Foto Ola Kjelbye
Utvandrarna
Av Vilhelm Moberg
Regi, dramatisering och kostym: Pontus Stenshäll
Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle
Ljus: Max Mitle
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen och Marcus Lilja
Musik: Simon Steensland
Premiär på Stora scen 8/9, spelas till och med 29/10
Har Pontus Stenshäll gjort något traditionellt naturalistiskt drama? Tillåt mig tvivla, eftersom det aldrig varit hans grej. I likhet med flera av de europeiska regissörer teatern anlitat senaste åren, går det inte att komma runt hur mycket han präglar de verk han tar sig an, i det teaterhus han nu är konstnärlig ledare. I hans händer blir Mobergs del I av Utvandrarsviten en ganska mysko iscensättning. Stenshäll vill utmana mig och alla andra, vars föreställningar om vårt nationalepos sitter inristade i oss. Oklart om han vill att vi ska leva oss in i nyckelscenerna, eller om vi främst ska tugga i oss det tankegods han frilägger. Mest uppenbart märks: utopin om det klasslösa samhället och den nödvändiga revolten mot överheten, en överhet som ju både är förstockad och grymt hjärtlös.
Rekvisitan med kartonger, moraklocka och i skymundan nutida köksutrustning känns nyckfull. Gruppen på endast sju skådespelare saknar helt statister, är istället hänvisade desto mer till att agera talkör och berättare. Att redovisa händelser och tillstånd, blir en syssla de avlöser varann med, en syssla de fått överta från författaren. Men greppet är om inte provocerande, så i varje fall en utmaning för såväl som skådespelare som publik. Visst är Utvandrarna ett tacksamt stoff för regissören att knåda och bearbeta, en otroligt fängslande romanupptakt baserad på omvälvande historik. Huvudsakliga invändningen är dock att mer fokus borde legat på gestaltning. Av någon oklar anledning närmast frossas det i folkvisor, skillingtryck och psalmer, vilket sker på bekostnad av fördjupad personteckning. De sju på scen lyckas med sin uppgift att låta sina olika röster bli en välljudande bukett, vilket inte hindrar att det blir problematiskt med så många sånger. Därtill är den konstnärlige ledaren, i likhet med flera kollegor, alltför förtjust i upprepningar.
Vill skjuta in att Troells filmer om Karl-Oskar & Kristina och deras närstående, var bland de allra första vuxenfilmer jag såg på bio. I den vevan slukade jag underlaget, det vill säga textmassan som Moberg forskat och diktat fram. Några år senare gjordes en cykelresa till Kronoberg. Besökte då bland annat Utvandrarnas hus, platsen för Korpamoen – inspelningarna och minnesstenen vid platsen för Mobergs föräldrahem. Och i förfjol recenserade jag Kristina från Duvemåla på Göteborgs-Operan. Om dagens ungdomar efter att ha sett Stadsteaterns stiliserade pjäs, får liknande kunskaper som jag inhämtade, då har man lyckats. Förtvivlan och otrygghet, längtan och strävsamhet, uppbrott och utsatthet, kristendomens enorma påverkan och ofantliga klasskillnader. Det är vad som visas upp, läggs fram till oss att betrakta; fast det didaktiska draget a´la Brecht distanserar emellanåt. Ett knippe starka scener med ingredienser som gröt, dubbelmoral från präst, förtorkad skörd och näsblod räcker långt.
Skådespelarna gör överlag goda insatser när de virar in sig i överdriven småländsk dialekt och Mobergs sirliga språk. När ensemblen återkommande sjunger eller pratar i kör återgår de till sina ordinarie tonfall. Beröm utdelas till samtligas artikulation, framför allt avseende vad de gör tillsammans. För att accentuera att migration idag är en global ödesfråga, spelas huvudrollerna av Ashkan Ghods och Gizem Erdogan, två aktörer jag sett tidigare på samma scen, utan att då närmare reflektera över deras icke-svenska bakgrund. De är duktiga på att få fram egenskaper som försonlighet och desperation. Varför Hannah Alem Davidson (sågs senast i Misfits på Backa Teater) valts ut till att gestalta Robert är en gåta, tillhör kategorin oförklarligt, vars icke-realism publiken tvingas acceptera. Hur som helst är hon med grässtrå i munnen och keps på huvudet en stor tillgång. Musikern Kristina Issa (recenserades i Alexandras Odyssé) har anlitats för en roll, nämligen Ulrika i Västergöhl. Utan att vara i nivå med Monica Z, övertygar hon alldeles särskilt i sin mest anklagande uppgörelse. Johan Gry kämpar inte utan framgång med porträttet av den beskäftige och naive förkunnaren morbror Danjel. Alexandra Nordberg är under utbildning, fast repliker och uttryck sitter redan galant. Minuterna hon har tillsammans med Davidson, exemplifierar att det är kvinnorna som imponerar allra mest.
Foto Ola Kjelbye
Ett tungt ämne kan behöva stråk av humor och somliga skojiga situationer existerar. Till och med tokroligt blev det när länsman iförd grismask kom av sig, vilket gjorde att Gry kunde smasha hem aftonens giftigaste poäng. Dumt nog finns också tillfällen som väcker löje, vilket passionerade läsare (som undertecknad) kan tycka vara onödigt. Andra akten som utspelas ute på havet, i en farofylld långsam skuggtillvaro, är konstnärligt mest helgjuten. De anonyma passagerna illustreras på lågbudget vis, genom att scentekniker drar fram fyra enheter med utskurna wellpapp-figurer. Färggrann himmel, plågade ansikten, hav och lämnade skogar illustreras av Clive Leaver med videokamera. Som om det inte vore nog med visuella hjälpmedel syns Gudsbilder rotera i taket. Nutidens överflöd i bjärt kontrast till 1800-talets nöd illustreras i sin tur av en mängd hängande kartonger märkta Led-Tv.
Jag var förberedd på att Utvandrarna skulle bli en dramatiskt märklig berättelse, en uppsättning utan enkla lösningar. Regissören begär mycket av publiken, Huruvida salongen kommer fyllas i fortsättningen, är något jag inte vågar sia om. Stadsteatern är i skriande behov av medgång. Fint skådespeleri, några klassiska skildringar ur svensk litteraturhistoria, dito svensk musik och en originell regissör. Trots allt, flera positiva faktorer i en uppsättning som ändå är relativt tillgänglig.