Manus & regi: Pinn-Perra & Uffe (dockorna) Regi: Ulf Telenius
Idé och projektledning: Sara Ahlberg & Lycke Claesson
Yttre ögon: Catherine Parment, David Andersson, Fredrik Glahns, Ulf Rönnerstrand
Ljud & musik: Marcus Bertilsson & Sereno Cantaro
Ljus: Fredrik Glahns
Ensemble: Lycke Claesson, Sara Ahlberg, Fredrik Telenius, Kristina Rådström
Urpremiär: 10/12 2025 på Teater Trixter i Göteborg
Spelas till och med 14/12
Var uppenbart på förhand att vi inte skulle komma att se någon pjäs. Och när innehållet omtalades för att att locka publik, till vad teamet repat och jobbat fram under sex veckor, fick man ingen direkt kläm på vad man skulle få vara med om. Lite flummigt kallas Mycelium för ”scenisk upplevelse av människoöden där berättelser och betraktelser sammanflätas. Titeln är en biologisk term, namnet på ett mångförgrenat nätverk av trådlika byggstenar hos svampar, fungerar som ett slags ekosystem. Vi utlovas en ”poetisk hyllning till fantasin och konsten”. Produktionen har klara drag av collageartad performance och blir till en slags happening med flera trådar rent bokstavligt under cirka två timmar i en New Age-aktig väv. Finns paralleller till Teater Kolibri och Iraqi Bodies som sågs på samma scen för ett par år sedan och gjorde mig konfys. Eventet utvecklas för hågade till en helaftonsföreställning i det forna fryshuset. Publiken inviteras nämligen till fortsatt häng genom olika programpunkter såsom soppkök, dj:s och inbjuds till att förmedla egna berättelser. Till saken hör att lokalfrågan för Teater Trixter är osäker då det ska byggas på platsen. Den ovissa framtiden har lagts in som ett moment det anspelas på i Mycelium.
I jämförelse med exempelvis Stadsteaterns senaste premiär (Stolthet och fördom) saknades således närmare kunskap om denna uppsättningen. Mystiskt och lite hemlighetsfullt kändes det innan och frågan är hur mycket klokare jag blev efteråt. I programmet publiceras Kjell Höglunds visa Stormen före lugnet vars text sjungs på slutet. Dessutom riktas tack till människor behjälpliga i processen. Goda krafter idag, tidigare generationer och till livets förutsättningar. På Trixters hemsida står en text med teamets tankegångar. Den går från att måla upp en mörk bild av rädsla och blod och mäktiga herrar vid jordens ändstation för att vaska fram existenser som en gammal gatsopare och vänliga dårar vilka möts för att lyssna till livets väv. Gåtfullt är bara förnamnet. Laddade upp med god middag på Skanshof. Tillfrågades om mitt ärende i Göteborg och nämnde premiären och dess diffusa innehåll. Servitören frågade Vad vill du att den ska belysa? Och jag replikerade att denna scenkonst säger något viktigt om vår tid, glömde då att lägga till vikten av den är öppen för tolkningar. Kontentan är att somligt var kul på ett innovatvis vis, en del tänkvärt. Men behållningen avtog genom den anammade extrema estetik som gav upphov till dåraktiga scener.
Brukar vanligtvis följa en princip om att avstå från att skriva när scenkonst går mig över huvudet eller lämnar mig tom. Ett tag var jag inne på att hänvisa till dessa åtminstone delvis med min känsla överensstämmande argument. Men undviker att vara så bekväm, att ge upp så lätt. Antar att det var första gången teamet ansvarat för en produktion hos Trixter, en fri grupp med stöd som tror på en teater vars hoppfulla kraft hämtas ur en fysisk, musikalisk och språklig cocktail med basen i människans skuggsida och närheten till filmiskt uttryck. Vill för egen del lägga till kännetecken som absurdism, dramatisk nerv och angelägna berättelser. Apropå oerhörda ansträngningar för att kunna slutföra vad man föresatt sig avslöjar ensemblen vid applådtacket vad de behövt övervinna. Någons mamma vars inramade foto ställs fram på golvet med levande ljus framför gick bort härom veckan, någons katt dog, en av dem skadade sitt ben och behöver kryckor och nyligen blev deras dator stulen. Låter som en förbannelse vilat över den otursförföljda produktionen. För att använda en klyscha från sporten visar man karaktär och styrka när man ändå lyckas genomföra sitt projekt.
Lycke Claesson och Sara Ahlberg har jobbat tillsammans tidigare, inte minst i Dream Quijote som fick en uppskattande recension av undertecknad. Claesson utgör ena halvan av performance-duon Moder Mammut medan Ahlberg beskådats i märklig monolog i fjällmiljö hos Panjal Scenstudio. Om multiinstrumentalisten Marcus Bertilsson vars huvudinstrument är elgitarr har det skrivits här i mycket positiva ordalag i egenskap av medlem i Machetes och Boo Boo Mama Orchestra. Kristina Rådström förekommer sällan på scener i Göteborg. Frilansaren är en skådespelare med stor rutin från teatrar, film, tv-serier, radio och sjunger i exempelvis folkmusik-konstellationer. Fredrik Telenius tycks driva Världshuset i Uddebo tillsammans med Lycke Carlsson, konstnärligt hälsocenter på landsbygden som propagerar för en alternativ livsstil.
Vi sitter på läktaren och ser ner på en rymlig scen med utställd och upphängd dekor som kommenteras. Musikerna håller mestadels till ovanför serveringsluckan. Något av dekoren kan skönjas på de foton jag fått tillgång till. Framstår som att merparten rollfigurer fastnat i sina tankebanor. När de blir som mest nojiga, besatta av plast eller får för sig att på audition skria gällt imiterandes en sångsvan, går tanken till en incident när Djävulens advokat gästspelade hos Trixter. Då hördes plötsligt en skrikande kvinna utanför som verkade ha drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Man tvingades göra ett kortare avbrott för att personal skulle reda ut situationen. I Mycelium kan någon utbrista gång på gång att ”denna ska inte vara där” vilket får en att inse hur tunn gränsen kan vara tills problemen blir ohanterliga.
I en föreställning där tesen om att konst uppfattad som konstig äger ett mervärde, fanns också scener med substans och humor. Nämner några som fastnade. Syftar på skildringen av förödande minutschema inom hemtjänsten, uppsagda sjukhus-clownerna på grund av sparkrav, inslagen av kommenterande marionetteater, Marcus Bertilssons kraftfulla lätt dissonanta solo stående på scengolvet, underlig rekvisita som armen i plast, kylskåpet att försvinna in i och skottkärran med kvaddat däck, symboliken i utspridande av jord på svarta golvet och uppborstandet av högarna, hur Telenius träder in i sin favoritsyssla i finalen och i en rit agerar shaman, tråden som dras ut i lokalen likt Ariadne och hennes röda tråd samt införlivandet av det norrländska kämpande kynnet apropå nödvändig flytt av Kiruna som lanserar organisationen ”Stå pall”. Dialekten och attityden blir till en komisk fullträff. Och på uppmaning kommer gensvar från publiken. Agiteras frejdigt och övertygande mot neddragning av Kulturskolan. Inte bara Kjell Höglund har tagits med utan också Hasse & Tages ikoniska om än daterade utopi Var blev ni av ljuva drömmar? Reciteras fram i utdragna passager av Claesson. . Att höra Kent Anderssons Vingen var närmast gåshudsframkallande. Dels för att jag läst de sista två verserna för mina arbetskamrater när jag gick i pension, dels för att Kristina Rådström(?) smart exemplifierar diktens sista rad.
Denna annorlunda svårbeskrivliga happening hade tjänat på att bantas med cirka en halvtimme enligt döda-dina-älsklingar-recept. Och somliga mer eller mindre abstrakta utsvävningar lämnade mig likgiltig, förvånade för att någon poäng inte framgick. Andra scener hade som nog framgått svärta och träffsäkra iakttagelser vilket innebär att ojämnt är ett lämplig sammanfattning.
