Sverigepremiär 9/12 2016
Av John Chapman
Regi och bearbetning: Adde Malmberg
Scenograf: Hansson Sjöberg
Kostym: Susan Salomonson
Medverkande: Ulla Skoog, Thomas Nystedt, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Carina Boberg, Misagh Sharifian, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Tove Wiréen samt Ulla Holm (statist)
Foto Ola Kjelbye
När en känner sig förolämpad av vad man sett för dyra pengar, då ligger beteckningen fiasko nära till hands. Det brutala omdömet stämmer in på Adde Malmbergs Panik på klinik sedd på privatteater i Stockholm för cirka sex år sedan. Har däremot uppskattat en kaxig och självironisk Malmberg solo på S.U.C.K i Göteborg. Att humor är vanskligt är en truism, kan inte nog understrykas. Vi skrattar åt olika saker, har skiftande preferenser. Hur mycket skämtande kan framgångsrikt utvinnas ur missförstånd? Publiken serveras en uppsjö av incidenter att garva åt i denna ursprungligen engelska pjäs (Nil By Mouth). Men anrättningen är tryfferad med på tok för många billiga poänger.
I öppningsscenen möter vi en förvirrad skröplig dam (Ulla Skoog) i rullstol som tvingats byta avdelning under helg då låg bemanning råder. Nyanländ till avdelningen Ferlin eskorteras hon av sin make teologie doktor Gerd Bellman (Thomas Nystedt), döpt av tyska föräldrar. Utan tillgång till alla adekvata uppgifter skrivs hon in av en rekorderlig, men superstressad sköterska (Melina Tranulis). Och sedan är den cirkus som brukar kallas vårdkarusell i rullning. Kaos utbryter när personer förväxlas, vilket är standard i situationskomedier som drar åt det farsartade. Måste ha varit evigheter sedan stora scen inskränkte sig till ett konstant sceneri bestående av vitt rum med fyra uppradade sängplatser flankerade av svängdörr och expeditionslucka. På golvet framför några ouppackade kartonger med stödstrumpor. Snubbelrisk föreligger givetvis. Ljuset är – som någon påpekar – extra starkt.
En teori som lanseras i Var god dröj kan er recensent vidimera, nämligen den att sjukvårdens problem handlar lika mycket om bristfällig organisering som bristande resurser. När jag låg inlagd några dygn 2013 var mycket påfallande rörigt och oklart, något jag observerade trots mitt sjukliga tillstånd. Hela tiden fick man dra sin historia för förbipasserande läkare. Typiskt att talesättet ena handen vet inte vad den andra gör (inte oväntat en replik i pjäsen), kunde bli en rubrik för min korta tid som patient. Mest tragikomiskt: när jag blev utskriven hade jag kvar kanyl i armvecket. Att sjukhus trots slitande personal och avancerad teknik inte bara hjälper, utan i värsta fall stjälper mer än antyds i Chapmans nålstick till manus. Vill dock foga in en brasklapp. Orsaken till att denna slapstickanfrätta pjäs bara spelats någon enstaka gång i professionella sammanhang, bör rimligtvis bero på att texten saknar tillräcklig substans.
Försonande drag finns! Ulla Skoog i huvudrollen, vars bitska formuleringar och tajming alltid varit hennes styrka, är den största behållningen. Hon spelar lakonisk gumma med värdighet, en före detta svensklärare med handväska och hatt som vägrar tappa ansiktet. Trivsamt när hon apropå sjukhusets litterära anspelningar reciterar svenska författare. Det medvetet sävliga samspelet med servile Thomas Nystedt sitter som det ska. Arbetsplatsen präglas av uppenbar hierarki, pågående ”konflikt” gällande kunskapsöverföring och dess motsats samt underskott på tid och förtroendeskapande åtgärder, vilket alltihop tematiseras i uppsättningen. Några få fattar många avgörande beslut. Mest makt tror självfallet läkaren att hon har, ända tills en oannonserad tjänsteman avslöjar sin identitet. Mötena emellan Victoria Olmarker och Fredrik Evers rollfigurer ångar av rasande positionering, orsakar många uppspärrade ögon. Det är kul och ganska minnesvärt.
I övrigt är jag inte lika road. I sin bearbetning är Adde Malmberg för yvig, saknar finess. Visst ger oförmågan att kommunicera jämte driften med minimalt närminne, uppslag till massvis av skojiga situationer; om än de i sin dråplighet leder till fatala misstag. Men det blir för mycket omtuggande och intet överlämnas till åskådaren att fylla i. Oöverstigliga svårigheter att uppfatta namn och titlar görs till en för stor sak. Bruket av dialekter överdrivs kopiöst, tillför inte intrigen något av värde. Blir bara roligt till en viss gräns, en gräns som med råge överskrids, ett praktexempel är den skräcködla som Tove Wiréen lustfyllt gestaltar. Man ska kanske inte efterlysa logik och realistiska karaktärer i en fars, men hon är bara för mycket. Anser att Stadsteatern genom att anlita denne komiker också som regissör hamnat snett. Hans handlag tycks mig för grovt och enkelspårigt. Min spontana reaktion efteråt, var att Var god dröj hör hemma på privatteatrar där flams och garv ofta står högst i kurs.