Teaterkritik

Foto Jeanette Frank/ Jonas Nyström

Den goda människan i Sezuan

Folkteatern Göteborg

Spelas på stora scen till och med 10/12

Av Bertolt Brecht

Regi: Frida Röhl

Översättning: Magnus Lindman

Scenografi/ Kostymdesign: Charlotta Nylund

Komposition/ Livemusik: BF/C ( Barish Firatli och ”Californiaman” )

Kan någon klara sig genom att vara enbart god, eller går man under om man hela tiden utför goda gärningar? Eftersom egennytta i praktiken premieras inom kapitalismen, är frågeställningen  i högsta grad relevant i nutid. I Folkteaterns program erbjuds möjlighet att testa graden av godhet utifrån vad det egna samvetet säger. Att begreppet inte alltid är entydigt, istället möjligt att problematisera har debatten om EU-migranter och tiggeri visat. Att ha näsa för affärer är en positiv egenskap, men steget över till den roffarmentalitet som Klas Östergren uttalat sig om, tas ständigt med groteska jättekliv. En teateruppsättning är ju något mer och något annat än ett debattinlägg. Den tyske dramatikern är inte lättspelad. Att Brecht var en teoretiker med fokus på distansering och filosofiska dilemman, gör att han behöver pimpas  med engagerande inslag. Frida Röhl har tagit fasta på nyskriven musik, skenbart nyckfull scenografi, lekfullhet och därmed närbesläktade ingrediensen humor.

För elva år sedan gjorde Göteborgs Stadsteater en habil version av Den goda människan i Sezuan med  ändamålsenlig scenografi. Och för sex år sedan skapade Folkteatern en stark tolkning av märkliga Johanna från slakthusen. När det åter blivit dags i Göteborg för en dramatiker som aldrig blir passé, utdelas omdömet godkänt. Långt kommen in i de tragikomiska förvirrande transaktioner som utspelas i en kinesisk provins, när gudarna bestämt sig för att belöna den ende de hittar med altruistiskt sinnelag, sitter jag och har småtråkigt (befann mig i halvsjukt tillstånd utan energi, vilket nog påverkade).  Vill påstå att handlingen är minst sagt rörig när skådespelarna går in och ut ur sina olika roller. I paus konstaterades att det inte levererades tillräckligt övertygande insatser från de medverkande.

Efter paus -som infaller abrupt på idealtid enligt redovisad undersökning- fortsätter pengakarusellen i kombination med bröllopsarrangemang. Spel och intrig får fastare konturer och skiljelinjer blottläggs. Flygaren som  spelas  osympatiskt robust av Malin Persson (känd från filmer och frigrupper) är  en märkvärdig figur, även när hon genomgår utvecklingsfaser. Kardo Razzazi går som vanligt på med full attack parat med några stilfulla pauser, fast rollen är endimensionell. Dialekter är åtminstone ganska kul, vilket Lena B Nilsson bevisar. Sittande på en rollator får oldtimern Iwar Wiklander -i två omgångar chef på Folkteatern- själv förkroppsliga pjäsens tre gudar. Spelar som vanligt med emfas i en övertygande anda av förtvivlan och ömhet.

Ändå oundvikligt att inte kalla ensemblen för staffagefigurer i jämförelse med Karin de Frumerie i den krävande dubbla huvudrollen. Det hon saknar i karisma för att nå epitetet fixstjärna, kompenserar hon med enorm mångsidighet. Hon som varit elitgymnast och dansare, sjukhusclown och musiker; uppträder för fjärde gången i teaterhuset vid Järntorget.  Kan vara femte gången jag ser henne agera på en scen, något hon i Den goda människan från Sesuzan gör bättre än någonsin. I förvandlingsnumret från ängslig, snäll karaktär med norskt uttal, till den påhittade nödlösningen i form av en världsvan domderande manlig kusin, blommar Karin de Frumerie ut.  Anser att hon gör en fantastisk prestation, förmodligen krönet på hennes skådespelarkarriär.  När hon desperat och dystert, sprattlande på golvet förkunnar människans dubbla natur, då når hon ända in i publikens hjärtan.

Scenografin i gulbruna färger begriper jag mig inte på fullt ut. Miljön ska vara en kinesisk provins och karaktärerna har kinesiska namn. De staplade askarna med tobak är självklara. Däremot undras över sminkborden och pappersrören hängandes i klasar, liksom kvastarna  och dockorna.  Replikerna allra först ligger utanför pjäsen jämte slutorden. De tillhör regissörens kommenterande grepp, likt Brechts berömda verfremdung-effekt. Avbrotten i övrigt består av drygt ett halvdussin sånger, sånger ur dramat översatta av Magnus Lindman. Musiken av BF/ C är angenämt mångbottnad, både handfast groovig och skör och naken. Förvisso apart och definitivt ett stilbrott, men musikernas kosmos av  syntetiska landskap och melankolisk disco ger en attraktiv inramning. Låtskrivaren Californiaman har tidigare jobbat med Röhl. Vidare har han samarbetat med bland andra Kleerup, Timo Räisinen, Wyclef Jean och Nike Markelius. Snacka om brokig meritlista!

Utan att vara  jättebegeistrad tar jag i första hand med mig en lysande gestaltning av den dubbelbottnade huvudrollen och den granskning av marknadsekonomin som Brecht skrev 1943. Vidare plussas för humoristiskt tilltal, psykologiserandet (texter av Freud och Lacan förekommer) och som nämnts snyggt gjord och framförd musik.

Medverkande: Karin de Frumerie, Pelle Grytt, Elisabeth Göransson, Lena B Nilsson, Malin Persson, Kardo Razzazi, Helmon Solomon, Iwar Wiklander (understudy Benjamin Moliner) och Sara Wikström.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Regi David Wiberg och Oskar Thunberg
Manus David Wiberg
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljusdesign Markus Granqvist
Kompositör och ljuddesign Stefan Johansson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Urpremiär 1 september 2017
Föreställning som recenseras:
Dramaten, Lejonkulan den 15 september 2017
En samproduktion mellan Unga Dramaten och Luxor
(Speltid 1,5 timme utan paus)
Medverkande Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Wiberg

Gladeligen kunde jag konstatera att kvällens koncept i föreställningen är djupt samhällskritiskt till populistiskt glättiga kulturnischer. Satiren är som den ska, det vill säga riktande brutal och oerhört roande. Det är ju så befriande att skratta åt urdumma saker som en del kommer undan med. Det är ju inte fint och väluppfostrade att såga folk utmed fotknölarna, men ojojoj så befriande när det behövs.

Bland annat så belyser man alla dessa tv-lekar som vuxna ska spela och chocka med i rampljuset, och att denna typ av ”förnedrings-tv” verkar vara den som styra våra verklighetsuppfattningar. Man kan sannerligen fråga sig hur friskt det är äta levande insekter eller lura människor att dricka sprit och ha sex med varandra på bästa sändningstid. Personligen ser jag gärna hur den industrin får sig en fet smäll på fingrarna verbalt och kvällens föreställning hjälpte gott till att ge publiken en aha-upplevelse kring fenomenen.

Det är väldigt sällan som inledningen i ett manus lurar dig så grundläggande som kvällens verk gjorde. Manusförfattaren ställer sig upp inledningsvis som en del av föreställningen och berättar grunder och handlingar för dig som går att tolka olika (så kallade spel i spelet). Därefter och mycket längre fram i föreställningen visar sig att inledningen vara en del av fiktionen och du inser att du medvetet blivit lurad. Härmed är du direkt inkastad i begreppsvärlden kring vad som egentligen är sanning/verklighet och vad som är naiv fiktion. Vi luras hela tiden av information och då även om informationen inte varit medvetet falsk.

Föreställningen var inte lätt att följa eftersom den röda tråden var ojämn och svår att förstå. Dock kan jag tänka mig att med tanke på att Dramatens ungdomsavdelningen är delaktiga i föreställningen, så var det nog några som trodde att föreställningen kunde vara givande för ungdomar. Framför mig i lokalen fanns två yngre tonåringar och de kunde inte hålla fokus på föreställningen i 90 minuter. Av deras kommentarer kunde man förstå att de inte heller kunde ta till sig den invecklade och starka satir som förkom i föreställningen. Jag kunde känna att de var oerhört obekväma och de ville inget hellre än att komma ut därifrån. Att blippa på sina mobiler blev därför deras snuttefiltar i mörkret. Föreställningen krävde således en stor teatervana, grundläggande insikter i satirens konstform och koncentrationsförmåga på en vuxens nivå.

Mot slutet fick vi se en rollkaraktär (Sanna Sundqvist) som spelade en dödstråkig komiker som inte fick/kunde locka till skratt (”Jakten på det försvunna skrattet”). Hennes kroppsspråk, utstrålning och kommentarer kring sina arbetsuppgifter var så ironiska, sarkastiska och kritiska att jag för första gången på mycket länge skrattade så mycket att tårarna började rinna. Det var en mycket stor bedrift av henne att kunna genomföra retoriskt med sådana uthållighet och jämn balans i sinnesuttrycken. En finkänslighet som kittlade gott. När något får vara riktigt trist, sluts cirkeln av känslouttryck och skrattet är det enda som befriar oss. Jag blev förlöst.

Uppsättningen uppmanade oss alla att lära oss att ”bottna …” i våra egna liv, eftersom det faktiskt är den enda chans vi har för att finna ”… det enda som är sant …”. Undertonens varningar ville säga att det inte är kändisar eller wannabes som har patent på sanningen bara för att de tar plats och vill hävda sig där. Ansvaret för att tolka fiktionen och sanningen ligger därmed i våra egna knän.