Gösta Berlings saga
Av: Selma Lagerlöf
Regi & dramatisering: Rikard Lekander
Premiär på stora scen 15/12 2017
Foton Ola Kjelbye
Lägga program på en större institutionsteater innebär lång framförhållning, troligen planering åratal i förväg. Under höstens repetitionstid har Gösta Berlings saga fått förnyad aktualitet. Tänker på Ebba Busch Thors famösa okunskap som blottades i SVT, när kristdemokraternas partiledare intervjuades och ”förhördes” angående skönlitterär kanon. Vidare har vi den flod av vittnesmål som framkommit i kölvattnet av #me too. Den avsatte försupne prästen Gösta passar in i raden av flagranta, duperande, i förstone oemotståndliga narcissistiska män. Inte för inte kallar Ebba Witt Brattström honom för en poserande högfärdig hipster, fast hans öde utspelade sig i farofylld landsbygd under 1820-talet.
Även om man sparat in på statister( dockor får bli danspartners när det är bal på Ekeby) , är det en storslagen uppsättning när teatermaskineriet tas i anspråk för en berättelse om drifter och begär. Och i fonden finns som en underström de gigantiska orättvisor som Selma Lagerlöf hade sådan taktil känsla för i sina starka romaner.
I huvudrollerna ses två personer som förekommer regelbundet inte bara på landets förnämsta scener (har sett de båda ett antal gånger), utan på vita duken och i teverutan. Är knappast missvisande att kalla Jakob Eklund (Sintram) och Adam Lundgren (Gösta Berling) filmstjärnor. Självklart lyckas de ge liv åt sina ganska sorgliga karaktärer. I regissörens bearbetning har Eklunds brukspatron blivit en betraktare och förmedlare, en som bryter scenens magi genom att ställa sig längst fram och rikta sig till publiken. Vi som kallas intellektuella och påstås känna till att en sen utenatt måste kompenseras med sömn till efter lunch. Med vredgad pressad röst eller fjäderlätta kommentarer fångar den Faust-liknande, något haltande, ciceronen suveränt vad som försiggår. Lundgren med sina slängiga gester är självlysande som långhårig obekymrad kavaljer, såväl som grubblare vars dilemma består i svårigheten att vara både glad och god. Lundgren är som klippt och skuren för rollen.
Den av Anna Von Haussswolff specialskrivna musiken, mestadels komponerad på kyrkorgel, puttrar inte harmlöst i bakgrunden. Tvärtom dominerar den stundtals, vilket gör att skrämmande dånande toner avlösta av behagliga klanger, kan sägas ha en ordlös huvudroll. Tillsammans med David Sabel och Filip Leyman levererar Hausswolff fantastisk musik, vars soundtrack verkligen sätter sin prägel av skräckromantik. Kan meddela att jag tidigare haft problem att tillgodogöra mig kompositörens verk.
Händelser och stämningar i en brokigt berättad debutroman , återges i Lekanders scenversion med flera fantasifulla lösningar. Nina Fransson har – tillsammans med teamet som står för filminslag och den ljusansvarige – fått ihop en utomordentligt fungerande helhet. En genomgående hotfull stämning, som i viss mån uppvägs av spirande passioner, åskådliggörs på raffinerade sätt. Vi serveras scener av nederlag och snedsteg, fördrivande och missväxt samt en outvecklad vilja att vara både hängiven och omtänksam. De ursinnigt jagande vargarna var ju en högdramatisk visuell sekvens i SVT-serien, något som även här har tagits tillvara, genom att illustreras rafflande. Att naturen och (rov)djur hade stor påverkan på människor blir uppenbart.
Anna Bjelkerud gör majorskan, ett övertygande porträtt fyllt med svärta, revanschism och i förlängningen resignation. Vi känner den enorma tyngd som lagrats i hennes nyckelreplik till Gösta. Den som handlar om att man kan vara levande död långt innan en ligger i kistan och locket läggs på.
Det är förhållandevis ont om förlösande komik i Gösta Berlings saga. En väsentlig dos ondska emanerar från de figurer, vars uttolkare Sven-Åke Gustavsson är på ett kongenialt sätt. Lite av den varan, alltså befriande skratt, kommer ändå från Johan Hafezis stela kroppsrörelser och dialektala repliker av Victoria Olmarker. Lägg därtill en munter incident i en avsiktligt tillgjord duett mellan fäktande Gösta och Marianne Sinclaire (Cecilia Milocco). Vidare finns gamängen Kristian Bergh ( Hassan Brijany), vars fryntliga agerande tyvärr stannar halvvägs på grund av anmärkningsvärt dålig diktion. Flera på scen har många småroller att växla emellan förutom sin huvudkaraktär, en uppgift de går i land med. Av de kvinnor som virvlar runt den hänsynslöse stilige titelkaraktären, får Ylva Olaison (Elisabeth Dohna) mest utrymme. Hennes gestaltning når ut i salongen. Om ni undrar över färgskalan på skådespelarnas klädesplagg, kan upplysas om att de överlag saknar kulörer. Sintrams gula pråliga väst är ett undantag.
Att jag några gånger i andra akten nickar till i halvmörkret, ska inte tillskrivas en uppsättning vars förtjänster förhoppningsvis framgått. (Min reaktion berodde på utmattning efter fem intensiva jobbnätter, inget annat.) I jämförelse med Utvandrarna, en annan svensk roman med odiskutabel klassikerstämpel, som er recensent såg uppföras på samma scen tidigare under säsongen, är detta en homogen produktion rakt över. Smart regi och dramatisering, absolut tillfredsställande skådespelarinsatser med tre först nämnda i topp, betagande musik, en originell tidlös berättelse samt en fyndig samverkan mellan tekniskt team och scenograf.
Scenografi: Nina Fransson, Kostym: Lena Lindgren, Mask: Gunnar Lundgren, Joakim Brink, Koreografi: Cecilia Milocco, Ljud: Tommy Carlsson, Musik: Anna Von Hausswolff, Dramaturg: Lucia Cajchanova, Filminslag: Jimmy Wallin (illustrationer) – Clive Leaver (Animation)
På scen: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Sven-Åke Gustavsson, Hassan Brijany, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl (barn) samt Vilmer Lyngholm (barn)
Spelas till och med 28/3 på stora scen Göteborgs Stadsteater
För regin står Elisa Kragerup som är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady. I ett pressmeddelande säger hon om föreställningen:
Operatrion Divine gjorde succé på Parkteatern i somras med föreställningen ”A Divine Taste of Opera”. Om det var därför eller om deras många supportrar inte ville missa deras premiär på Klara soppteater, det vet jag inte: men det var mer än fullsatt på premiären. Konceptet för soppteaterföreställningen var samma som på Parkteatern i somras, en blandning av glamour och vardagens dråpligheter. Allt serverat med välkända arior och några av operans och musikalernas vackraste stycken.
Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.
Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.
