Teaterkritik

Lyckligtvis en annan pjäs än den man hade anledning att befara – Fear på Backa Teater

22 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Av Mohammad Al Attar (översättning: Jasim Mohamed)

Regi: Omar Abusaada

Scenografi & Kostymdesign: Bisane Al Charif

Ljusdesign: William Sjöberg

Maskdesign: Josefin Ekerås

Komposition: Kristina Issa

Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert

Videodesign: Ludde Falk

Musiker: Kristina Issa

Skådespelare: Adel Darwish, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Rasmus Lindhren, Sharzad Rahmani och Bakri Wazzan (praktikant)

Urpremiär: 17/10 2025 – för gymnasielever och äldre

Spelas till och med 12/12 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Rubriken anspelar specifikt på programhäftets två texter. Det rör sig dels om en introduktion av Backas konstnärlige ledare, dels om en intervju med dramatikern gjord av dramaturg Kristina Ros. Fear handlar om ett dåd på en skola med fruktansvärda konsekvenser. Tio personer skjuts, varav några dödas medan andra får men för livet. Under skrivprocessen för den syriske pjäsförfattaren Mohammad Al Attar, som tidigare helt koncentrerat sig på hemlandets brutala historik, inträffade skjutningen i Örebro som skördade många offer. Den ondskefulla aktionen finns med som referens och raster utan att intrigen explicit stannar vid just det gruvliga dådet. Att nyskrivna pjäsen hamnade hos Backa beror på intresset som uppstod efter en digital kontakt under pandemin. Året därpå hörde dramatikern och hans team med regissör och scenograf av sig med en idé. Efter att konstnärlige ledaren rest till Tyskland och sett en uppsättning av dem nappade han och beställningsverket var ett faktum.

Vad som tyvärr gjorde mig rejält sur istället för öppet förutsättningslös, var den ideologi som anger tonen i programmets två texter.. Uppdelningen i förövare och offer är orubbligt stelbent i deras resonemang, trots att verkligheten ofta är komplex, absolut inte svart eller vit. Om vi går utanför landets gränser skedde fem islamistiska terrordåd i Tyskland på kort tid vilket bidrog till ett oönskat partis framgång. I SVT -reportage var man enbart fokuserad på detta parti, negligerade i princip attentaten. I den fasansfullt omfattande grooming-skandalen (egentligen sextortyr) i en rad engelska städer lades locket på på grund av härkomst på stora majoriteten gärningsmän och tusentals värnlösa tjejer offrades.

Har mått illa av idrottens knäböjande för BLM, en rörelse som gjort sig skyldig till omfattande bedrägeri, oerhört mycket våldsamheter (inklusive mord och hundratals skadade poliser) och mest kostsamma upplopp i USA:s historia. Hur förklarar BLM att 93% av de unga svarta som dödas has ihjäl av förövare med samma hudfärg?

Det påstås i programmet till Fear att Sverige utvecklats i nationalistisk högerpopulistisk riktning. Inte med ett ord nämns rekord i sprängdåd, gänguppgörelser, bilbränder, korankravaller, eller överhuvudtaget klanbaserad systemhotande brottslighet eller eskalerande antisemitism. Onekligen förekommer rasism och (varken rasistiskt/ ideologiskt drivna terrorattacker ´a la Breivik eller de utlösta av jihadism kan eller ska någonsin slätas över) Men varför håller man tyst om eskaleringen av överfallsvåldtäkter, förnedringsrånen och bötessystem bland unga? Och varför är det tabu att skildra den makt klanen Khan utövar i Angered med omnejd (Familjen rekommenderas)? Och har dråpet på polismannen i Biskopsgården och näringsidkaren i Hjällbo redan fallit i glömska? Övergreppen i Kungsträdgården 20015 och behandlingen av fixstjärnan Caitlin Clark i WNBA genomsyrades av en annan sorts rasism som förnekas av MSM.

Att vi har hundratusentals nya medborgare här från kulturer som inte är kompatibla med vår västerländska feministiska demokrati har haft effekter. Vad kan utläsas av GAL-TAN skalan? I vilket annat land skulle IS-terrorister kunna arbeta i barnomsorgen? Sveriges rankas som ett av världens minst rasistiska länder och har välkomnat hundratusentals med ursprung i diametralt motsatta kulturer utan demokratiskt styre där staten misstros. Toleransen i mångkulturens namn mot de intoleranta har näppeligen varit konstruktiv, inte underlättat för samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter. De som var naiva och inte såg det komma har till och med krupit till korset, erkänt att integrationen misslyckades. Och vad är lösningen på problemet med migranter som inte vill integreras (stöd för upprätthållande av egen kultur ges ju)? Och hur hantera förödande fenomenet barnsoldater, är receptet fotbollsskor och massage till deras mammor?

Ha överseende med ett fåfängt försök att sansa debatten (har egentligen likt Jens Ganman gett upp eftersom de väljare i Sverige liksom England, Frankrike och Tyskland som på demokratiskt väg, visar att de längtar efter trygghet och pläderar för en bättre ekonomisk situation inte respekteras av woke-marxister). Folk på sociala medier renons på förnuft gör mig mer och mer deprimerad.

Dramatikern från Syrien sägs brottas med motiv som skuld och trauma och minnen har ett utgjort ett bärande tema. Hans estetik handlar om att fusionera fakta med fiktion. Det dokumentära har smugit sig i detaljer på scenen på Backa. Verkliga händelser blir en språngbräda. Rasmus Lindgrens utredande polis nämner Columbine-massakern. Skjutningen i Trollhättan finns inte med, däremot omnämns i programmet en skolskjutning i Österrike. Mohammad Al Attar poängterar att han med pjäsen vill provocera till eftertanke, vill få publiken att fundera på vart hat och rädsla leder.

Trots högst ogynnsamma odds vilka dissekerats i det utrymme som borde ägnats åt recension och som jag går i polemik mot, är uppsättningen absolut sevärd. Ensemblen är dynamisk, regin föredömlig och scenografin finurlig. Lyckligtvis utmanas och nära nog kullkastas beställarens uppfattning. Och vad beträffar dramatikern kan hävdas att yrkesmannens nyanser delvis motsätter sig privatpersonens åsikter. I likhet med mastodontuppsättningen av Nationen på samma scen, en thriller skriven av en holländare, tillförs komplexitet på ett sätt som kan störa enkelspåriga människor. Skillnaden mot produktionen från 2021 är att denna gång svävar vi inte i okunnighet om vad som hänt och vem den skyldige är. Tillägg till svartvit synsätt där vad som inte passar narrativet exkluderas är till exempel att ihärdigt förneka att andra än vita kolonisatörer organiserat slavhandel. Vem äger sanningen är en retorisk fråga som lockat mannen bakom manuset, varvid fler än ett perspektiv tillförs.

Hög tid att rikta in siktet på vad som utspelas på premiären där de allra flesta på läktaren är vuxna, inga skolklasser fanns närvarande. Apropå sikta bryts mot en outtalad regel i en föreställning som pågår i cirka hundrafem minuter med en på sätt och vis uppbruten kronologi. Öppningsscenen har förlagts till bårhuset. Det katastrofala dådet har genomförts. Sedan backas bandet för att på slutet spolas fram till läget ett år efter skjutningen. Ett smart upplägg!

Två lika plågade kvinnor står i centrum, mamman till förövaren respektive ett av offren, gevärsskyttens antagonist. Torde vara extremt svåra roller att gå in i, särskilt för Anna Harling vars Sandra ger sig in i ett fruktlöst försök att kompensera. För Eleftheria Gerofokas vidkommande måste påpekas att hon har vanan inne att ge åskådarna en lidande person som sörjer, kämpar för att inte bryta samman. Hon har en gripande monolog. Att konfronteras med sig själv och omgivningen när det värsta redan inträffat är den röda tråden. ”Genom oväntade vändningar och växlande perspektiv växer en komplex bild fram…, så lanseras tematiken. Polisens utredare strålande spelad av Rasmus Lindgren, är satt att lägga pusslet, driver på förloppet. En av hans främsta prestationer på länge!

Fast vansinneshandlingen inte går att begripa vaskas troliga samverkande faktorer fram. Emil vars trasiga målmedvetenhet skickligt tas fram av Bakri Wazzan efter regissörens instruktioner saknar sin pappa. Han miste livet i strider med IS. Emil är en gamer som hans mamma tappat kontakten med, trots han inte helt isolerat sig. Rivalen gestaltas av Adel Darwish vars Aman kan ses som en skräddarsydd roll. Han visar sig vara långt ifrån Guds bästa barn. Denne sturske yngling säljer stöldgods och hotar Emil efter påstådda blickar på flickvännen Laila spelad av en tydlig och uttrycksfull Sharzad Rhamani med viljestark beslutsamhet.

Några avslutande reflektioner i en text som i alldeles för hög grad påminner om ett debattinlägg. Betänk dock att jag under stor del av mitt liv själv varit godhetssignalerande vänster, bland annat i egenskap av ambitiös facklig redaktör och intervjuat flera tungviktare inom arbetarrörelsen. Uppskattade symboliken i första momentet då Darwish sminkades med rödfärg i ansiktet, blev en signal om att vi kommer att betrakta istället för att dras in i ett ovisst, pulshöjande drama. Gillade hur ensemblen samlades kring mikrofonen för att som en stafett föra fram händelsekedja och bevekelsegrund (”kombination av ilska, rädsla och förtvivlan”), också kritiken mot ryktesspridning av obekräftade uppgifter där inte minst Tv4 syndade grovt. Musiken av Kristina Issa och hennes ordlösa sång ramar raffinerat in skiftande stämning. Utan att det anges har hon dessutom en konturskarp biroll som servar poliskommissarie Fredrik.

Teaterkritik: Madame Bovary – En enastående föreställning som möttes av dånande applåder

17 oktober, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025

Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.

Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.

Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.

Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.

Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.

Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.

Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.

Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.

Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.

Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.

Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.

En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.

Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.

Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.

I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.

Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.

Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.

Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

14 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson

Av Nerve i samarbete med Trixter

Producent: Charlotte Davidson

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes

Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey

Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg

Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.

Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.

Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.

Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.

Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.

Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

13 oktober, 2025 by Pernilla Wiechel

Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm

Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.

På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.

En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.

Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.

Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.

Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.

Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.

Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.

Foto Markus Gårder

Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – Förlåt, förlåt på Pustervik

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoto Martin Bröns

Text: Tinna Ingelstam

Regiöga: Emilie Strandberg

Kompositör/ musiker: Mikael Backegårdh

Medverkande: Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam

Premiär 12/10 2025 i Pusterviks matsal i Göteborg

Spelas till och med 21/10

I vilken utsträckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om förväntningar, eventuell förkunskap. För mig handlar det nog ändå allra mest om tonträff. Denna sinnrika anrättning med underrubriken ”Teater, mat & prat” bärs fram av existentiella bråddjup, psykologiska spänningar och funderingar kring konst. Beståndsdelar som träffar mitt i prick, gör att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utnämna Förlåt. Förlåt till höstens scenkonsthändelse i Göteborg. Fick anledning att både skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Apropå förväntningar baserat på att jag sett och recenserat Åsa Gustafsson i liknande sammanhang, kan sägas att detta performance/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den uppsättning jag längtat efter.

Premiären förlagd till något sen söndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ingå i själva konceptet – var sprängfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med tänkvärdheter. Jämförelsen haltar förstås. Men upplägget och delar av konfliktfyllda innehållet fick mig ändå att tänka på Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Noréns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena med publiken på ett par meters avstånd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik används i omgångar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion äger rum i gångarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte jätterymliga lokalen, där jag under årens lopp stått och lyssnat på vital livemusik. Just hur samarbeten går till i trånga köksutrymmen exemplifieras som viktig lärdom. Överhuvudtaget fascinerande att komma så nära skådespelarna vars göranden och låtanden stundtals ackompanjerades diskret på keyboard av kompositören Mikael Backgårdh. Avigsidan med att sitta längs den vägg jag gör, är att i ett antal scener kan inte skådespelarna och deras miner beskådas, vilket är det enda förtretliga med föreställningens format.

För att kunna hantera alla infall och få trådar att hänga ihop har Emilie Strandberg (Göteborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Snö) anlitats som regiöga. Hon är under premiären dessutom verksam som sufflös. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion såg ut, måste poängteras hur väl hon och teamet lyckats. Förtjänar följaktligen en stor portion beröm!

Publiken som läst på vet att två kvinnliga kockar ska förbereda maten för en teaterpublik, meta så att det förslår redan här. En i länet turnerande frigrupp är på ingång med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska göra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll publicerad i samlingen ögon väntar mig från 1944. (läst novellen och hört den som radioteater). Avslöjas i marknadsföringen att dilemman kommer uppstå, rent av krascher. Åtskilliga problem tillstöter vilket resulterat i minst sagt komiska förvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver på vänskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det får avgörande konsekvenser. Kontentan av mitt försök till beskrivning av intrigen är att Tinna Ingelstam & Åsa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten över huvudet. Istället briljerar de i tre roller vardera. Lite Göteborgsvitsigt vill jag hävda att duon är makalös, ikläder sig sina skiftande roller och halsbrytande övergångar med strålande tajming.

Anki (Åsa Gustafsson) vill med begränsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att sätta guldkant på tillvaron. Men är under tidspress en social katastrof, vilket äventyrar relationen med väninnan Ulla när gamla oförrätter dras upp under bestyren i köket. I egenskap av rollen som skådespelare i färd med sina sista förberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal manöver, samma person ”som är trött på teater som låtsas”. Inte sällan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val än att höja såväl skådespeleri och mångbottnat manus till skyarna.

Det är en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit svårtillgänglig för mig, som totat ihop en genial text där crazy-inslag aldrig står i vägen för gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i mänskliga möten styr mycket av våra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk skärpa. Vi utsätts för en rad kontroverser, misshälligheter och problemlösning. En av rollfigurerna har som mål att vara ”ett mjukt hjärta i en hård värld”. Som framgår präglas uppsättningen av en sanslös variation vad gäller stämning. Svärtan i scenerna ur Kommer hem och är snäll står i bjärt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera sönder en fenomenalt iscensatt premiär. Moral och värdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur skådespelare kan resonera. I rollerna ventileras frågor som när borde man nöja sig, vilket ansvar har en person för sina handlingar och är det bra att försöka vara andra till lags?

En konst i sig, att i denna förödande tid då jag för min mentala hälsas skull behöver pausa eller plocka bort facebook-vänner för att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett självständigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med småländska och andra dialekter, går till och med loss i dansk ordväxling som en sorts kulmen. Båda agerar i suverän samklang. Komikern Åsa Gustafsson tar bitskt pådrivande ut svängarna. Med sina festliga på pricken- tonfall är hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och porträttera hunsade varelser vilka antingen kämpar mot sin omgivning eller visar sig medgörliga, till lags för att tillsammans kunna åstadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni får tag på biljett. Förhoppningsvis kan uppsättningen leva vidare någon annanstans. Den har verkshöjd för att spelas in av SVT. Kan avslöja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte är mer avgränsade, än att många av oss applåderade entusiastiskt när det verkade logiskt.

Teaterkritik

Footer

Om oss