Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Tartuffe i nytt ljus: en kämpe för de hemlösa?

by

Foto: Sören Vilks

Tartuffe
Av Molière
Regi och bearbetning Staffan Valdemar Holm
Översättning Lars Huldén
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Premiär: 13 januari 2018, Stora scenen, Dramaten

Att tusentals människor är hemlösa och sover ute på gatorna i Sverige är ett underbetyg för det svenska samhället. På vägen från tunnelbanan till Dramaten på en lördagskväll ligger de hemlösa på rad längs de ståtliga Östermalmsbyggnaderna. Att människor under vintern ligger hopkrupna utomhus är inget annat än stor skandal och att visar att Sverige idag inte är något civiliserat land. Det är skamligt helt enkelt att människor ska tvingas sova utomhus mitt i vintern.

Tartuffe i regi av Staffan Valdemar Holm kan ses på flera sätt. För min del hyllar jag den för att den visar att det nu är dags att släppa in de hemlösa. Givetvis har den flera nivåer och kan ses och tolkas på flera sätt. Orgon är familjefadern som går till kyrkan och där möter en fattig man som Orgon blir totalt fascinerad av. Kanske är han förälskad i denna udda personlighet? Orgon tar hem mannen till sitt fina hus och sin familj och allt i familjen vänds upp och ner. Det mansstyrda, patriarkala samhället finns ännu kvar på många sätt och vis. Regissören säger i programbladet till föreställningen att det som händer i pjäsen skulle kunna ske hos oss idag och att vi fortfarande är mycket mer låsta i våra roller socialt än vi inbillar oss:
– De flesta skulle nog bli rätt oroliga om våra ungar plötsligt blev förälskade i en hemlös ensamkommande person på gatan. Man gifter och förälskar sig fortfarande inom samma krets och patriarkatet lever ju fortfarande i hög grad.

Det franska ordet ”tartuffier” (på svenska blir översättningen ”att tartuffiera”) betyder att förföra och förleda andra med skenheligt hyckleri. Det är inte många teaterpjäser som gett upphov till ett nytt ord i franskan. Men det gjorde Molières klassiska komedi Tartuffe.

Pjäsen spelades första gången för det franska hovet 1664 som en pjäs om uppkomlingar som sökte maktpositioner genom att hävda religiös fromhet. Molières pjäs framställde dem som bedrägliga hycklare och falska profeter. Pjäsen pekade rakt på en konflikt i hovet där den unge Ludvig XIV stod på den ena sidan och på den andra sidan hans mor, drottningmodern Anne, en konservativ katolsk och moralistisk änkedrottning. Det är osäkert om pjäsen ens fick spela klart. Drottningmodern såg till att den förbjöds. Först fem år sedan fick den spelas igen och då delvis omskriven.

I Staffan Valdemar Holms regi på Dramaten blir det en annorlunda version mot vad vi är vana att se på svenska teaterscener. Uppsättningen bygger på den version som Staffan Valdemar Holm menar var den ursprungliga texten, utan de påtvingade förändringar som censuren krävde. Det blir bra. Det blir mycket bättre än Tartuffe brukar bli. Sensmoralen i den tillrättalagda omskrivna versionen hyllar ju egentligen principen att en liten överklass ska ha rätt att behålla allt och vara så mycket rikare än andra.

Regissören har valt att göra en delvis skruvad version, där varje familjemedlem är en riktigt löjlig karaktär. Den enda som inte är  löjeväckande är Tartuffe – och delvis också Orgons svåger Cléante (så bra spelad av Johan Holmberg). De övriga familjemedlemmarna vill alla ha någon vinning, de tjänar på att behålla det patriarkala systemet. Cléante är väl den ende som inte talar för egen vinnings skull.

Är Tartuffe en skenhelig lurifax? Den frågan är öppen. Han ber ju inte om något egentligen. Han ber inte om att få bo hos Orgon. Tartuffe ber inte om att få gifta sig med dottern, han ber inte om att få alla ägodelar överskriven på sig själv. Jag tycker om detta. Magnus Ehrner är helt rätt i rollen som Tartuffe. Han har en utstrålning av en enkel man. Kanske spelar han upp en roll för familjen eller är det helt enkelt så att människor som lever utanför samhällets skydd har lärt sig att ta till ett ödmjukt agerande och att alltid bekänna sig som syndiga, det är den metod många upplever att de måste ta till för att få socialbidrag med mera.

Föreställningen är två timmar och en kvart, med en paus emellan. Det är alldeles lagom. Det är full fart och tiden går snabbt, jag glömde helt av att jag satt i en salong på en obekväm sits med trångt för benen, som det ju är i den salongen till den stora scenen.

Medverkande:
Orgon Magnus Roosmann
Elmire Mirja Turestedt
Tartuffe Magnus Ehrner
Mariane Emma Broomé
Damis Michael Jonsson
Valère Simon Reithner
Cléante Johan Holmberg
Dorine Hulda Lind Jóhannsdóttir

Statister:
Jan-Rickard Norrefalk
Lars Tollin
Nils Hellström
Thomas Gjutarenäfve
Bengt Göran Wennersten


Underkastelse på Göteborgs Stadsteater – Provokativ monolog briljant framförd

by

Foto Ola Kjelbye

Gäspar inte en enda gång under den halvannan timme premiären varar, trots fem intensiva jobbnätter på raken. Ett gott betyg! De nödvändiga ingredienserna för att få en monolog att vibrera  prickas av: En händelsekedja som spinner en narrativ väv, tankegods som ligger i tiden och lagom densitet. Har inte läst romanen vars originalutgåva släpptes samma dag som  attentatet på satirtecknarna  Charlie Hebdos redaktion i Paris.  Den oupphörligen kontroversielle, obehaglige och samtidigt prisade Houellebecq har jag kännedom om genom att ha  läst Konkurrens till döds och Plattform. 

Antagligen har den med mig jämnårige författaren  utsatts för mycket hot, med anledning av att han trycker på såriga punkter, rent av  varbölder, i manliga psyken likväl som i samhällskroppen. För några år sedan kom  på vita duken en mockumentary där han blev kidnappad. Hans ämne denna gång   islamisering och rasism i Frankrike i allmänhet 2022 och i synnerhet på ansedda universitetet Sorbonne. Kulmen nås när ledare för Muslimska broderskapet genom ”pest eller kolera-liknande” valomgång utses  till president. Osannolik dystopi, eller?   Kan största möjliga lycka uppnås genom att slippa välja, ge upp friheten till njutningar; för att  istället inordna sig ett  religiöst styrt system?

Allt  berättas och kommenteras genom Francois och hans tankar, en desillusionerad förförare som undervisar i litteraturvetenskap. Utan att  tillnärmelse vis ha lika många dråpliga poänger, är han inte helt olik Frank i Timmarna med Rita.  Rollen görs av Fredrik Evers, möjligen första gången han agerar solo på scen. I cirka tio år har jag sett hans utlevande, emellanåt återhållna gestaltningar, oftast skickligt utmejslade. I samarbete med regissören Emil Graffman  har flera framgångar bokförts.. På deras gemensamma cv återfinns bland annat Hedda Gabler, Föken Julie och Turister. I Göteborg har 70-talisaten Graffman också satt upp monologer av Beckett och Mark Ravenhill. Haft förmånen att ha sett samtliga nämnda produktioner.

Scenografin är minst sagt kal och ger en bild av instängdhet. Fast vi befinner hemma hos berättaren finns inga attribut som påminner om ett ombonat hem. Vad som finns är två tvärgående balkar i en beige nyans och två hål, varav det ena tjänstgör som ventilation, tillika avledare av tobaksrök. Dit går ideligen rökaren Francois med sin favoritroman av 1800-tals författaren Huysman.   Musiken som förekommer är, i motsats till Gösta Berlings saga, ytterst diskret när den förhöjer ett par passager.

Huvudpersonen  klädd i mörk kostym och knuten scarf, är i likhet med flertalet av Houellebecqs ”hjältar” en klarsynt, deformerad hedonist och nihilist; således en njutningsmänniska med ett grovt språkbruk vars förnekande av andra  värden än litteraturens är ett genomgående drag. ”Jag är inte för något”, säger han som kanske just därför kan kapitulera inför en ny ordning, med skrämmande  konsekvenser för en humanistisk stormakt. Mest beklagar han på själviskt manér, att kvinnor måste täcka sina kroppar.  Efter att ha roat sig länge och väl, är  ändå mannen som avskyr doktorander, beredd att acceptera en främmande ideologi, behäftad med avsevärda inskränkningar (särskilt för kvinnorna).  Och i ett helt annorlunda  Frankrike kan han återgå till en delvis omgjord tjänst på Sorbonne. Föga förvånande har framtidsvisionen orsakat rabalder. Den läsvärde kallsinnige  författaren har givetvis länge setts som en nagel i ögat.

I monologer finns risken för att manus levereras i samma tonfall. I värsta fall uppstår malande tomgång. Så sker inte här.  Är en fröjd att skåda resultatet av regissörens verk. Fredrik Evers ges möjlighet att utvidga perspektivet,  återger med komisk precision repliker från personer hans karaktär träffat.  Ett slags imiterande som bidrar till förlösande instick. Med  naturligt gehör för kroppsspråk,  intonation och  känsloregister visar Evers  vem berättaren är. Skådespelaren gör en storartad bedrift!  Evers är motsatsen till monoton, blir aldrig tråkigt att följa den resa Francois tvingas göra.

En uppfordrande, nästan brutal  text tryfferad med svart humor, har omvandlats till en angelägen enaktare. Äras de som äras bör, det vill säga i första hand trion Fredrik Evers, Emil Graffman och Lucas Svensson. Inte att förglömma den lediga översättningen gjord av Kristoffer Leandoer.

Foto Ola Kjelbye

Spelas på Göteborgs Stadsteater Studion till och med 24/2

Av: Michel Houellebecq

Översättning: Kristoffer Leandoer

Dramatisering: Lucas Svensson & Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Scenografi & ljus: Tobias Hagström Ståhl

Kostym: Jenny Ljungberg

Kompositör: Fredrik Möller

 

 

 

 

 

 

Klipp han – En pjäs för dig som vill förstå varför barn skjuter barn

by

Klipp Han

Regi Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Premiär på Studion/Malmö Stadsteater 10 januari 2017
Uppsättningen är en samproduktion mellan Teater Fryshuset och Unga Dramaten.
Föreställningarna i Malmö är ett samarbete mellan Teater Fryshuset, Unga Teatern/Malmö Stadsteater och Fryshuset Malmö

Det är alltför vanligt att vi öppnar vårt dagliga nyhetsflöde och ser att ytterligare ett barn har mördats. Jag skulle tro att det är fler än en som frågar sig varför det händer, varför polisen har så förtvivlat svårt att hitta de skyldiga och vad som måste göras för att stoppa våldet.

Alla vet vem som sköt och varför, men en golare har inga polare

Klipp Han beskriver en värld där bostadsområden är uppdelade mellan olika grupperingar. Vi pratar inte om gäng i traditionell mening, med ett strukturerat ledarskap och någon form av regler för vem som gör vad och varför, utan en mer anarkistisk tillvaro som skär rakt igenom gamla vänskaper och skolklasser. Det är en fragmenterad värld där området kan röra sig om en gata eller tre trappuppgångar. Alla vet vad som gäller och vad som händer om någon rör sig över fel gräns. Alla vet allt, men ingen skulle drömma om att prata med polisen, eftersom en golare inte har några polare.

Shada-Helin Sulhav spelar en ung kvinna var bror mördats. Hon vet vem som sköt, hon ser honom varje dag och hon vet att han vet att hon vet. Hon vet också att hon har två alternativ – att hämnas sin döde bror eller att göra ingenting. Att prata med polisen är inte ett alternativ eftersom hon inte litar på att polisen kan skydda henne eller hennes familj och vänner. Hon har ett jobb och vet att hon både kan och borde flytta, men vet inte riktigt var och dessutom kan hon inte lämna sin mördade bror.

Lancelot Sakile Ncube spelar mördaren. Han har becknat sedan har var riktigt liten och det är den enda värld han känner till. Han vet att hans värld är ”fucked up”, men det är den enda tillvaro han känner. Han kände killen han sköt, men det är så det är. ”Fucked up”. Inget att göra åt.

Rappare Rosh rappar texter som skapar bakgrunder till de vittnesmål som ges från scenen.

Materialet är autentiskt och bygger på intervjuer med förövare och offer, en hel del av materialet kommer från Malmö. Det är vittnesmål i form av teater och budskapet är att det inte finns några enkla lösningar eftersom problematiken är så komplex, men något måste göras.

Det är minimalistisk teater. Tre skådespelare på en svart scen, med vita ljus utan rekvisita. Det är intimt, intensivt och påträngande. I en stark ensemble lyser Shada-Helin Sulhav klarast. Hon har den där självklara närvaron på scen. Hon äger den.

Efter varje föreställning är det ett samtal på cirka 30 minuter där publiken får ge sina reaktioner på pjäsen och de frågor den ställer. Teater Fryshuset har högre ambitioner än att bara skildra och problematisera verkligheten, de vill förändra den.

Klipp Han spelas på Studion, Malmö Stadsteater fram till fredagen 19 januari. Om du vill förstå din samtid – se den, men köp biljetter omgående. De är snart slut.

På scen: Shada-Helin Sulhav, Lancelot Sakile Ncube, Rosh
Musik: Rosh

Längd: 1 timme, 30 minuter

Text: Peter Johansson

Revytraditionen, den lever vidare i Ronneby

by

Det har nu gått 30 år sedan den första nyårsrevyn hade premiär i Ronneby, 1987 när staden firat 600-års jubileum och allt sedan dess har det satts upp en revy var nyårsafton. Dock blev det ingen 30-års jubileumsrevy denna gång, som man kanske skulle kunna tro. Utan det blev istället en mycket lyckad sammanfattning i form av en 2 timmars föreställning med titeln ”Högvatten”. En sammanfattning av 12 månader av en galen värld så som den tedde sig det händelserika året 2017.

(Anette Gustavsson och delar av revyensembeln i revynumret ”Varning på SPA’t”)

Vi i revypubliken på plats på Ronneby folkteater bjöds denna trettonafton 2018 på sylvass satir, blandat med mer allvarliga funderingar om vår samtid (”HeToo och ”Vi vägrar ge upp”) och kryddat med livsbejakande nonsens. Alltsammans i ett högt men fröjdfullt tempo i två akter. Musiken i revynumren var mycket välbekant, med annan och riktigt rolig text till bl a Magnus Ugglas ”Varning på stan” som i numret med älg med jägare hack i häl på Ronneby brunnsbad hette ”Varning på SPA’t”. Vi bjöds också på skrattfest med kommunalrådet i dansartagen med en SVT reporter och numret ”Fruarnas fel” fick igång publiken. Förstås var Arne från Hallabro med sin karakteriska dialekt och bjöd oss på sina som vanligt underfundiga samtidsanalyser. Och mellan revynumren, underhöll revyorkestern med musik något jag uppskattar. Efteråt kunde jag konstatera att Ronneby folkteater gjort det igen, och revytraditionen lever vidare i Ronneby.

Bull – Brutalt om mobbing på arbetsplatsen

by

Bull

Av: Mike Barlett

Regi & dramatisering: Edward af Sillén

Vad leder orimliga krav, individualism och narcissism på arbetsplatsen till?  Mobbningsdramat Bull ger en skrämmande inblick i en kultur som förtrycker och sparkar på den svage.

I boxningsringen ser vi tre människor. En kvinna och två män. Tre anställda som väntar på sin dom. Snart ska tre bli två. Av ekonomiska skäl tvingas chefen att gallra bland sina anställda. Men vem får gå och vilka får stanna? Thomas är en flitig medarbetare som länge arbetat inom företaget. Men självlänslan hos den trogne medarbetaren är vag, något mobbarna utnyttjar till fullo. Med cynism och manipulation får de den svagsinte på fall. Steg för steg nedmonterar de hans försvar tills inga murar kvarstår för att hålla inkräktarna utanför. Förnedringen når nya nivåer när Thomas motvilligt tvingas trycka sitt ansikte mot den välbyggda mannens bröst. ”Vågar du inte, är du feg och vek? Kom igen då!”

Bull är ett kammarspel av rang. Med egna erfarenheter av mobbning i skolan känns den i hela kroppen. Spelplatsen är företaget där kontoren staplas på varandra och försäljningssiffrorna likställs med framgång och utveckling. Det är arbetsplatsen där människan bakom glömts bort. Förtryckarna skyr inga medel i sin vilja att frånta Thomas sin värdighet. Intryckt i ett av rummets hörn liknar han en sårad tjur som efter en hård match tappat all fattning. Titeln Bull syftar på tjurfäktningen mellan det sårade djuret och dess matadorer. 

Manuset skrivet av Mike Barlett är av högsta klass. Det är kommentarer och gliringar som svider och gör ont.  Skådespelarna – Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén gör alla bra ifrån sig. Emma Peters, känd från Grotestcos sju mästerverk, fungerar utmärkt i rollen som den kyliga, beräknande kvinnliga mobbaren. Och Emil Almén övertygar som den osäkre Thomas.

Regissören Edward af Sillén ger oss ett drama som stannar kvar långt efter Klaras teaterlokaler lämnats därhän. I stundande metoo-tider beskriver den en förtryckarkultur. Men manusförfattarens val att inte låta en kvinna agera offer förblir för mig en gåta. Som pedagogiskt exempel på patriarkala strukturer på arbetsplatsen hade Bull lämpat sig väl. Men det är en annan historia.

Bull ingår i Klara Teaterns koncept Klara nätter där du som teaterbesökare, efter en jobbig arbetsdag, kan slinka in och över ett glas rödvin få avnjuta teater av högsta kvalitet. Succepjäsen har sålt för fulla hus och förlänger därför sin speltid med två månader. 

För såväl skolklasser som företagschefer rekommenderas Bull. I dryga timman stångas vi gula och blå samtidigt fylls vi med ny kunskap om marodörens systematiska metoder för att göra slarvsylta av vårt svaga psyke. Be aware of the snorting , oppressive bull!
Petter Stjernstedt