaren själva. Föreställningen är en mycket snygg helhet, både scenografiskt och med duktiga skådespelare. Reine Brynolfsson som Sims/Papa visar än en gång att han är en av de bästa svenska skådespelarna. Alla fem skådespelarna på scen gör utomordentliga roller och det är alltid roligt att se Nina Zanjani på scen, här som kommissarie Morris. Nina Zanjani är en av mina favoriter bland de yngre som kommit fram under senare tid. Magnus Ehrner som Doyle och Christoffer Svensson som Woodnut är som alltid också rätt i sina roller – men allra allra klarast på scen lyste den lilla flickan Iris, spelad av Sigrid Johnson. Hon var helt fantastisk.

Medverkande
Sims/Papa Reine Brynolfsson
Morris Nina Zanjani
Doyle Magnus Ehrner
Woodnut Christoffer Svensson
Rollen “Iris” Sigrid Johnson/ Anastasia Leppist/ Marielle Malmberg

Klurig granskning av (själv)godhet – Här skulle vi leva, tillsammans på Folkteatern Göteborg

20 mars, 2017 by Mats Hallberg

Foto Magnus Länje

Manus: Kristian Hallberg

Regi: Kristina Hagström – Ståhl

Scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström – Ståhl, Lumination of Sweden

Film: Hanna Andersson

Läser cv-urvalen som teatern pressavdelning gjort. Noterar att de som ansvarat för uppsättningen har avsevärda meriter, vilket inte i sig garanterar någon succé. Men onekligen finns förutsättningar för ansenlig verkshöjd, för en enakatare som ingår i serien Roadtrip I Regionen. Pjäsen vars titel hämtats från Johannes Anyuru, är sålunda en fortsättning på tematiken från Jag var här först (recenserades i fjol på Kulturbloggen). Upprinnelsen: ett uppdrag till dramatikern Kristian Hallberg att skriva tre skådespel som anknyter till dagens verklighet i Västsverige, utifrån ambulerande utställningen Vi är romer framtagen av Göteborgs Stadsmuseum.

Efteråt frågade en kvinna i garderoben vad jag sett, ville veta vad det handlade om. Spontant sa jag att tittat på ett slags triangeldrama med avstamp i begreppet godhet. Ett äktenskap som var på topp när man var småbarnsföräldrar, krackelerar efter trettiosex år. Hustrun har ändå bestämt sig för att återvända. Av oklar anledning lämnar hon sin älskarinna, fast hon vid återkomsten kräver skilda sovrum. Hennes man klagar på undermåligt utförda hushållssysslor. Utanför ICA i Grästorp passerar han en tiggare, får då ingivelsen att erbjuda den utsatta kvinnan jobb. ”För att få pengar ska man göra rätt för sig ”. Olof tycker att han konstruerat en perfekt win -win situation. Intrigen blir förstås en tacksam grogrund för konflikter och vändpunkter. Språkförbistring, skamliga eller underliga förslag och feldiagnosen vinterkräksjuka. Där har ni några hintar om vad som förekommer i detta både realistiska och absurda drama.

Scenografin utgörs av köksmiljö från 70-talet i en gråskala. De korta scenerna markeras med steg genom kortsidornas dörrkarmar samt med reglering av ljus. Dialog och skeende förstärks av minimalistisk musik, den glädjelösa underström som Johan Ramström komponerat. Och på köksskåpen projiceras film gjord av Hanna Andersson, Tåg, karg kylslagen natur och frusna människor i dunjackor är några av motiven. Visst är det sofistikerat med ytterligare dimensioner. Men fyller de en viktig funktion?

Dialogen vill jag påstå vetter åt Norénska med syrliga angrepp, försök till försoning väger upp rådande bitterhet. Avsiktliga missförstånd duggar tätt, därav störtskuren frågor och motfrågor. Tycker att dialogen några gånger haltar, blir lite platt. Hallberg har förvisso kommit på en lysande utgångspunkt, belyser ståndpunkter och iakttagelser kring självgodhet och solidaritet. ( parallell kan dras till beryktad krönika av Ann Heberlein). Texten fungerar som bäst när hemmets toffelhjälte orerar om skit i hörnen och tallrikars ingrodda smuts. Går lätt att koppla ihop utbrotten till framväxten av populistiska rörelser och eviga diskussionen om närande och tärande. Kanske är jag orättvis och otålig, borde möjligen vänta med ett samlat omdöme tills alla tre delarna haft premiär?

Intrigens inneboende styrka matchas av starka skådespelarinsatser. Från välunderrättad källa erfar jag att Karin de Frumerie klassar rollen som det nästan stumma hembiträdet, som något av det absolut svåraste hon gjort. Hon tvingas förlita sig på intrikat kroppsspråk, ger oss en skygg och förskrämd uppsyn. De gånger jag tidigare sett henne, har det varit i helt motsatta utåtagerande roller. Den för mig nya bekantskapen Hans Sandquist gestaltar med bravur en ömklig figur som både lirkar och fräser. Märks på tydlig diktion och pauseringar att han varit engagerad som talboksinläsare och vid Radioteatern. Gurli känns inte fullt ut trovärdig, är inte lätt att begripa sig på. Elisabeth Göransson (som jag sett i väldigt många uppsättningar) åstadkommer ett lysande porträtt av en karaktär vars blandning av beskäftighet och förvirring ger henne nödvändig komplexitet.

Medverkande: Karin De Frumerie, Elisabeth Göransson och Hans Sandquist

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Fjortisen känsligt framkallad – 5114 Dagar på Backa Teater

19 mars, 2017 by Mats Hallberg

17/3 2017

Dramatiker: Johanna Larsson, Stefan Åkesson, Ensemblen

Regi: Johanna Larsson

Scenograf och kostymör: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman-Moberg

Kompositör: Systraskap (Amanda Lindgren & Sabina Wärme)

Musiker: Stefan Abelsson, Mats Nahlin, Amanda Lindgren och Sabina Wärme

Foto Ola Kjelbye

Se mig! Ni fattar inte vad jag går igenom. Det är kontentan av den fjortonårige Anna Harlings utbrott, en betydelsebärande urladdning vars följdverkan blir en finstämd sång. Vi får i 5114 Dagar vara med om personliga vittnesmål från en kvalfylld ålderszon alla måste passera. Titeln syftar på hur många dagar som ska uppnås, till tillståndet mellan barndom och spirande ungdom. Den förste att göra entré är just Anna Harling i rollen som sammanhållande kitt, en slags ciceron i utforskningen av våra famlande yngre tonår. Sina dagboksskriverier kallar hon en redigerad selfie. Presentatören avlöses i tur och ordning av övriga i ensemblen. Samtliga utgår från porträttfoton klistrade på kroppsstora pappskivor, foton som med något undantag visar hur de själva såg ut när det begav sig.

Ensemblen berättar och spelar upp situationer från ett mestadels olyckligt fjortonårslandskap, anekdoter och känslostormar de upplevt. De tilltalar varandra med förnamn, bara vid enstaka tillfällen är de avsiktligt andra än sig själva (kurator, pappa…). Skådespelarna agerarar de versioner av sina autentiska jag, som de vaskat fram i samarbete med regissören och dramatiker Stefan Åkesson. Det ständigt närvarande metaperspektivet ges en hisnande brygga, när Gallons insats i Girl Power (2000) lyfts fram av yngre kollega som något hon verkligen tyckte om. I manus finns flera liknande frivolter inlagda. Och det beprövade konceptet fungerar väl , om än en aning ojämnt. Genomgående metod hos hyllade ungdomsscenen på Hisingen, är just att dramaturgiskt bearbeta och sammanställa insamlad research.

Vill påstå att den förhånade instabile fjortisen återupprättas, tas på blodigt allvar. Skolgång, kompisar, föräldrar, passioner, identitetssökande och trevande sexualitet; en heltäckande innehållsdeklaration över en problematisk ålder. Skådespelarna har grävt fram vad de kanske förträngt, troligen många gånger smärtsamma minnen. Man lyckas förmedla en palett av lidande och hopp, vånda och längtan, besvikelse och bekräftelse. Några historier är extra uppseendeväckande, exempelvis de från Åsa-Lena Hjelm, Ramtin Parvaneh och Ylva Gallon. Åka fast för checkbedrägerier, tolv begravningar i samband med den så kallade diskoteksbranden och besatthet vid kvinnlig superhjälte. Tre fall av märkvärdiga berättelser jag troligen kommer minnas länge.

Scenografin är sparsmakad. Några mobila väggar med dörrar skärmar av, som fond fasad som föreställer skola i nordöstra Göteborg. I övrigt noterar jag soffa och tillhörande bord, på vägg framväxande korrespondens mellan pushande lärare och en kämpande basketfantast samt musikernas utrustning. Av oklar anledning utökas scenutrymmet till läktaren publiken sitter på, vilket känns ganska onödigt. För att markera musikernas betydelse finns de i sedvanlig ordning placerade nästan mitt på scen, får presentera sig och görs delaktiga i enkät. Anmärkningsvärt annars är att det är den unga kvinnliga duon som komponerat, medan de erfarna männen ”bara” lirar. Musiken kan överlag betecknas som svävande ambient eller rytmisk electronica. Som mest mänsklig, lustfylld och kommenterande blir den när de duktiga musikerna trakterar diverse blåsinstrument. Då vibrerar teaterrummet av känslor.

Varje gång jag ser fryntlige Kjell Wilhelmsen och hans bistra motpol Ove Wolf ( tesen om att de fastnat i sina olika fack behöver motbevisas), får jag en förväntad dos teatergodis. Den först nämnde i rustning ala Game of Thrones kommer säkerligen skrattas åt av högstadieelever, vars skratt lär komma av sig, när hans motpart gör uppror. Skådespelarna som helhet utstrålar trygghet med de spelsätt de vinnlagt sig om. Men jag önskar att de utmanat sig själva mer. Blir denna gång mest imponerad av intensiteten hos Hannah Alem Davidsson, det konsekvent maniska hos Ylva Gallon och sättet att äga teaterrummet hos Ramtin Parvaneh. Jag som för länge sedan slutat följa teveserier, skulle absolut bli sugen igen om mannen i blå träningsoverall skulle erbjudas en huvudroll.

Ser ett gott hantverk med förmodligen rätt tilltal för tänkt målgrupp. Ibland när förväntad effekt nätt och jämt infrias, trots rättmätig positiv hållning, ska poängteras att 58-åringar inte utgör Backa Teaterns målgrupp. Igenkänningsfaktorer för dem produktionen vänder sig till finns framför allt på ett existentiellt plan, eftersom den dokumentära uppsättningen inte har med nutidens fixering vid smartphones eller sociala medier.

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Anna Harling, Åsa-Lena Hjelm, Ylva Gallon, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic och Ramtin Parvaneh

Tankar om Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater

18 mars, 2017 by Lotta Altner

Kung Kristina Alexander
Manus Aleksa Lundberg, Elisabeth Ohlson Wallin
Regi Elisabeth Ohlson Wallin
Skådespelare Aleksa Lundberg (Kristina)
Musik Fredrik Arsaeus Nauckhoff
Ljusdesign Jonatan Winbo
Scenografi och kostym Ulrika van Gelder
Sömmerska Helene Söhr
Regiassistent Tuvalisa Rangström
Teaterchef Ture Rangström
Producent/Press Katharina Lind
Premiär 1 mars 2017 Strindbergs Intima Teater
Föreställning som recenseras: 17 mars 2017

Att vara född biologisk kvinna och drottning på 1600-talet kan säkert ha haft sina fördelar. Om man nu verkligen skulle leva i Sverige då vore det sannerligen inte fy skam att få möjligheten att få bli den första kvinna till tronen på flera hundra år. Men idealet och kvinnligheten då, precis som idag hade sina baksidor. Kristina var inte vilken biologisk kvinna som helst och ville inte heller var det.

Kristina sitter i en maktposition där hon som drottning i stort sätt kan ta sig vilken man som helst. Men hon vill inte ha någon man. Hon blir attraherade av kvinnor. Frustrationen för Kristina är att hon enligt Platons modell tror att det enbart finns ett kön, och att kvinnor enbart är outvecklade män. Så hur kan hon som drottning vara en outvecklad människa? Hur kan hon som är bortskämd med att kunna få allt här i livet, inte få lov att bli den Alexander (den store)som hen upplever sig som. ”Se på mig när jag föds till Alexander” ber hen.

Uppsättningen tar upp ett känt dilemma. Kvinnor som inte ser ut som kvinnor (hur nu det är?), beter sig kvinnligt och inte vill ha en man, blir därmed helt avsexualiserade som människor (hermafrodit). För vad gör vi med kvinnligheten när den inte lever upp till normen och inte tilltalar männen runtomkring? Men framför allt vad gör vi med kvinnor som faktiskt känner sig som män, ”Könet håller mig tillbaka, i allt annat är jag man”.

Föreställningens berättargång är något komplicerad och känns inte helt självklar. Man slängs både bakåt och framåt i Kristinas livsöden på scen. Samtidigt förekommer också en filmisk monolog på väggen bakom Kristina, av andra nutida transsexuella som jämför sina öden med drottningens. Filmsekvenserna ger ansikten på en problematik som alltid funnits för transsexuella d.v.s. det de känner att de är och vad världen uppfattar dem som. Det är vuxna människor som uttrycker att de tänker för mycket, men som är glada över att de genomgått sina förändringar med namnbyten, operationer och hormoner.

Scenografin gav en detaljerad avbild av dagen, då och nu, med tydliga detaljer som kunde ge samlevnad. Inget blev på något vis felaktigt utan alla delar kompletterade varandra på ett utsmyckande och känslosamt sätt. Kristina plockade detaljer på scen som förstärkte och förminskade hens identiteter (ex.svärdet, brynjan, rustningen och bibeln). Associarerna gör tydligen både mannen och kvinnan.

Kanske är det så att när ens sexualitet och dess uttryck inte får lov att ses på med blida ögon och man anses som inte som ”normal” (som reportaget från 1965 uttryckte), så vill den bli den provocerande och dekadent. Kanske måste man ta sig an den skräna vägen? Någonstans kan jag förstå det, på samma sätt som man skriker till sist om ingen lyssnar. Däremot blir blottningen och intimiteten mellan skådespelare och publik för närgången när jag ska behöva se skådespelarens fingerar tryckandes och klämmandes i ett naket sköte på scen. Det blir kirurgiskt och gynekologiskt på ett sätt som få nog är bekväma med. Momentet var dock kort och efteråt gav hen ett raseriutbrott för sin omanlighet som var hjärtskärande. Den kroppsliga längtan efter ett annat jag var mycket tydligt. Man önskar hen ett tydligare och mer överensstämmande jag.

Skådespelaren hade en fantastisk förmåga att ge världens tvåsamhet ett Janusansikte. Ge mänsklighetens tvång på könslig definition den bittra ton som det måste vara att leva med flera identiteter samtidigt. Ibland såg jag en stark kvinna som ville vara man, ibland en man som råkade var kvinnlig. Med ofta var det bara en man eller bara en kvinna. Hjärnan kunde inte få ihop hens bild idag och jag förstår att klosterlivet var det enda som kunde rädda Kristina/Alexander från sin tidsålder. Jag hoppas Kristina/Alexander fick uppleva sig ”victorious” som vilken annan kunglighet utan att helt och fullt finna stöd i katolska kyrkans dåvarande och bokstavstroende/teologiska tolkning av hen.
Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta (Matteusevangeliet 19:12)

Teaterkritik

Footer

Om oss