Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Regi David Wiberg och Oskar Thunberg
Manus David Wiberg
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljusdesign Markus Granqvist
Kompositör och ljuddesign Stefan Johansson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Urpremiär 1 september 2017
Föreställning som recenseras:
Dramaten, Lejonkulan den 15 september 2017
En samproduktion mellan Unga Dramaten och Luxor
(Speltid 1,5 timme utan paus)
Medverkande Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Wiberg
Gladeligen kunde jag konstatera att kvällens koncept i föreställningen är djupt samhällskritiskt till populistiskt glättiga kulturnischer. Satiren är som den ska, det vill säga riktande brutal och oerhört roande. Det är ju så befriande att skratta åt urdumma saker som en del kommer undan med. Det är ju inte fint och väluppfostrade att såga folk utmed fotknölarna, men ojojoj så befriande när det behövs.
Bland annat så belyser man alla dessa tv-lekar som vuxna ska spela och chocka med i rampljuset, och att denna typ av ”förnedrings-tv” verkar vara den som styra våra verklighetsuppfattningar. Man kan sannerligen fråga sig hur friskt det är äta levande insekter eller lura människor att dricka sprit och ha sex med varandra på bästa sändningstid. Personligen ser jag gärna hur den industrin får sig en fet smäll på fingrarna verbalt och kvällens föreställning hjälpte gott till att ge publiken en aha-upplevelse kring fenomenen.
Det är väldigt sällan som inledningen i ett manus lurar dig så grundläggande som kvällens verk gjorde. Manusförfattaren ställer sig upp inledningsvis som en del av föreställningen och berättar grunder och handlingar för dig som går att tolka olika (så kallade spel i spelet). Därefter och mycket längre fram i föreställningen visar sig att inledningen vara en del av fiktionen och du inser att du medvetet blivit lurad. Härmed är du direkt inkastad i begreppsvärlden kring vad som egentligen är sanning/verklighet och vad som är naiv fiktion. Vi luras hela tiden av information och då även om informationen inte varit medvetet falsk.
Föreställningen var inte lätt att följa eftersom den röda tråden var ojämn och svår att förstå. Dock kan jag tänka mig att med tanke på att Dramatens ungdomsavdelningen är delaktiga i föreställningen, så var det nog några som trodde att föreställningen kunde vara givande för ungdomar. Framför mig i lokalen fanns två yngre tonåringar och de kunde inte hålla fokus på föreställningen i 90 minuter. Av deras kommentarer kunde man förstå att de inte heller kunde ta till sig den invecklade och starka satir som förkom i föreställningen. Jag kunde känna att de var oerhört obekväma och de ville inget hellre än att komma ut därifrån. Att blippa på sina mobiler blev därför deras snuttefiltar i mörkret. Föreställningen krävde således en stor teatervana, grundläggande insikter i satirens konstform och koncentrationsförmåga på en vuxens nivå.
Mot slutet fick vi se en rollkaraktär (Sanna Sundqvist) som spelade en dödstråkig komiker som inte fick/kunde locka till skratt (”Jakten på det försvunna skrattet”). Hennes kroppsspråk, utstrålning och kommentarer kring sina arbetsuppgifter var så ironiska, sarkastiska och kritiska att jag för första gången på mycket länge skrattade så mycket att tårarna började rinna. Det var en mycket stor bedrift av henne att kunna genomföra retoriskt med sådana uthållighet och jämn balans i sinnesuttrycken. En finkänslighet som kittlade gott. När något får vara riktigt trist, sluts cirkeln av känslouttryck och skrattet är det enda som befriar oss. Jag blev förlöst.
Uppsättningen uppmanade oss alla att lära oss att ”bottna …” i våra egna liv, eftersom det faktiskt är den enda chans vi har för att finna ”… det enda som är sant …”. Undertonens varningar ville säga att det inte är kändisar eller wannabes som har patent på sanningen bara för att de tar plats och vill hävda sig där. Ansvaret för att tolka fiktionen och sanningen ligger därmed i våra egna knän.
