Teaterkritik

Lite lugn före stormen
Av Theresia Walser
Översättning Magnus Lindman
Regi Dennis Sandin
Scenografi kostym ljus Lars Östbergh
(Fonden är ursprungligen framtagen för produktionen Ibsen 2010 i scenografi av Erlend Birkeland)
Mask Katrin Wahlberg
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater, 25 augusti 2017

Är det tillåtet att spela Hitler på scen eller i en film? Om en skådespelare gör rollen så att Hitler nästan blir mänsklig och går att begripa – har skådespelaren då gått över en gräns? Får de personer som betyder ondska för oss verkligen skildras som om de vore människor?

Den tyska dramatikern Theresia Walser funderingar kring detta i dramat ”Lite lugn före stormen”. I regi av Dennis Sandin och med Dan Ekborg, Sven Ahlström och Robert Fux i rollerna blir det en smårolig och ibland absurd föreställning på drygt en timme. Föreställningen sätter absolut igång funderingar kring vad skådespeleri är – och eftersom den inte är så lång borde också den som inte är så intresserad av teater om teater ändå uppskatta föreställningen som har tre av våra nu bästa skådespelare på scen tillsammans.

Ämnet om vad som får gestaltas på scen och i film och hur det får gestaltas finns det väl inget slutgiltigt svar på, frågan ställs på scen och vi får var och en bära med oss frågeställningarna hem och fundera vidare själva och diskutera.  I Sverige berör frågan också det omdebatterade partiet Sverigedemokraterna och hur vi ska bemöta det partiet och dess representanter. Ska vi ignorera dem, ska vi samtala med dem, ska vi låtsas att partiets medlemmar finns?

Dramat uruppfördes 2006 på Nationaltheater i Mannheim. Temat är, förståeligt nog, mer brännande i Tyskland där bland annat den schweiziska skådespelaren Bruno Ganz 2004 i dramat Der Untergang (Undergången – Tredje rikets uppgång och fall) spelade Hitler och fick en del kritik för att han gjorde Hitler för mänsklig. Hitler blev i Bruno Ganz tolkning för begriplig och det gick att känna empati för honom. Får den omänskliga framstållas som mänsklig? Den frågan debatterades i en häftig debatt i filmens upphovsland Tyskland.

Dramat ”Lite lugn före stormen” utspelar sig på en scen med ett vingligt bord och tre stolar där tre skådespelare sitter och väntar på att få föra ett samtal inför publik med en stor fond till bakgrund där vi ser ett barrträd-klätt bergslandskap med några stugor, en landskapsbild som på Stadsteatern används i en Ibsen-pjäs men som passar lika bra till att få oss att associera till ett bergigt tyskt landskap. De tre skådespelarna har en sak gemensamt: de har alla tre gestaltat Hitler – eller tja, en av dem har egentligen inte spelat Hitler utan gestaltat den nazistiske propaganda-ministern Paul Joseph Goebbels. De tre börjar småprata lite medan de väntar. Naturligt kommer de in på ämnet om att spela en ond person och då kommer de automatiskt också in på frågan om vad scenkonst är eller borde bara och om olika teaterformer.

Den ena av skådespelarna (Franz Prächtel som spelas av Dan Ekborg) är en hyllad stjärnskådespelare som inte anser sig behöva någon regissör. Regissören behövs för att alla hans motspelare ska få anvisningar hur de ska agera när de spelar mot honom. Han har på scen gestaltat en Hitler som var så mänsklig att han på sina turnéer till och med fått signera böcker av Hitler. Han står för en scenteori som vill skildra karaktärer trovärdigt medan Robert Fux spelar den yngre skådespelaren Ulli Lerch som är Prächtels motsats. Ulli Lerch vill förena politik och scenkonst. Teatern och filmen måste ha budskap och en ond personlighet får inte bli för mänsklig eller begriplig och publiken får inte känna empati för den onde gestalten. Sven Ahlströms karaktär Peter Söst står mittemellan de båda och han vinglar och pendlar emellan den som han för tillfället uppfattar sig ha störst nytta av att hålla med.

Visst är en dryg timme lite kort tid för att gå på djupet av temat men ibland räcker det att sprida tankarna och låta oss alla själva tänka vidare. Vem vill att teatern ska ge alla svar förresten? Inte jag, i alla fall. Att den får igång tankarna, får oss att samtala och diskutera, får oss att fundera vidare – det räcker bra.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Franz Prächtel Dan Ekborg
Peter Söst Sven Ahlström
Ulli Lerch Robert Fux

 

5/7 2017   spelas till och med 13/8

Gunnebo Slott i Mölndal

Originalmanus: Franz Arnold och Ernst Bach

Översättning: Algot Sandberg

Regi och koreografi: Anders Aldgård

Scenografi: Elna Bengtsson

Kostym: Ulrika Wassén

Mask och peruk: Tina Bengtsson

Musikarrangemang: Jan Boquist och Peter Berglund

Kapellmästare: Peter Berglund

 Foto Tommy Holl

Trots att jag bott åtskilliga decennier i Mölndal, har jag inte tidigare besökt Göteborgs största sommarteater. Sedan några år tillbaka sitter publiken under tak på stor läktare, fast premiärkvällen behövdes inget regnskydd. I år är det 15-års jubileum vilket firas med musikalisk anstruken fars från 1914 i en version tillverkad av Per Gerhard  i bearbetning av Anders Aldgård. Den mycket erfarna ensemblen har tunga cv:n och jag har sett flera av dem på Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göteborgs-Operan och privatteatrar.  Men sommarens upplaga har för många medverkande vars gedigna  karriärer för länge sedan nått zenit. Tyvärr saknas dessutom en fixstjärna som får oss att spontant gymnastisera skrattmusklerna, vilket nog bidrog till att premiären endast var halvbesatt. Tidigare succémannen Claes Malmberg eller någon likvärdig hade behövts. Antar att succéuppsättningar i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och på Poppes Fredriksdal haft just den nödvändiga ingrediensen.

I Gunnebo sommarteaters adaptering är skådeplatsen senapsfabrikör ( Sven Melander) Klinkers bostad i Örgryte några år före första världskrigets utbrott.   Missförstånd och förväxlingar driver handlingen i likhet med andra populära folklustspel. En scenografisk snygg lösning gör att husets fasad i första scenen öppnas genom att vikas isär, varvid vi hamnar i societetsfamiljens kombinerade vardagsrum och kontor. I detta vidsträckta utrymme tror sig fabrikören härska, fast egentligen styr hustrun ( veteranen Eva Roos)  med bistånd av husan spelad av Kattis Trollregn. Intrigen cirklar kring amorösa snedsteg i svunnen tid och två giftasvuxna väninnor utsatta för enträgna friare.  Dubbelmoral är lätt identifierbar som tacksam tematik när husets invånare ideligen tar emot anmälda och oannonserade besök. Storyn är bara som ett  skelett, något att hänga upp slagfärdigt agerande i.  Avgörande för framgång är inte replikernas innehåll utan hur de förmedlas, vilket ju är genomgående för flertalet farser.

Att jag skjutit på recensionen beror inte bara på tidsbrist. Hade Spanska Flugan fallit mig på läppen skulle jag skyndat mig att delge intresserad allmänhet vad jag sett.  Tyvärr gjorde inte föreställningen förväntat avtryck, lämnade mig ganska likgiltig.  Laddad underhållning till för att roa i stunden är en svår konst. Som framgått har jag INTE mycket att jämföra med, men årets produktion saknar glans och sting. Ingen äger scen, även om i princip varje skådespelare får sedvanliga applåder vid sin första entré. Samtliga har stor vana vid att sjunga på scen  – Björn Elmgren är till och med konstnärlig ledare för Smålandsoperan.  De tidlösa schlagerbetonade kupletterna levereras med ackuratess, särskilt den om kvinnorna som klarar sig bäst på egen hand.  Dock blir jag inte berörd!  Den fem man starka orkestern på blås, piano och kompinstrument är förinspelad.  Går kanske inte att göra mycket åt arrangemangen, som i mina öron lät tämligen slätstrukna.

Ulf Eklund och oldtimern Hans Josefsson gör på ett utmärkt sätt roller de verkar trivas med.  Sticker ut mest gör Reuben Sallmander i sitt avsiktliga överspel som spastisk tönt. Vad beträffar röst och utseende är han den som är svårast att känna igen, en styv prestation även om den inhöstar mer fniss än garv. Ewa Roos får lov att vara den frejdiga typen som med dygd ska upprätthålla  hemmets anständiga rykte. En penibel uppgift förstås för hennes rollfigur. Det är småkul, framför allt när det uppdagas för henne vilka som hoppat över skaklarna. Nina Hammarklev och Hanna Hedlund gör inte bort sig som behagfulla väninnor, å andra sidan lyckas de inte riktigt gjuta liv i sina naiva karaktärer. Sven Melander har ett tungt ansvar som orolig centralgestalt. Han gillar dräpande oneliners och fraser kryddade med egna(?) pålagda svärord. Insatsen från honom är godkänd, fast förhoppningarna om stark lyskraft uteblir. När han agerar ankare i Spanska Flugan, finns beklagligtvis inga inslag, som är i paritet med en milstolpe i svensk humor. Jag syftar på skrattorgien Werner & Werner i SVT för cirka trettio år sedan. Som sagt habilt hantverk som dessvärre inte fastnade hos undertecknad.