Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterrecension: Anna Karenina på Dramaten

by

Anna Karenina
Av Lev Tolstoj
Översättning Eva Ström
Dramatisering Helen Edmundsson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Premiär: 9 september 2017, Stora scenen
Speltid: Cirka 3 timmar och 10 minuter, inklusive paus

Anna Karenina är höstsäsongens första premiär på Dramatens stora scen. Lev Tolstojs klassiker Anna Karenina, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk och kallas ofta för tidernas kärlekshistoria. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången, i regi av Tobias Theorell.

Lev Tolstoj skrev främst romaner och noveller, men senare i livet skrev han även pjäser och essäer. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och fred, som tog honom sex år att skriva.

Tolstoj är även känd för sin komplicerade och paradoxala persona och sina extrema moralistiska och asketiska åsikter, som han utvecklade efter en moralisk kris och andligt uppvaknande på 1870-talet, då han även blev uppmärksammad som moralfilosof och social reformatör.

Romanen Anna Karenina har satts upp i flera olika versioner genom åren. Romanen är en kärlekshistoria men berättelsen drivs också av socialt patos. I Dramatens uppsättning har det sociala patoset fått flytta något i bakgrunden. Det finns med men är inte det som berör mig som publik mest. Överlag är föreställningen inte så starkt berörande. Det verkar medvetet från regissörens sida att föreställningen inte ska vara så naturalistiskt spelad utan mer med stereotyper.

Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.

I Dramatens uppsättning som bygger på Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken. Båda dessa berättande karaktärer spelas mycket bra av Livia Millhagen och Andreas Rothlin Svensson, de är imponerade i sina återhållna, sparsmakade spelstilar.

Den som väntar sig att se romanen överförd på en teaterscen blir förmodligen besviken – det vi får se är väl valda fragment från klassikern. Vi får se människor som de är i en modern nytolkning och jag går hem efteråt med många tankar om vad kärlek är och vad det inte är.

I ett pressmeddelande berättar regissören Tobias Theorell om sina tankar med uppsättningen.
– Anna Karenina är en så mångbottnad och evigt aktuell historia om vad kärleken är och hur vi skall kunna leva tillsammans med andra människor. Jag fascineras av det teatralt associativa i Edmundsons dramatisering. Att göra Levin till Annas samtalspartner är ett elegant sätt att foga ihop bokens två huvudsakliga hållningar till livet och kärleken. De möts ju bara ett kort ögonblick i boken, men i pjäsen formar de två historierna varandra. Det är Annas historia men här får hon äntligen någon att studsa den mot, säger regissören Tobias Theorell.

I rollerna
Anna Karenina Livia Millhagen
Alexej Karenin Per Svensson
Greve Vronskji Erik Borgeke
Dolly Emma Broomé
Konstantin Levin Andreas Rothlin Svensson
Kitty Emma Österlöf
Stiva Danilo Bejarano
Nikolaj med flera Bengt CW Carlsson
Petrijskij med flera Pierre Wilkner
Furstinnan Betsy med flera Inga-Lill Andersson

Utvandrarna på Göteborgs Stadsteater – Avskalat och annorlunda

by

Foto Ola Kjelbye

Utvandrarna

Av Vilhelm Moberg

Regi, dramatisering och kostym: Pontus Stenshäll

Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle

Ljus: Max Mitle

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen och Marcus Lilja

Musik: Simon Steensland

Premiär på Stora scen 8/9, spelas till och med 29/10

Har Pontus Stenshäll  gjort något traditionellt naturalistiskt drama? Tillåt mig tvivla, eftersom det aldrig varit hans grej. I likhet med flera av de europeiska regissörer teatern anlitat senaste åren, går det inte att komma runt hur mycket han präglar de verk han tar sig an, i det teaterhus han nu är konstnärlig ledare.  I hans händer blir Mobergs del I av Utvandrarsviten en ganska mysko iscensättning.  Stenshäll vill utmana mig och alla andra, vars  föreställningar om vårt nationalepos sitter inristade i oss.  Oklart om han vill att vi ska leva oss in i nyckelscenerna, eller om vi främst ska tugga i oss det tankegods han frilägger.  Mest uppenbart märks:  utopin om det klasslösa samhället och den nödvändiga revolten mot  överheten, en överhet som ju både är förstockad och grymt hjärtlös.

Rekvisitan med  kartonger, moraklocka  och i skymundan nutida köksutrustning känns nyckfull.  Gruppen på endast sju skådespelare saknar helt statister, är istället hänvisade desto mer till att agera talkör och berättare. Att redovisa händelser och tillstånd, blir en  syssla de avlöser varann med, en syssla de fått överta från författaren.  Men greppet är om inte provocerande, så i varje fall en utmaning för såväl som skådespelare som publik.  Visst är Utvandrarna ett tacksamt stoff för regissören att knåda och bearbeta, en otroligt fängslande romanupptakt baserad på omvälvande historik.  Huvudsakliga invändningen är dock att mer fokus borde legat på gestaltning. Av någon oklar anledning närmast frossas det i folkvisor, skillingtryck och psalmer, vilket sker på bekostnad av fördjupad personteckning.  De sju på scen lyckas med sin uppgift att låta sina olika röster bli en välljudande bukett,  vilket inte hindrar att det blir problematiskt med så många sånger. Därtill är den konstnärlige ledaren, i likhet med flera kollegor, alltför förtjust i upprepningar.

Vill skjuta in att Troells filmer om Karl-Oskar & Kristina och deras närstående, var bland de allra första vuxenfilmer  jag såg på bio. I den vevan slukade jag underlaget, det vill säga  textmassan som Moberg forskat och diktat fram. Några år senare gjordes en cykelresa till Kronoberg. Besökte då bland annat Utvandrarnas hus, platsen för Korpamoen – inspelningarna och minnesstenen vid platsen för Mobergs föräldrahem. Och i förfjol recenserade jag Kristina från Duvemåla på Göteborgs-Operan.  Om dagens ungdomar  efter att ha sett Stadsteaterns stiliserade pjäs, får liknande kunskaper som jag inhämtade, då har man lyckats.  Förtvivlan och otrygghet, längtan och strävsamhet, uppbrott och utsatthet,  kristendomens enorma påverkan och ofantliga klasskillnader.  Det är vad som visas upp,  läggs fram till oss att betrakta; fast det didaktiska draget a´la Brecht distanserar emellanåt. Ett knippe starka scener med ingredienser som gröt,  dubbelmoral från präst,  förtorkad skörd och näsblod räcker långt.

Skådespelarna gör överlag goda insatser när de virar in sig i överdriven småländsk dialekt och Mobergs sirliga språk.  När ensemblen återkommande  sjunger eller pratar i kör återgår de till sina ordinarie tonfall. Beröm utdelas till samtligas artikulation, framför allt avseende vad de gör tillsammans. För att accentuera att migration idag är en global ödesfråga,  spelas huvudrollerna av Ashkan Ghods och Gizem Erdogan, två aktörer jag sett tidigare på samma scen, utan att då närmare reflektera över deras icke-svenska bakgrund. De är duktiga på att få fram egenskaper som försonlighet och desperation. Varför Hannah Alem Davidson (sågs senast i Misfits på Backa Teater) valts ut till att gestalta Robert är en gåta, tillhör kategorin oförklarligt, vars  icke-realism publiken tvingas acceptera.  Hur som helst är hon med grässtrå i munnen och keps på huvudet en stor tillgång.  Musikern Kristina Issa (recenserades i Alexandras Odyssé) har anlitats för en roll, nämligen Ulrika i Västergöhl.  Utan att vara i nivå med Monica Z, övertygar hon alldeles särskilt i sin mest anklagande uppgörelse. Johan Gry kämpar inte utan framgång med porträttet av den beskäftige och naive förkunnaren morbror Danjel. Alexandra Nordberg är under utbildning, fast repliker och uttryck sitter redan galant.  Minuterna hon har tillsammans med Davidson, exemplifierar att det är kvinnorna som imponerar allra mest.

Foto Ola Kjelbye

Ett tungt ämne kan behöva stråk av humor och somliga skojiga situationer existerar.  Till och med tokroligt blev det när länsman iförd grismask kom av sig, vilket gjorde att Gry kunde smasha hem aftonens giftigaste poäng.   Dumt nog finns också tillfällen som väcker löje, vilket  passionerade läsare (som undertecknad) kan tycka vara onödigt. Andra akten som utspelas ute på havet, i en farofylld långsam skuggtillvaro, är konstnärligt mest helgjuten.  De anonyma passagerna illustreras på lågbudget vis, genom att scentekniker drar fram fyra enheter med utskurna wellpapp-figurer.  Färggrann himmel, plågade ansikten, hav och lämnade skogar illustreras av Clive Leaver med videokamera. Som om det inte vore nog med visuella hjälpmedel syns Gudsbilder  rotera i taket. Nutidens överflöd i bjärt kontrast till 1800-talets nöd illustreras i sin tur av en mängd  hängande  kartonger märkta Led-Tv.

Jag var förberedd på att Utvandrarna skulle bli en dramatiskt märklig berättelse, en uppsättning utan enkla lösningar. Regissören begär mycket av publiken,  Huruvida salongen kommer fyllas i fortsättningen, är något jag inte vågar sia om. Stadsteatern är i skriande behov av medgång.  Fint skådespeleri, några klassiska skildringar ur svensk litteraturhistoria, dito svensk musik och en originell regissör. Trots allt, flera positiva faktorer i en uppsättning som ändå är relativt tillgänglig.

 

 

Teaterrecension: Svaret i Vällingby – ”Love Black Women”

by

Fot: Matilda Rahm

Svaret
Av och regi Ayesha Quraishi
Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Ellen Elias
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Dramaturgi Mia Winge
Videoprojektioner Otto Båth
Musikproduktion Marius Varhaugvik
Ljud Susanna Brandin
Premiär 8 september 2017, Vällingby Kulturhuset Stadsteatern

Kvällens föreställning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. När de tre kvinnliga gestalterna kom in och en ställde sig längst fram, den andra la sig på sängen och den tredje gömde sig bakom en stol, så trodde jag att det var en kvinnas känslor som skulle gestaltas beroende på flera sinnesstämningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv på hur det kan kännas att vara en svart kvinna. Förväxlingen till tre karaktärer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under föreställningens 65 minuter, tyvärr. Vi kastades enbart in i deras fight för rätten att slippa se ut som vita människor gör. Tolkningen blev något fördomsfull och schablonmässig åt alla håll.

Ganska snabbt fick vi åskådare dock klart för oss att dessa kvinnor kände ett påtvingat vitt ideella som de försökte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans hår och kroppsmönster kändes inte som en del av dem. Tack och lov, tänker jag, för vem sjutton känner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner påvisade man också hur de vita idealet är det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Självklart är det tråkigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa människor. Fast om man vet något om hur sökningsmotorer och reklam fungerar så är det tyvärr så att söker man i Sverige med svensk inställning på datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige för ordet ”skönhet”. En sökning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra människor. Personligen kan jag dock tycka att ”skönhet” kanske inte är det viktigaste måttet på jämlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det känns lite ytligt att man ställer sig upp och vill slåss för sin kvinnliga rätt att anses som snygg, oavsett om man är svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans slåss för rätten att äga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna på nätet som visar den sk. kvinnliga skönheten är mestadels tagna av män. Där har vi något att bråka om på riktigt. Män väljer med kameralinsen vad som är vackert på kvinnor.

Musiken i föreställningen hade sina ljuspunkter, men i mångt och mycket påminde musik om de intervaller som faktiskt används vid hjärntvättning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till några korta sekunder med jämna mellanrum för att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara så att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer.

Föreställningen innehåller några kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa så mycket mer om rätten till att få vara som man är, än vad pantomimerna och det övriga tysta spelen gjorde. Även sånginsatserna är pålysande, personliga och själfulla. I mina ögon skulle föreställningen mer ha utgått från sångerna och danserna som gav karaktärerna så mycket mer glöd, gnista och kött på benen i sökandet efter att visa det vackert mörka. Dessutom skulle avsnittet kring ”hur jag gör för att provocera vita med min svarthet” helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte är konstruktiv och födande. Deras försök till provokation, blev enbart tandlös och lämnade knappast några sugmärken efter sig.

Det är väldigt svårt att känna empati för deras slitsamma kamp och ta den på allvar. Kvinnorna känns inte som offer för sin hudfärg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och väldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora förebilder för andra kvinnor som inte är riktigt lika lyckligt lottade här i livet som dem. Deras skönhet var dessutom slående ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att människors etnicitet verkligen inte är svart på vitt.

Ensam på Dramaten – skärskådar hur mycket en förälder ska offra för sitt barn

by

Ensam
Av Alfhild Agrell
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Peruk och mask Linda Hyllengren
Ljud Tina Paulson
Ljus Anna Wemmert Clausen
Premiär på Dramatens lilla scen 2 september 2017

Hur mycket ska en förälder offra för sitt barn? Hur mycket av egna principer får en förälder hålla på när principerna kan skada barnets lycka i livet? Hur mycket ska en människa offra för sin ideologi, sin vision om samhället? För mig är det dessa frågor som Dramatens uppsättning av Dramatikerns drama ”Ensam” ställer.

Handlingen är placerad på Kungsholmen i Stockholm på 1880-talet. Thora är en ogift medelålders sömmerska som bor med Yngva, sin giftasvuxa dotter.

Omgivningen ser inte på Thora och hennes dotter med blida ögon. Thora är mamsell och inte någon fru och därför är hennes dotter en illegitim, en oäkting. Den som drabbats värst av situationen är dottern.

Thora drivs av en stark övertygelse om sin rätt att respekteras som fullvärdig medborgare i samhället oavsett om hon är gift eller inte. Thoras och Yngvas relation och hela deras liv vänds upp och ned och Thora möter sitt livs utmaning då Yngva träffar en ung löjtnant och blir djupt förälskad och vill gifta sig. Problemet är att den unge löjtnantens far är en man med konservativa principer om familjeliv. Fadern kan inte ge sonen tillåtelse att gifta sig med Yngva så länge hon är dotter till en ogift kvinna. Thora måste gifta sig.

Kvinnors rättigheter oavsett om de är gifta eller inte är väl dramats egentliga tema, men eftersom frågan i dagens Sverige måste anses vara en icke-fråga blir föreställningens viktigaste tema hur mycket en förälder och i synnerhet en mor förväntas offra för sitt barn: när är det bättre att skiljas från sitt barn än att offra sin egen övertygelse? Det är en levande fråga också för dagens människor. Ett bitema är hur tät en relation mellan en förälder och ett barn ska vara för att vara sund.

Dramatikern Alfhild Agrells karriär på Dramaten blev kort men intensiv. Av de sammanlagt nio pjäser hon skrev på 1880-talet blev inte mindre än sex antagna på nationalscenen, under åren 1881–1886. Det kan jämföras med hennes väninna och kollega Anne Charlotte Leffler, som under samma decennium fick upp två pjäser, och August Strindberg, som fick upp en enda. På teatern var Alfhild Agrell tidens stora stjärna.

Idag sätts inte hennes draman upp alls lika oftq som exempelvis Strindbergs. Jag tror att det till en stor del beror på att Strindbergs draman rymmer betydligt fler lager av betydelser. I uppsättningen av Ensam på Dramaten är det mycket som är väldigt förutsägbart. Som publik förstår jag nästan hela tiden vad som ska hända, trots att jag aldrig läst dramat eller sett det uppföras. Det påminner om allt för mycket annat i samma genre.

En stor del av premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag tror att föreställningen av många uppfattas som lätt att se på, lätt att ta till sig och emellanåt ganska rolig. För den som inte ser mycket på teater kan det vara ett bra val att gå på den. Däremot tror jag att fär den som ser mycket teater är den nog för ytligt berättad.

Koreografin var mycket snygg och smart. Handlingen utspelar sig i ett enda rum som rymmer hela scenen, sparsamt möblerad med rustika trästolar av god kvalitet och en symaskin från den tidsepoken. I inledningen såg allt oskarpt ut, som i en dröm, då ett plastskynke låg framför och som sakta flyttades och skärpan på Thora som sitter och syr blir skarpare.

Karin Franz Körlof, som spelar dottern Yngva, debuterar på Dramaten. Hon blev nominerad till en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Lydia i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken och blev utvald till Shooting Star under filmfestivalen i Berlin 2017. Hennes spel imponerade på mig, jag vill gärna se mer av henne på Dramaten.

Regissören Jenny Andreasson har återkommande arbetat med bortglömda kvinnliga dramatiker. På Dramaten har hon tidigare bland annat satt upp Slott i Sverige av Françoise Sagan, Chéri av Colette och De oskyldiga av Lillian Hellman.

Medverkande
Thora – Thérése Brunnander
Doktor Sandén – Peter Engman
Yngva – Karin Franz Körlof
Allan – David Fukamachi Regnfors
Eksköld – Magnus Ehrner
Fru Rask – Mia Benson

Lite lugn före stormen låter oss fundera kring om Hitler får gestaltas som en mänsklig varelse

by

Dan Ekborg, Sven Ahlström och Robert Fux gör de tre Hitler/Goebbels-skådespelarna

Lite lugn före stormen
Av Theresia Walser
Översättning Magnus Lindman
Regi Dennis Sandin
Scenografi kostym ljus Lars Östbergh
(Fonden är ursprungligen framtagen för produktionen Ibsen 2010 i scenografi av Erlend Birkeland)
Mask Katrin Wahlberg
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater, 25 augusti 2017

Är det tillåtet att spela Hitler på scen eller i en film? Om en skådespelare gör rollen så att Hitler nästan blir mänsklig och går att begripa – har skådespelaren då gått över en gräns? Får de personer som betyder ondska för oss verkligen skildras som om de vore människor?

Den tyska dramatikern Theresia Walser funderingar kring detta i dramat ”Lite lugn före stormen”. I regi av Dennis Sandin och med Dan Ekborg, Sven Ahlström och Robert Fux i rollerna blir det en smårolig och ibland absurd föreställning på drygt en timme. Föreställningen sätter absolut igång funderingar kring vad skådespeleri är – och eftersom den inte är så lång borde också den som inte är så intresserad av teater om teater ändå uppskatta föreställningen som har tre av våra nu bästa skådespelare på scen tillsammans.

Ämnet om vad som får gestaltas på scen och i film och hur det får gestaltas finns det väl inget slutgiltigt svar på, frågan ställs på scen och vi får var och en bära med oss frågeställningarna hem och fundera vidare själva och diskutera.  I Sverige berör frågan också det omdebatterade partiet Sverigedemokraterna och hur vi ska bemöta det partiet och dess representanter. Ska vi ignorera dem, ska vi samtala med dem, ska vi låtsas att partiets medlemmar finns?

Dramat uruppfördes 2006 på Nationaltheater i Mannheim. Temat är, förståeligt nog, mer brännande i Tyskland där bland annat den schweiziska skådespelaren Bruno Ganz 2004 i dramat Der Untergang (Undergången – Tredje rikets uppgång och fall) spelade Hitler och fick en del kritik för att han gjorde Hitler för mänsklig. Hitler blev i Bruno Ganz tolkning för begriplig och det gick att känna empati för honom. Får den omänskliga framstållas som mänsklig? Den frågan debatterades i en häftig debatt i filmens upphovsland Tyskland.

Dramat ”Lite lugn före stormen” utspelar sig på en scen med ett vingligt bord och tre stolar där tre skådespelare sitter och väntar på att få föra ett samtal inför publik med en stor fond till bakgrund där vi ser ett barrträd-klätt bergslandskap med några stugor, en landskapsbild som på Stadsteatern används i en Ibsen-pjäs men som passar lika bra till att få oss att associera till ett bergigt tyskt landskap. De tre skådespelarna har en sak gemensamt: de har alla tre gestaltat Hitler – eller tja, en av dem har egentligen inte spelat Hitler utan gestaltat den nazistiske propaganda-ministern Paul Joseph Goebbels. De tre börjar småprata lite medan de väntar. Naturligt kommer de in på ämnet om att spela en ond person och då kommer de automatiskt också in på frågan om vad scenkonst är eller borde bara och om olika teaterformer.

Den ena av skådespelarna (Franz Prächtel som spelas av Dan Ekborg) är en hyllad stjärnskådespelare som inte anser sig behöva någon regissör. Regissören behövs för att alla hans motspelare ska få anvisningar hur de ska agera när de spelar mot honom. Han har på scen gestaltat en Hitler som var så mänsklig att han på sina turnéer till och med fått signera böcker av Hitler. Han står för en scenteori som vill skildra karaktärer trovärdigt medan Robert Fux spelar den yngre skådespelaren Ulli Lerch som är Prächtels motsats. Ulli Lerch vill förena politik och scenkonst. Teatern och filmen måste ha budskap och en ond personlighet får inte bli för mänsklig eller begriplig och publiken får inte känna empati för den onde gestalten. Sven Ahlströms karaktär Peter Söst står mittemellan de båda och han vinglar och pendlar emellan den som han för tillfället uppfattar sig ha störst nytta av att hålla med.

Visst är en dryg timme lite kort tid för att gå på djupet av temat men ibland räcker det att sprida tankarna och låta oss alla själva tänka vidare. Vem vill att teatern ska ge alla svar förresten? Inte jag, i alla fall. Att den får igång tankarna, får oss att samtala och diskutera, får oss att fundera vidare – det räcker bra.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Franz Prächtel Dan Ekborg
Peter Söst Sven Ahlström
Ulli Lerch Robert Fux