Teaterkritik

Fäder och söner på Dramaten – fascinerande och tankeväckande

11 december, 2016 by Rosemari Södergren

Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.

Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.

Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.

Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.

Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.

En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.

En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?

Ulla Skoog stagar upp svajig sjukhusfars – Var god dröj på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2016 by Mats Hallberg

Sverigepremiär 9/12 2016

Av John Chapman

Regi och bearbetning: Adde Malmberg

Scenograf: Hansson Sjöberg

Kostym: Susan Salomonson

Medverkande: Ulla Skoog, Thomas Nystedt, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Carina Boberg, Misagh Sharifian, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Tove Wiréen samt Ulla Holm (statist)

Foto Ola Kjelbye

När en känner sig förolämpad av vad man sett för dyra pengar, då ligger beteckningen fiasko nära till hands. Det brutala omdömet stämmer in på Adde Malmbergs Panik på klinik sedd på privatteater i Stockholm för cirka sex år sedan. Har däremot uppskattat en kaxig och självironisk Malmberg solo på S.U.C.K i Göteborg. Att humor är vanskligt är en truism, kan inte nog understrykas. Vi skrattar åt olika saker, har skiftande preferenser. Hur mycket skämtande kan framgångsrikt utvinnas ur missförstånd? Publiken serveras en uppsjö av incidenter att garva åt i denna ursprungligen engelska pjäs (Nil By Mouth). Men anrättningen är tryfferad med på tok för många billiga poänger.

I öppningsscenen möter vi en förvirrad skröplig dam (Ulla Skoog) i rullstol som tvingats byta avdelning under helg då låg bemanning råder. Nyanländ till avdelningen Ferlin eskorteras hon av sin make teologie doktor Gerd Bellman (Thomas Nystedt), döpt av tyska föräldrar. Utan tillgång till alla adekvata uppgifter skrivs hon in av en rekorderlig, men superstressad sköterska (Melina Tranulis). Och sedan är den cirkus som brukar kallas vårdkarusell i rullning. Kaos utbryter när personer förväxlas, vilket är standard i situationskomedier som drar åt det farsartade. Måste ha varit evigheter sedan stora scen inskränkte sig till ett konstant sceneri bestående av vitt rum med fyra uppradade sängplatser flankerade av svängdörr och expeditionslucka. På golvet framför några ouppackade kartonger med stödstrumpor. Snubbelrisk föreligger givetvis. Ljuset är – som någon påpekar – extra starkt.

En teori som lanseras i Var god dröj kan er recensent vidimera, nämligen den att sjukvårdens problem handlar lika mycket om bristfällig organisering som bristande resurser. När jag låg inlagd några dygn 2013 var mycket påfallande rörigt och oklart, något jag observerade trots mitt sjukliga tillstånd. Hela tiden fick man dra sin historia för förbipasserande läkare. Typiskt att talesättet ena handen vet inte vad den andra gör (inte oväntat en replik i pjäsen), kunde bli en rubrik för min korta tid som patient. Mest tragikomiskt: när jag blev utskriven hade jag kvar kanyl i armvecket. Att sjukhus trots slitande personal och avancerad teknik inte bara hjälper, utan i värsta fall stjälper mer än antyds i Chapmans nålstick till manus. Vill dock foga in en brasklapp. Orsaken till att denna slapstickanfrätta pjäs bara spelats någon enstaka gång i professionella sammanhang, bör rimligtvis bero på att texten saknar tillräcklig substans.

Försonande drag finns! Ulla Skoog i huvudrollen, vars bitska formuleringar och tajming alltid varit hennes styrka, är den största behållningen. Hon spelar lakonisk gumma med värdighet, en före detta svensklärare med handväska och hatt som vägrar tappa ansiktet. Trivsamt när hon apropå sjukhusets litterära anspelningar reciterar svenska författare. Det medvetet sävliga samspelet med servile Thomas Nystedt sitter som det ska. Arbetsplatsen präglas av uppenbar hierarki, pågående ”konflikt” gällande kunskapsöverföring och dess motsats samt underskott på tid och förtroendeskapande åtgärder, vilket alltihop tematiseras i uppsättningen. Några få fattar många avgörande beslut. Mest makt tror självfallet läkaren att hon har, ända tills en oannonserad tjänsteman avslöjar sin identitet. Mötena emellan Victoria Olmarker och Fredrik Evers rollfigurer ångar av rasande positionering, orsakar många uppspärrade ögon. Det är kul och ganska minnesvärt.

I övrigt är jag inte lika road. I sin bearbetning är Adde Malmberg för yvig, saknar finess. Visst ger oförmågan att kommunicera jämte driften med minimalt närminne, uppslag till massvis av skojiga situationer; om än de i sin dråplighet leder till fatala misstag. Men det blir för mycket omtuggande och intet överlämnas till åskådaren att fylla i. Oöverstigliga svårigheter att uppfatta namn och titlar görs till en för stor sak. Bruket av dialekter överdrivs kopiöst, tillför inte intrigen något av värde. Blir bara roligt till en viss gräns, en gräns som med råge överskrids, ett praktexempel är den skräcködla som Tove Wiréen lustfyllt gestaltar. Man ska kanske inte efterlysa logik och realistiska karaktärer i en fars, men hon är bara för mycket. Anser att Stadsteatern genom att anlita denne komiker också som regissör hamnat snett. Hans handlag tycks mig för grovt och enkelspårigt. Min spontana reaktion efteråt, var att Var god dröj hör hemma på privatteatrar där flams och garv ofta står högst i kurs.

Jag tror på dig Anita – Åh vem i hela världen kan man lita på?

10 december, 2016 by Lotta Altner

Jag tror på dig Anita
Manus och regi Paula Stenström Öhman
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Jenny Nordmark
Ljus Susanna Hedin, Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Reis
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Lilla scenen den 9 december 2016

Alla vet att inte alla människor går att lita på. De flesta av oss har erfarenhet av att ha missbedömt någon för hyvens och vettig. Samtidigt är det så att många av oss ganska snabbt bara veta när en del människor bara utstrålar att saker och ting inte går ihop och något är allvarligt fel i deras sociala kontakter med andra. Dessutom finns det underbara människor i alla situationer, överallt och ingenstans. Man varken kan eller bör ”döma hunden efter håren”. Våld, sexuella trakasserier eller övergrepp styrs inte av högt eller lågt, kön, religion eller hudfärg. När det gäller brott kan du vara både polismästare, president eller ungdomspräst. ”Du ska inte ta det personligt”.

I Stenström-Öhmans ny pjäs får vi se ett socialkontors verksamheter och konfidenter från insidan. Här har man stressade möten, dålig kaffemaskin och overhead pennor som knappt fungerar. Man försöker skynda på sammankomster och man har chefer som inte håller måtten, vare sig på jobbet eller privat. Tydligt ser man hur man försöker vara professionell, men hur dålig arbetsmiljö, stor börda och egna problem, hinner ifatt och gör personalen sköra, klumpiga, dåliga på sitt jobb men väldigt medmänskliga. För vad händer med personal som ständig jobbar med människor med stora problem? När ska personalen få sin stund och sin hjälp?

Föreställningen är i längsta laget, d.v.s drygt 3 timmar och 20 minuter med en paus. De olika historierna som berättas i ett nätverk kring ett försvinnande av Kassandra, skulle mycket väl ha kunnat finslipas något. Ibland var det svårt att minnas vem som var pappa till vem och vilket ärende som berörde vad. Dock slog det mig att förvirringen eventuellt var medveten och att det inte heller alltid spelade någon roll om jag kom ihåg alla delar i ett mål. Kanske socialsekreterare känner likadant när de ansvarar för 17 mål samtidigt?

Kvällens största behållning var skådespelarna. Jag är djupt imponerad över deras förmåga att spela så många skilda roller, byta så ofta och vara så skarpa i sina tolkningar. Att ena stunden vara en utbränd morsa, sedan flamsig tonårstjej och därefter en liten skuttig tjej, görs inte scentekniskt rakt av. Vanligtvis brukar kroppen hänga kvar i det gamla eller så brukar skådespelaren finna nödlösningar och gå den kortaste vägen. Föreställningen bjöd inte på något fusk alls. Förvandlingarna skedde blixtsnabbt. Det enda som kändes något för acklimatiserat, minimaliserat och dämpat var den sexuella anspelningen och det sexuella ofredandet som skedde mellan Anita och Klas. Jag kan förstå att det är en svår utmaning att spela, men det hade gett berättelsen och rättegången en mer trovärdig tolkning. Kanske premiär nerverna gjorde sitt?

Det var också befriande att se i uppsättningen att både män och kvinnor, spelade just kvinnor och män, med jämna mellanrum. Den lösningen tog bort den laddning och fördom om att det enbart är män som förgriper sig på kvinnor. Det gav mig den rätta känslan d.v.s du vet aldrig vem det är som kan vara förgripare och/eller offer. Så när någon kommer och säger att hen blivit utsatt, hur hanterar vi det då? Vem ska vi tro, vem ska vi litar på och vad ska vi göra? Föreställningen gav både det ena och det andra svaren, cirkeln var inte helt rund och gav fler varv än ett. Kanske är det just det som är det viktiga i sammanhanget, att vi vågar problematisera brottsstatistiken. Vem som helst kan vara skyldig och alla kan bli utsatta. Åh vem i hela världen kan man lita? ”Vi jobbar med förnekelse hela dagarna”.

När dagen går mot sitt slut och vi sitter där med ett ansvar för vad vi i våra sammanhang sett, fått veta och känner, så måste vi agera. Det är aldrig någonsin försvarbart att inte göra något, luta sig tillbaka i sin egen lilla bubbla. Man får inte tänka ”jag vill inte välja sida” och ”jag vill hålla mig utanför”. Sitter man på vetskapen om att man misstänker ett brott, måste man agera. Att göra något är inte bara rätt, det är också det du hade velat att någon annan skulle ha gjort, om det var du som blev offer. Det behövs fler modiga vardagshjältar, för att vi ska kunna skydda varandra och hjälpa dem som ger sig på andra.

I rollerna
Samuel Fröler, Sandra Huldt, Angelica Prick, Eva Rexed och Alexander Salzberger

Lite längtan, helt enkelt – två skådespelargiganter sprider lite värme i vinterkylan

7 december, 2016 by Rosemari Södergren

Lite längtan, helt enkelt
Av Karin Thunberg
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Kjerstin Elg
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Klara soppteater 7 december 2016

Meg Westergren och Björn Gustafson, två av våra svenska skådespelargiganter, spelar mot varandra i Karin Thunbergs ”Lite längtan, helt enkelt”, på Klara soppteater på Stockholms stadsteater. Att äta en varm soppa och avnjuta dessa två oerhört erfarna och säkra skådespelare i en föreställning med stort hjärta, det är som balsam för själen denna kalla och mörka årstid.

Två äldre människor, både flera år över pensionsåldern, hamnar i samma väntrum. Vad det är för väntrum får vi inte reda på, det kan vara hos en läkare, hos en psykolog, psykiatriker, sorgeterapeut … Det är oviktigt, men det är ett typiskt väntrum inom svensk vård, vi känner igen möblerna, väggarna, atmosfären. En äldre man kommer in, han sätter sig på en stol, börjar bläddra i tidningen Land. När han gått på toaletten kommer en äldre kvinna och självklart sätter hon sig på precis den stol han suttit på. Det så typiskt.

Det tar en stund, men dörren in till den vårdperson de väntar på att komma in till öppnar inte. De två i väntrummet, den äldre mannen och den äldre kvinnan, börjar prata. Egentligen pratar de inte med varandra. Ingen lyssnar på den andre. Båda pratar mest om sig själv och är fixerat på sitt tragiska öde. Hon är änka och han är bitter över att hans fru lämnade honom.

Det är en varm föreställning om att åldras och om att se tillbaka på sitt liv och kanske till och med våga avslöja sina egna livslögner, åtminstone för sig själv. Och också om att kanske våga möta en annan människa, att sakta våga öppna sina öron och lyssna och faktiskt samtala.

Föreställningarna på Klara soppteater är på cirka en timme. Det är rätt klart att det sällan kan bli några stora djupdykningar i ett drama på den tiden. Föreställningarna är oftast lagom lättsamma, så också den här. Den bjuder inte på stora överraskningar eller särskilt oväntade vändningar. Däremot bjuder den på kärlek till åldrandet och på två stora duktiga skådespelare. Bara att få se Björn Gustafson och Meg Westergren tillsammans så här i en timme är definitivt värt en lunchtimme – och behållningen är att gå därifrån ut i kalla vintern med lite ny värme inombords.

Nattorienterarna på Stockholms stadsteater – imponerande

4 december, 2016 by Lotta Altner

Nattorienterarna
Av Kristina Lugn
Regi Eva Dahlman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Per Sundin
Ljud Michael Breschi
Mask Sara Englund
premiär på Klarascenen, Stadsteatern Stockholm den 3 december 2016

Alla som någon gång råkat stänga dörren om sig i ett förråd utan fönster eller gått i skogen om natten, vet hur mörkt det plötsligt kan bli utan en ficklampas sken. Du blir inte heller lugn av din inneboende vetskap om vägen framåt. Men det är ju så att i mörkret blir ljuset som starkast. Utan mörkret skulle ljuset inte uppfattas som att det lysa lika klart och inte få den uppskattning den borde få. Det är enbart i dess reflektion med varandra som man därmed kan urskilja det ena med det andra. Så är det också när två själar, två sinnen eller två personligheter hjälps åt att tolka den gemensamma verkligheten. Vare sig man vill eller inte så behöver man varandra. Det gäller ju att ”orientera sig i livsfrågorna” och låta ”din inre röst leda dig”-

Inledningsvis får vi denna kväll en bra illustration, med hjälp av en kortfilm, om hur svårt, spännande och tungt det är att röra sig som nattorienterare. Man känner tydligt hur det lufsas fram i skogen med full kraft, hur man ser på kartor, tar ut riktningar, ser på sin kompass, andas tungt och försöker finna den rätta vägen mot målet. Att ha två så starka skådespelarveteraner på scen, som har de erfarenhet av livet som få, och personligen livserfarenhet, gör dem som skapade för att faktiskt finna legitimitet att ge oss andra goda råd.

Jag upplever först en aggression mellan två poler (karaktärstyper), skarpa toner, ord med riktad kritik, rolig sarkasm, ordlekar med dubbeltydighet och hårdhet mellan sårade. Efter hand inser jag att det inte finns någon handling som driver en historia framåt, utan istället är det ett ältande mellan skilda saker på olika nivåer. Fram och tillbaka. Helt osymmetrisk och oförberett lyfts det ena efter det andra gnällandes och anklagandes fram mellan de båda kvinnorna som sitter på varsin stol under hela föreställningen (60 minuter). Vi vet inte gränserna mellan verklighet och sanning, men ingen annan än vi själva kan i slutändan ta beslut om det. ” Det enda jag vet om livet är att det inte är min starka sida”.

Efter halva föreställningen börjar jag känna det som att det handlar om en människas inre sökande och fight. Det är ett sökande och anklagande mellan kroppen, själen, hjärtat, känslan och förnuftet. För vad är det för val vi gör i stunder av glädje och i stunder av sorg? Det är ju inte alltid så att hela vår natur känner sig till freds med de val vi gör eller känner oss tvingade att göra. Framförallt sitter vi ju med jämna mellanrum och summerar ihop det som skett och frågar oss ”kunde jag ha gjort annorlunda?”. Ämnena kastas ut i luften utan något annat syfte än att de faktiskt behöver vädras ur och sägas högt.
Det är imponerande att två järnladys kan sitta och föra en sådan monolog i en timme, utan att man tappar intresset.

Enbart vid några tillfällen får de hjälp av sin sufflös. Det är imponerande. Däremot har jag svårt för att skådespelare medvetet bryter sina rollkaraktärer för att tilltala publiken om det inte finns ett syfte med varför man gör det. Ingen av kvinnorna behöver får uppskattning enbart för sin höga arbetande ålder. De är full kapabla att kunna få njuta skådespelarens sötma enbart av sina arbetsinsatser på scen. Allt annat tycker jag är att göra dem enbart till små försvarslösa tanter, vilket de under inga omständigheter är.

I rollerna:
Bricken Yvonne Lombard
Vera Meta Velander

Teaterkritik

Footer

Om oss