Lite lugn före stormen
Av Theresia Walser
Översättning Magnus Lindman
Regi Dennis Sandin
Scenografi kostym ljus Lars Östbergh
(Fonden är ursprungligen framtagen för produktionen Ibsen 2010 i scenografi av Erlend Birkeland)
Mask Katrin Wahlberg
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater, 25 augusti 2017
Är det tillåtet att spela Hitler på scen eller i en film? Om en skådespelare gör rollen så att Hitler nästan blir mänsklig och går att begripa – har skådespelaren då gått över en gräns? Får de personer som betyder ondska för oss verkligen skildras som om de vore människor?
Den tyska dramatikern Theresia Walser funderingar kring detta i dramat ”Lite lugn före stormen”. I regi av Dennis Sandin och med Dan Ekborg, Sven Ahlström och Robert Fux i rollerna blir det en smårolig och ibland absurd föreställning på drygt en timme. Föreställningen sätter absolut igång funderingar kring vad skådespeleri är – och eftersom den inte är så lång borde också den som inte är så intresserad av teater om teater ändå uppskatta föreställningen som har tre av våra nu bästa skådespelare på scen tillsammans.
Ämnet om vad som får gestaltas på scen och i film och hur det får gestaltas finns det väl inget slutgiltigt svar på, frågan ställs på scen och vi får var och en bära med oss frågeställningarna hem och fundera vidare själva och diskutera. I Sverige berör frågan också det omdebatterade partiet Sverigedemokraterna och hur vi ska bemöta det partiet och dess representanter. Ska vi ignorera dem, ska vi samtala med dem, ska vi låtsas att partiets medlemmar finns?
Dramat uruppfördes 2006 på Nationaltheater i Mannheim. Temat är, förståeligt nog, mer brännande i Tyskland där bland annat den schweiziska skådespelaren Bruno Ganz 2004 i dramat Der Untergang (Undergången – Tredje rikets uppgång och fall) spelade Hitler och fick en del kritik för att han gjorde Hitler för mänsklig. Hitler blev i Bruno Ganz tolkning för begriplig och det gick att känna empati för honom. Får den omänskliga framstållas som mänsklig? Den frågan debatterades i en häftig debatt i filmens upphovsland Tyskland.
Dramat ”Lite lugn före stormen” utspelar sig på en scen med ett vingligt bord och tre stolar där tre skådespelare sitter och väntar på att få föra ett samtal inför publik med en stor fond till bakgrund där vi ser ett barrträd-klätt bergslandskap med några stugor, en landskapsbild som på Stadsteatern används i en Ibsen-pjäs men som passar lika bra till att få oss att associera till ett bergigt tyskt landskap. De tre skådespelarna har en sak gemensamt: de har alla tre gestaltat Hitler – eller tja, en av dem har egentligen inte spelat Hitler utan gestaltat den nazistiske propaganda-ministern Paul Joseph Goebbels. De tre börjar småprata lite medan de väntar. Naturligt kommer de in på ämnet om att spela en ond person och då kommer de automatiskt också in på frågan om vad scenkonst är eller borde bara och om olika teaterformer.
Den ena av skådespelarna (Franz Prächtel som spelas av Dan Ekborg) är en hyllad stjärnskådespelare som inte anser sig behöva någon regissör. Regissören behövs för att alla hans motspelare ska få anvisningar hur de ska agera när de spelar mot honom. Han har på scen gestaltat en Hitler som var så mänsklig att han på sina turnéer till och med fått signera böcker av Hitler. Han står för en scenteori som vill skildra karaktärer trovärdigt medan Robert Fux spelar den yngre skådespelaren Ulli Lerch som är Prächtels motsats. Ulli Lerch vill förena politik och scenkonst. Teatern och filmen måste ha budskap och en ond personlighet får inte bli för mänsklig eller begriplig och publiken får inte känna empati för den onde gestalten. Sven Ahlströms karaktär Peter Söst står mittemellan de båda och han vinglar och pendlar emellan den som han för tillfället uppfattar sig ha störst nytta av att hålla med.
Visst är en dryg timme lite kort tid för att gå på djupet av temat men ibland räcker det att sprida tankarna och låta oss alla själva tänka vidare. Vem vill att teatern ska ge alla svar förresten? Inte jag, i alla fall. Att den får igång tankarna, får oss att samtala och diskutera, får oss att fundera vidare – det räcker bra.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Franz Prächtel Dan Ekborg
Peter Söst Sven Ahlström
Ulli Lerch Robert Fux
