Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Ringlande stundtals utfreakad rapsodi ett ojämnt äventyr – Mycelium på Teater Trixter

by

foton Anna Sefve

Manus & regi: Pinn-Perra & Uffe (dockorna) Regi: Ulf Telenius

Idé och projektledning: Sara Ahlberg & Lycke Claesson

Yttre ögon: Catherine Parment, David Andersson, Fredrik Glahns, Ulf Rönnerstrand

Ljud & musik: Marcus Bertilsson & Sereno Cantaro

Ljus: Fredrik Glahns

Ensemble: Lycke Claesson, Sara Ahlberg, Fredrik Telenius, Kristina Rådström

Urpremiär: 10/12 2025 på Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 14/12

Var uppenbart på förhand att vi inte skulle komma att se någon pjäs. Och när innehållet omtalades för att att locka publik, till vad teamet repat och jobbat fram under sex veckor, fick man ingen direkt kläm på vad man skulle få vara med om. Lite flummigt kallas Mycelium för ”scenisk upplevelse av människoöden där berättelser och betraktelser sammanflätas. Titeln är en biologisk term, namnet på ett mångförgrenat nätverk av trådlika byggstenar hos svampar, fungerar som ett slags ekosystem. Vi utlovas en ”poetisk hyllning till fantasin och konsten”. Produktionen har klara drag av collageartad performance och blir till en slags happening med flera trådar rent bokstavligt under cirka två timmar i en New Age-aktig väv. Finns paralleller till Teater Kolibri och Iraqi Bodies som sågs på samma scen för ett par år sedan och gjorde mig konfys. Eventet utvecklas för hågade till en helaftonsföreställning i det forna fryshuset. Publiken inviteras nämligen till fortsatt häng genom olika programpunkter såsom soppkök, dj:s och inbjuds till att förmedla egna berättelser. Till saken hör att lokalfrågan för Teater Trixter är osäker då det ska byggas på platsen. Den ovissa framtiden har lagts in som ett moment det anspelas på i Mycelium.

I jämförelse med exempelvis Stadsteaterns senaste premiär (Stolthet och fördom) saknades således närmare kunskap om denna uppsättningen. Mystiskt och lite hemlighetsfullt kändes det innan och frågan är hur mycket klokare jag blev efteråt. I programmet publiceras Kjell Höglunds visa Stormen före lugnet vars text sjungs på slutet. Dessutom riktas tack till människor behjälpliga i processen. Goda krafter idag, tidigare generationer och till livets förutsättningar. På Trixters hemsida står en text med teamets tankegångar. Den går från att måla upp en mörk bild av rädsla och blod och mäktiga herrar vid jordens ändstation för att vaska fram existenser som en gammal gatsopare och vänliga dårar vilka möts för att lyssna till livets väv. Gåtfullt är bara förnamnet. Laddade upp med god middag på Skanshof. Tillfrågades om mitt ärende i Göteborg och nämnde premiären och dess diffusa innehåll. Servitören frågade Vad vill du att den ska belysa? Och jag replikerade att denna scenkonst säger något viktigt om vår tid, glömde då att lägga till vikten av den är öppen för tolkningar. Kontentan är att somligt var kul på ett innovatvis vis, en del tänkvärt. Men behållningen avtog genom den anammade extrema estetik som gav upphov till dåraktiga scener.

Brukar vanligtvis följa en princip om att avstå från att skriva när scenkonst går mig över huvudet eller lämnar mig tom. Ett tag var jag inne på att hänvisa till dessa åtminstone delvis med min känsla överensstämmande argument. Men undviker att vara så bekväm, att ge upp så lätt. Antar att det var första gången teamet ansvarat för en produktion hos Trixter, en fri grupp med stöd som tror på en teater vars hoppfulla kraft hämtas ur en fysisk, musikalisk och språklig cocktail med basen i människans skuggsida och närheten till filmiskt uttryck. Vill för egen del lägga till kännetecken som absurdism, dramatisk nerv och angelägna berättelser. Apropå oerhörda ansträngningar för att kunna slutföra vad man föresatt sig avslöjar ensemblen vid applådtacket vad de behövt övervinna. Någons mamma vars inramade foto ställs fram på golvet med levande ljus framför gick bort härom veckan, någons katt dog, en av dem skadade sitt ben och behöver kryckor och nyligen blev deras dator stulen. Låter som en förbannelse vilat över den otursförföljda produktionen. För att använda en klyscha från sporten visar man karaktär och styrka när man ändå lyckas genomföra sitt projekt.

Lycke Claesson och Sara Ahlberg har jobbat tillsammans tidigare, inte minst i Dream Quijote som fick en uppskattande recension av undertecknad. Claesson utgör ena halvan av performance-duon Moder Mammut medan Ahlberg beskådats i märklig monolog i fjällmiljö hos Panjal Scenstudio. Om multiinstrumentalisten Marcus Bertilsson vars huvudinstrument är elgitarr har det skrivits här i mycket positiva ordalag i egenskap av medlem i Machetes och Boo Boo Mama Orchestra. Kristina Rådström förekommer sällan på scener i Göteborg. Frilansaren är en skådespelare med stor rutin från teatrar, film, tv-serier, radio och sjunger i exempelvis folkmusik-konstellationer. Fredrik Telenius tycks driva Världshuset i Uddebo tillsammans med Lycke Carlsson, konstnärligt hälsocenter på landsbygden som propagerar för en alternativ livsstil.

Vi sitter på läktaren och ser ner på en rymlig scen med utställd och upphängd dekor som kommenteras. Musikerna håller mestadels till ovanför serveringsluckan. Något av dekoren kan skönjas på de foton jag fått tillgång till. Framstår som att merparten rollfigurer fastnat i sina tankebanor. När de blir som mest nojiga, besatta av plast eller får för sig att på audition skria gällt imiterandes en sångsvan, går tanken till en incident när Djävulens advokat gästspelade hos Trixter. Då hördes plötsligt en skrikande kvinna utanför som verkade ha drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Man tvingades göra ett kortare avbrott för att personal skulle reda ut situationen. I Mycelium kan någon utbrista gång på gång att ”denna ska inte vara där” vilket får en att inse hur tunn gränsen kan vara tills problemen blir ohanterliga.

I en föreställning där tesen om att konst uppfattad som konstig äger ett mervärde, fanns också scener med substans och humor. Nämner några som fastnade. Syftar på skildringen av förödande minutschema inom hemtjänsten, uppsagda sjukhus-clownerna på grund av sparkrav, inslagen av kommenterande marionetteater, Marcus Bertilssons kraftfulla lätt dissonanta solo stående på scengolvet, underlig rekvisita som armen i plast, kylskåpet att försvinna in i och skottkärran med kvaddat däck, symboliken i utspridande av jord på svarta golvet och uppborstandet av högarna, hur Telenius träder in i sin favoritsyssla i finalen och i en rit agerar shaman, tråden som dras ut i lokalen likt Ariadne och hennes röda tråd samt införlivandet av det norrländska kämpande kynnet apropå nödvändig flytt av Kiruna som lanserar organisationen ”Stå pall”. Dialekten och attityden blir till en komisk fullträff. Och på uppmaning kommer gensvar från publiken. Agiteras frejdigt och övertygande mot neddragning av Kulturskolan. Inte bara Kjell Höglund har tagits med utan också Hasse & Tages ikoniska om än daterade utopi Var blev ni av ljuva drömmar? Reciteras fram i utdragna passager av Claesson. . Att höra Kent Anderssons Vingen var närmast gåshudsframkallande. Dels för att jag läst de sista två verserna för mina arbetskamrater när jag gick i pension, dels för att Kristina Rådström(?) smart exemplifierar diktens sista rad.

Denna annorlunda svårbeskrivliga happening hade tjänat på att bantas med cirka en halvtimme enligt döda-dina-älsklingar-recept. Och somliga mer eller mindre abstrakta utsvävningar lämnade mig likgiltig, förvånade för att någon poäng inte framgick. Andra scener hade som nog framgått svärta och träffsäkra iakttagelser vilket innebär att ojämnt är ett lämplig sammanfattning.

Teaterkritik: Pelicot-rättgången – teatern som vägrar låta världen titta bort

by


Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.

Teaterkritik: Toxic på Stadsteatern – stark, obehaglig och drabbande upplevelse

by

Toxic
Inspirerad av Samuel Beckets I väntan på Godot och Harold Pinters Mathissen
Manus och regi Olle Mårtens
I rollerna Rasmus Sintorn Nystedt och Paulus Roséen.
Premiär på Fri scen på Kulturhuset stadsteatern 6 december 2025

Statsteaterns Toxic är en mörk och tät föreställning som borrar sig in i den psykologiska skuggsida som uppstår när en människa kliver in i ett liv där våldet styr moralens riktning. Genom gängmedlemmarnas perspektiv skildras inte själva handlingen – mordet som väntar i kulisserna – utan det frätande mellanrummet innan.

Scenen fylls av en nästan kvävande stillhet. Den klaustrofobiska stunden före ett planerat dåd, där två unga gängmedlemmar försöker hålla ihop sina tankar på olika sätt.

Den ene är helt avstängd. Han vill inte prata, inte lyssna, inte ens andas för djupt. Han sitter som om han försöker stänga av hela sitt inre, som om total tystnad är det enda sättet att inte rasa ihop. Hans tomma blick säger allt.

Den andre gör det motsatta: han spelar musik, blandar kort, försöker skämta bort det som ingen av dem vågar nämna rakt ut. Den rastlösa energin blir nästan smärtsam att se – ett desperat försök att hålla kvar något som liknar normalitet, trots att allt inom honom skriker motsatsen.

Det som gör Toxic så stark är hur den visar att ingen av dessa strategier egentligen fungerar. För förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och föreställningen gör det tydligt att ens handlingar aldrig lämnar en. De fastnar i kroppen, färgar tankarna, dyker upp i drömmarna. Till slut blir de som ett filter över hela sinnevärlden – allt man ser, hör och känner blir färgat av det man gjort och det man försöker glömma.

Och mitt i denna värld av misstro och paranoia, där ingen är en riktig vän utan bara en tillfällig vapendragare, blir det tydligt att priset för våld inte bara betalas av andra – utan av ens egen själ.

Toxic lämnar publiken med en bitter eftersmak, men också en tydlig känsla av att ha bevittnat något viktigt: en påminnelse om hur snabbt mänsklighetens kanter vittrar när man låter våld och rädsla styra sitt liv. Så även om Toxic är mörk, är den också otroligt träffande. Den visar hur snabbt allt blir skevt när man normaliserar våld och hur ensam man blir när man tvingas misstänka alla omkring sig. Toxic är en stark, obehaglig och drabbande upplevelse.

Teaterkritik: En berättelse om smärta – skulle tjänat på att skruva ned humor och volym ibland

by


Foto Leonard Stenberg

En berättelse om smärta
Manus och regi Malin Axelsson
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Tobias Hallgren
Kompositör Christian Gabel
Medverkande Bianca Cruzeiro, Robert Fux, Sandra Huldt och Victor Iván

Smärta kan ta över en människas liv helt, skapa kaos i vardagen och krossa relationer. Den är dessutom ett osynligt lidande vilket gör att omgivningen har svårt att förstå hur dåligt den som drabbas mår. Har smärtan ingen uppenbar orsak kan det också kännas omöjligt att få hjälp. Om det mörka hål smärtpatienter faller ned i har Malin Axelsson, som själv plågats av smärta, skrivit en absurd komedi.

Det börjar med att Dolores är på sin mammas begravning och sörjer över hennes bortgång och hur kort ett liv är. Plötsligt faller hon samman och snart börjar en smärta sprida sig i kroppen. Först är det stortån, sedan hela foten och så benet och hon börjar halta. Samtidigt pressar hon sig att fortsätta som innan smärtan slog till. Hon har ju så mycket att glädjas åt och hantera. Ett attraktivt yrke som väderpresentatör som många avundas henne, en omtänksam och huslig man och en dotter som ska skjutsas mellan olika aktiviteter.

Men gradvis tar smärtan över tillvaron bit för bit. Dolores orkar inte med jobbet eller familjen och söker sig desperat gång efter gång till vårdcentralen för hjälp. Efter att ha tagit ett flertal prover förklarar dock läkaren att hon är helt frisk. Har hon ont ändå kan hon väl ta en Alvedon, eller kanske skulle terapi vara en möjlig lösning.

Dolores slår rödglödgat ilsket ifrån sig råden. Tror han inte att hon har testat värktabletter och terapi menar han är hon är psyksjuk? Aldrig att hon skulle gå till en psykolog. Ändå hamnar hon omsider hos en sådan eftersom hennes granne känner till en mycket omtyckt sådan.

För den snygge, bildade och som det verkar mycket empatiske André faller Dolores handlöst. Äntligen någon som lyssnar på henne, förstår hennes smärta och delar hennes kärlek till böcker och resor – främst till hennes favoritstad Paris då.

När hon ger sig hän i det hon inbillar sig är kärlek mellan de två verkar smärtan underbart nog hålla sig i schack. Men så fort hon är hemma är den tillbaka och jagar henne. Dolores är beredd att satsa allt- även det arv hon fått efter sin mamma – på André.

När den lycka hon sett framför sig med André krossas och Tommy vill ta ut skilsmässa för han träffat en annan och han dessutom får vårdnaden om dottern faller Dolores ända ned till samhällets botten.

Det är härligt uppfriskande och välkommet med en pjäs direkt skriven för teatern. Malin Axelsson, som exempelvis tidigare bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten, vet också hur man ska få en text att leva och beröra. En berättelse av smärta som spelas på Kulturhuset Stadsteatern har dessutom ett ovanligt och samtidigt allmängiltigt ämne. Föreställningen understryker att smärta, speciellt långvarig smärta, inte får finnas i vårt samhälle där alla ska vara högpresterande med kropp och psyke i perfekt trim.

Det går självfallet inte enbart att skriva ett allvarligt drama om att leva med smärta. Det vore alltför tungt. Men samtidigt är det ett aber att drastisk humor är en så stor del av föreställningen. Ibland tenderar handlingen att falla över i situationskomik och tappa fokus – skådespelare spelar på skratten så att säga- och dialogen kan bli väl skrikig. Men sådant kan förstås ha att göra med premiärnerver.

Bianca Cruzeiro har som Dolores en både häftig och ansvarsfull roll att hantera. Hon lyckas effektfullt och välbalanserat skildra denna karriärkvinna som kollapsar och den isande fruktan att smärtan som så oförklarligt slagit till aldrig ska gå över. Precis som det är för smärtpatienter i verkligheten.

De bäst fungerande och verkligt roliga scenerna är terapisessionerna mellan Dolores och psykologen André – skickligt gestaltad av Victor Iván. Det visar sig omsider att han inte är så intresserad av att hjälpa henne, utan hellre pratar om sin egen smärta och inre kris. Det säger han självsäkert att han tänker skriva en bok om trots att han inte är någon författare. ”Varför ska alla skriva böcker idag om det lidande de anser sig ha varit utsatta för? Var blev empatin med sina medmänniskor av? frågar Dolores. Det är bara att nicka medhåll. Det släpps ju en flod av sådan inåtvänd autofiktion.

Robert Fux gör med lågmäld humor och allvar Dolores make. En ovanlig roll för honom som han klarar utmärkt. Tommy försöker verkligen stötta och hjälpa henne men orkar till slut inte. Avgörande blir givetvis när hon förälskar sig handlöst i André och vill resa iväg med honom.

Sandra Huldt spelar grannen som med uppenbar förtjusning lägger sig i Dolores liv och kanske till och med njuter av hennes smärta. Samtidigt skryter Lena om att hon ägnar sig åt socialt arbete och hjälper hemlösa. Grannen är en grovhuggen och trashig karaktär som vet att ta för sig. Hennes vilda utspel vinner publikens gunst. Omsider tar Lena också med överlägsenhet över det Dolores förlorat.

Öppningsscenens ekande tomhet med en vit orgel prydd med rosor i fokus är en stämningsfull bild av begravningen. Omsider fylls scenen med alltmer dekor, en tydlig beskrivning av Dolores och familjens tilltagande kaos. Att en stilig ljuskrona hängs upp känns lite udda. Men förklaring kommer …

Slutet av föreställningen är starkt, speciellt scenen då Dolores är beredd att ta sitt liv känns riktigt otäck. Totalt sett är En berättelse om smärta en angelägen och underhållande föreställning om den folksjukdom som smärta är, men den skulle ha tjänat på att humorn och volymen skruvats ned.

Drabbande monolog med aktris som övertygar – Aldrig Mozart som Lunchteater

by

pressbild Per Larsson

vecka 47 2025 (18-21/11)

Göteborgs Stadsteater

Efter Michael Morpurgos roman The Mozart Qustion (översättning: Susanna Helldén)

Dramatisering: Simon Reade (förlag: Berlin Associates)

Regi: Kristina Nilsson

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

I rollerna: Susanna Helldén

Enligt den tekniskt ansvarige för Lunchteatern har denna produktion spelats på samma scen flera gånger tidigare. Och det framgår av scenkonstgruppens hemsida från de som ligger bakom projektet att Aldrig Mozart gjorts på flera scener, möjligen turnerat. Romanen monologen baseras på riktar sig till ungdomar. Den utgavs 2014 skriven av en engelsk meriterad och mycket produktiv författare som förutom att skriva för barn bland annat skrivit pjäser och libretton. Några av böckerna har filmats, satts upp som musikal, pjäs eller radiopjäs. Michael Morpurgo har tilldelats diverse priser och utmärkelser och haft avsevärda kommersiella framgångar. Jag fick en impuls att anmäla mitt intresse när jag läste vad Lunchteatern skulle handla om om och vem som skulle stå på scen.

Regissör Kristina Nilsson ger publiken förutsättningarna, hennes ingång som en avsiktsförklaring i en presenterande flyer. För henne är berättelsen ett bidrag till inte minst kampen mot antisemitism. Genom ett enkelt direkt tilltal berör historien, kretsar kring komplexiteten i det ofattbara: inrättandet av koncentrationsläger och industriellt avlivande av för tredje riket misshagliga individer. Verket sägs resonera om musikens helande kraft, dess verkan som ett motmedel mot skuld och skam. ”Min övertygelse att musik och alla andra konstnärliga uttryck har mycket att bidra med när det gäller att läka, förlåta och enas.”

Det tunga ämnet om hur högklassig kultur kan skändas och svärtas ner av ondskefull makt lockade, fick mig att vilja komma igång tidigare än normalt på förmiddagen. Lockade gjorde också att avsändaren var Teater Tofta. Hos dem i deras lantliga idyll någon mil ifrån Marstrand har jag varit med om fyra premiärer mitt i sommaren. Efter femton år upphörde Tofta som Sommarteater främst på grund av strypta bidrag trots att självfinansieringsgraden var hög. De skiljde sig från gängse teater spelad under semestertid genom att hålla till på loftet i en lada med scen placerad i mitten och därtill genom att sätta upp dramatiska pjäser vibrerande av nerv med starka känslor i omlopp. Onekligen spännande och modig approach! Även om inte varje uppsättning nådde den verkshöjd man bespetsat sig på, var resan till dem verkligen värd att göra.

Susanna Helldén som för sin försörjning jobbar på begravningsbyrå har varit konstnärlig ledare för ovan presenterad scenkonstgrupp. I min pratstund med henne efteråt berättas om tuffa villkoren för frilansare. Tofta utgår från nära möten och ägnar sig både åt scenkonst och film. Estetiken går ut på att ”utforska och utmana våra föreställningar om frihet, identitet och relationer”, vilket skett med manus som varit nyskrivna av Göran Parkrud (Tofta), klassiker eller samtida verk av Norén, Gardell med flera. För närvarande turnerar man med pärlan En förtrollad jul, en musikalisk föreställning för hela familjen.

Hög tid att dyka in i monologen vars längd är något kortare än sedvanligt format, landar på en trekvart. Temat känns igen från prisade filmatiserade Högläsaren som jag läste i en lustläsarcirkel. En avgörande skillnad är perspektivet, är makarna som bär på traumat hur de träffades och överlevde förintelsen som till slut avslöjar hemligheten för sin dotter. Susanna Helldén har flera roller att hålla reda. Hanteras skickligt med skiftande tonfall, pauser och i ett fall med förställande av rösten, när berättarens gamla fiollärare citeras. Vet att det gjorts såväl dokumentärer som spelfilmer om orkestrar vilka sattes samman av nazister som organiserade verksamheten i Auschwitz och andra koncentrationsläger. De ondskefulla kulturvurmarna tvingade i det här fallet orkestern att konstant framföra Mozarts musik.

En världsberömd violinist ska inför sin konsert i hemstaden Venedig hålla en presskonferens. I romanen heter han Paulo Levi och ska i samband med sin 50-års dag bli intervjuad av en kvinna överlycklig för uppdraget hon fått. Enda begränsning hon måste förhålla sig till är att låta bli att ställa frågan om varför inte Mozart funnits med på repertoaren. Visar sig bero på ett löfte utställt av violinistens pappa.

I dramatiserade adaptionen bestämmer sig dock den firade violinisten själv för att vad som dolts ska fram i ljuset. Och den lika ruskiga som rörande historien rullas upp efter ett statement ”Alla hemligheter blir till lögner, dags att sluta ljuga”. Den som för ordet i monologen talar om hur kärleken till musiken uppstod, hur hon hittade pappans trasiga fiol, fick den lagad av en gammal, klok herre som gav henne privatlektioner och att han mycket väl kände till vetgiriga underbarnets föräldrar eftersom han spelade i samma orkester. Denne menade att ”man ljuger inte för den man älskar.” Violinisten får reda på att stora talangen ärvts från föräldrarna och att pappa när musiken väckte olidliga minnen till liv istället blev en fingerfärdig frisör. I en presentation av författarens roman nämns hjärtknipande att några överlevde Förintelsen genom det enda ”vapen” de hade: förmågan att musicera som skuldtyngd räddningsplanka.

pressfoto Per Larsson

I motsats till mamman från Polen och pappan från Italien som förenades i kärleken till varann under värsta tänkbara omständigheter, mer fasansfulla än utomstående kan föreställa sig, släppte aldrig fiollärare Horowitz kontakten med vad han värdesätter högst. Han flyttade till Venedig, Vivaldis födelsestad, och spelar på gatorna. För att publiken ska kunna förnimma magi i musikens väsen har Ludvig Sjöstrand skapat en lika subtil som effektfull ljuddesign, innehåller också sorl från folkvimmel och från konserthus.

Slås av väl avvägda kroppsspråket, sättet att förhålla sig till instrumentet, bytet till svarta åtsmitande klänningen i logen, hur varje formulerat tonfall sitter perfekt för att maximalt fånga publiken och inte minst hur uppenbart det blir att berättelsen inte gestaltar svala nordbor, utan människor på kontinenten med eldigt temperament. Berättaren förmedlar hur stolt fadern var att begåvningen gått i arv och fulländats genom tusentals timmar av övning. Presskonferensen som utvecklas till en monolog där hemligheter avtäcks äger för övrigt rum när pappa dött. För att sammanfatta: Stoffet och skådespeleriet gifter sig i denna drabbande monolog från Teater Tofta med Susanna Helldén i spetsen.