Teaterkritik

Foto Ola Kjelbye

Av: Fia Adler Sandblad och Gunilla Johansson Gyllenspetz

Regissör: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Scenograf & kostymer: Martin Eriksson

Kompositörer: Stefan Abelsson, Cassandra Hedberg och Bo Stenholm

Musiker: Stefan Abelsson och Bo Stenholm (båda har repliker)

Medverkande: Fia Adler Sandblad, Isabella Amberntsson, Cassandra Hedberg, Anette Hilmersson, Agneta Johnsson, Svemirka Matic, Ulf Rönnerstrand, Anna-Karin Ulmstedt

Spelas till och med 15/5 på Backa Teater vid Lindholmen Göteborg

Premiär 20/4 2018

Ganska direkt  markeras ett redan känt förhållande. De genomgående fasansfulla historier vi tar emot under cirka 75 minuter är autentiska, fast inte självupplevda av de som framför dem. Gmensam nämnare är projektet VI (en del av samordningsförbundet Göteborg Väster som  finansiellt sköter samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun och region). Som en frigörande åtgärd har människor i nöd kunnat erbjudas ett rum fyllt med fysiska och vokala övningar. Drama som inkluderande rehabilitering helt enkelt. Under ledning av Fia Adler Sandblad   fick deltagare under en tremånadersperiod  vara ifred för myndigheterna, istället landa i sig själva.  Några av dem finns med i ensemblen. Alltså inget uppdiktat manus, utan hard facts om ohållbara situationer för att citera info från teatern. Ett uttalat mål var att nå insikter i både egna och andras erfarenheter. I en essä i programhäftet skriver Adler Sandblad om vikten av radikal empati och om att bryta tystnaden. Kvinnan, som själv är barnhemsbarn och  sett som sin livsgärning att  driva frigruppen ADAS, betonar att vi behöver sammanhang, emotionella kontakter och möjlighet att förstå världen.  För att scenkonst ska nå ända fram, bör väl  nämnda ambitiösa anspråk vara uppfyllda, eller hur?

Med mig på resan ut till Hisingen har jag Mikael Persbrandts omtumlande, turbulenta memoarer. I en minnesvärd passage beskriver han, på gränsen till oöverstigliga svårigheter att separera konsten från verkligheten. Vad han syftar på är den redan legendariska uppsättningen av Fröken Julie, vars vedermödor från de inblandade, dokumenterades av tevekameror. Detta samtidigt som huvudrollsinnehavarna privat genomgick en lika smärtsam som oundviklig skilsmässa. (I vilken mån  hatkärleken smög sig in i det grymma drama det forna paret tvingades upprepa kväll efter kväll, går knappast att avgöra.) Med Tynneredsprojektet förhåller det sig som framgått på helt annat vis. En faktapåminnelse om förorten som gränsar till Västra Frölunda: Området har senaste åren ofta tyvärr hamnat på löpsedlar, på grund av kriminella gäng och deras dödliga uppgörelser. I denna produktion finns emellertid inga gängmedlemmar, däremot brottsoffer.

Inget i manus är således påhittat!  Av den anledningen vore det både förmätet och kallhamrat cyniskt att kritisera innehållet.  Vi hör om  öden som orsakat svåra trauman.  Rör sig om synnerligen grov kvinnomisshandel, incest med storebror som förövare, myndigheter som bollar hjälpsökande emellan sig och en tablettberoende yngling med långt framskriden social fobi. En medelålders kvinna på min bänkrad vecklar efteråt ihop en näsduk, antagligen fuktig av tårar. Vittnesmålen är upprörande, fast hos mig bildas inte någon förväntad klump i magen, däremot en känsla av förstämning och frustration.  Varför tillåts människor ha det så här illa? Vi som för närvarande finns inne i trygghetssystemen, kan näppeligen föreställa oss den plågsamma ångesten, de förnedrande omständigheterna och känslor av förlust, otillräcklighet och sorg.  Inledningsvis riktas en dos berättigad ilska  mot ansvariga politiker (åtminstone ett par fanns närvarande på premiären).

Foto Ola Kjelbye

Publiken sitter på svarta sittvänliga bänkar på samma sida som ingången. Nedanför läktaren en scen befolkad av tio personer, vars inledande manövrar består i att traska fram och tillbaka och inta olika kroppsliga positioner. Personerna sträcker på sig för att därefter falla ihop, ett rörelsemönster som återkommer. Scenografin är kal, går i grå färgskala, laddad av symbolik. De gråa träplattorna kan associera till en färglös existens och en vistelse i gråzonen.   Centralt på scen sluttar plattorna neråt mot ett fyrkantigt hål, likt golvet vid en duschanordning. I min tolkning ett slukhål som skulle kunna ses som döden. Längst bak  några avsatser och genomskinliga plastlådor.  I förvaringsboxarna  batteridrivna kaniner och röda dansskor. Med på scen finns förstås ett antal instrument: akustisk gitarr, basklarinett, fiol och mandolin.

Regissören har lyckligtvis funderat mycket på form när hon redigerat materialet Anars stor risk att målgruppen 15+ skulle bli blockerade av alltför plågsamma berättelser. Ett antal specialkomponerade låtar förekommer, några med inspelad bakgrund, några med solosång av Cassandra Hedberg. Tycker om hennes spröda bidrag.  Strimmor av nödvändigt ljus bryter igenom när ensemblen blir kör. Rösterna och ackompanjemanget antyder hopp om livet, vilket blir en ventil. För att balansera mörkret finns vidare fler positiva inslag. En tioårings orubbliga självförtroende  förmedlat av Isabella Amberntsson, en utagerande tjej som stortrivs på scen. Vad månde bliva?  De mobila kaninerna som det ankommer på Agneta Johnsson att rädda från avgrunden, vilket  lockade fram många förlösande skratt. Duktig trånande skolelev  förälskad i sin magister. En uppblåst Ulf Rönnerstrand som förklarar hur myndigheterna fördelat ansvar. Och Svemirka Matic när hon redogör för drömmen om en danskarriär.

Har trots allt några invändningar. Ett par gånger tenderade Tynneredsprojektet att glida över till miniföreläsning, med  redovisande av statistik. Ett annat bekymmer var underskottet på män, vilket gjorde att  Stenholm  fick framföra en monolog. Anser inte att det  vågade greppet fungerade till belåtenhet. Min kraftigaste reservation handlar dock om ett märkligt förfarande beträffande ljudet. Varför utrustade man inte de medverkande med myggor, så att vi kunnat höra samtliga repliker?   Hoppas tekniska möjligheterna finns att åtgärda problemet, som var mest märkbart första halvtimmen.

Fanns inga spår av tveksamhet eller nervositet hos  ensemblens amatörer. Hade varit intressant att få veta om just deras egna öden, redovisades av kollegor på scen.  Uppsättningen är välkommen, fyller ett  behov för både avsändare och mottagare.  Den har såväl intellektuella som känslomässiga kvaliteter, även om mycket av texten har en okonstlad saklighet över sig.   Att flera sekvenser fungerade som trösterika andningshål mitt i bedrövelsen, är värt att återigen poängtera. Och att sjuttio personer medverkat i det fleråriga projektet, vars initiativtagare heter Ebba Bothén Nyström.

 

 

 

 

Foto Lina Ikse

Manus: James Fritz

Regi: Gary Whitaker

 

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker, Max Gold, Maia Watkins och Makir Ahmed

Skandinavisk premiär 10 april 2018

Spelas hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) Chapmans torg i Göteborg

Många av oss är mer eller mindre ständigt uppkopplade på sociala medier. Vad ett sådant beteendemönster kan få för negativa konsekvenser  har  börjat uppmärksammas. Stress, koncentrationsstörningar, identitetskapningar och alltför selektiv kunskap är några vanligt förekommande problem. I senaste produktionen av GEST riktas strålkastarna mot förödande kränkningar på nätet, som i Four Minutes Twelve Seconds  är  av den art ,att det som dokumenterats kan likställas med ett allvarligt brott.  Om vådan av att handla i affekt när  man lägger upp eller delar filmklipp, är vad storyn i prisade James Fritz första pjäs roterar kring. I ett vidare perspektiv stöter vi på sådant som klasskonfrontation, föräldrars krishantering och förhållandet förövare – offer. Det är första gången denna dramatiker i ropet spelas i Sverige.

Allt börjar med att en uppriven kvinna slänger fram en blodig skjorta till sin make. Skjortan visar sig tillhöra sonen i huset, en son som tagit sin tillflykt någonstans, ingår därför inte  i rollistan. Framkommer att han blivit misshandlad. Skälet är att denne Jack  filmat med  smartphone när han haft sex med sin forna flickvän, en mörkhyad tjej från familj med lägre status.  Det explicita filmklippet har han, troligen som en hämndakt, lagt upp på en site. Grabbens pappa vill tona ner såväl den våldsamma incidenten som innehållet i filmklippet. Föräldrarnas skilda attityd leder till fåtskilliga uppgörelser. Pjäsen berättar om hur de försöker släcka den okontrollerbara brand som uppstått, i och med att vad som existerar i ”cyberspace” inte kan utplånas.

I vad som kallats moralisk thriller exponeras under sjuttiofem minuter mycket frustration, brist på tillit, hågkomster från ungdomen, valhänt ursäktande och försök att ta föräldraansvar. Mest av allt märks en påtaglig fermitet kring maximal skademinimering, jämte  lösningar för att utan laglig hjälp skipa någon slags rättvisa. Mer om intrigen varken behöver eller bör avslöjas. Den twist som kommer är chockerande, smått absurd och effektiv. Men den känns  föga realistisk. Publiken sitter bekvämt på tre sidor längs scen som avgränsas av belysta ramper. Skådespelarna kommer väldigt nära, både bokstavligt och bildligt talat. Scenövergångar markeras av flimmer och mörker. Vi får i förväg veta att föreställningen har mycket hi-tech i sig.

Foto Lina Ikse

Kristina Brändén Withaker och Gary Whitaker heter ledarna som driver verksamheten hos GEST. De brukar turas om att regissera. Märks att den sist nämnde vet hur man når ut, genom att skapa goda förutsättningar, ha gott handlag med sitt arbetslag. Med meriter från Royal Shakespeare Company, East enders,Bron, Alan Ayckbourn, Kennet Branagh, Steven Spielberg och Lars von Trier (några av russinen i kakan), finns en kolossalt imponerande erfarenhetsbas hos regissör och huvudrollsinnehavare. Makalöst mångsidige Max Gold som å yrkets vägnar rest till flera kontinenter, har total närvaro. Varvar frenetisk gå- på-anda med vältajmade pauser. Diktion och åtföljande kroppsspråk är givetvis av högsta karat. Av sammanhanget kan kontentan i hans haranger uppfattas, också av oss som inte till vardags  avkodar echaufferad engelska. Motspelaren Brändén Whitaker har en roll som är lika energisk och desperat. Som kvinna och mamma navigerar hennes karaktär med dubbla lojaliteter, efter att hon utrett skuldfrågan. Skickligt genomfört med absolut gehör! Av birollerna gjorde Maia Watkins störst avtryck. Med kaxiga gester och streetsmarta,utspottade oneliners sätter hon omgivningen på plats. Föga förvånande har den unga skådespelaren med multikulturella rötter, tre gånger vunnit nationell monologtävling.

GEST vänder sig i första hand till gymnasieklasser. Jag som såg föreställningen efter premiären noterade att teatern hade samtal efteråt med förberedda ungdomar. I lärarhandledning är både diskussionsunderlag och dramaövningar inkluderade. Antar att allt arbete görs på engelska som ett led i elevernas viktiga språkträning. Rimligen ett stimulerande sätt att tillskansa sig ny kunskap på, när man bereds möjlighet att debattera värderingar. Oavsett om de ger sig ut på turné eller håller sig på hemmaplan, har GEST inmutat en konstnärligt högtstående zon som för engagerad publik förenar nytta med nöje.

 

 

 

 

 

Foto Lina Ikse

Text och research: Rasmus Lindgren, Sandra Medina och Gabriella Pichler

Regi och processledning: Rasmus Lindgren

Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren

Ljusdesign och produktion: Bella Oldenqvist

Ljuddesign: Robin Auoja

Röster: Karin de Frumerie och Ia Langhammar

Ett samarbete mellan Lumor och Folkteatern Göteborg

Urpremiär 5/4 2018   (Nypremiär 24/4 Stockholms Stadsteater)

Spelas på Lilla scen till och med 19/4

För cirka ett och halvt år sedan publicerades i DN en rysligt intressant essä, skriven av numera avlidna professorn Karin Johannisson. I den behandlas hemlängtan som en medicinsk åkomma, en förlust av vanor som i allvarliga fall, framkallar inte bara sorg utan smärtsamma psykosomatiska tillstånd. Läser att besök i Hötorgshallen kan lindra, kan bli ”ett härbärge för lemlästade identiteter”. Lukter, ljud och matminnen sägs trigga minnet mest.  Nostalgiskt tillbakablickande kan te sig harmlöst, medan nostalgia ( med annan stavning också en stillastående spelfilm  av Tarkovskij) är en diagnos på en obotlig(?) sjukdom. Texten som delas ut till publiken efter  föreställningen, har  utgjort  ramverk för Lindgrens senaste projekt. Den bidrar till ökad insikt om också känslomässigt lidande som miljontals flyktingar drabbas av. Tillhörighet är ett nyckelord.

Lumor är en frigrupp, vars pjäs i skolmiljö People respect me now, var en helgjuten uppsättning med otroliga skådespelarprestationer. Den  gästspelade på Folkteatern för några år sedan.  Rasmus Lindgren som jag haft stor behållning av i Machinal och Europas kniv på Göteborgs Stadsteater, verkar ha knutits till Lumor. I motsats till nämnda gästspel består inte Hemsjuka av någon linjär dramaturgi. Istället serveras fallbeskrivningar. Dessa hämtas från info i mappar utplacerade på scengolvet. Med påstått fingerade namn ges varje persons historia, med utförliga symptom och förklaringsmodeller.  Om redovisningarna baseras på autentiska journaler eller är en mix av gedigen research, är omöjligt att veta. Att bioaktuella Guldbaggen-vinnaren Gabriella Pichler, varit delaktig i researcharbetet är värt att påpekas.

Sammanställningen är fascinerande, men formen gör det samtidigt ganska komplicerat att behålla fokus . Nu ett par dagar efteråt minns jag bäst längtan efter att vara del av det gemensamma, resonemang om andrum (aktuellt i samband med nödvändig omställning av svensk flyktingpolitik/ asyllagstiftning) jämte förödande modeordet utanförskap. Konsekvenserna av att inte ha tillgång till en  trygg hemmiljö, var ett underliggande tema i Lars Noréns Fragmente, vilket jag problematiserade i en slags krönika i ETC Göteborg.

 

För att vara  korrekt såg jag föreställningen kvällen efter urpremiären, en föreställning på närmare halvannan timme. Scenografin  ändrar skepnad efterhand. I utgångsläget de bruna journalerna längst fram på golvet jämte två vita plaststolar vända mot varann i sidled. I periferin en pall lastad med kartonger och flyttkassar, vars innehåll vittjas i ett senare skede. Skådespelarna inleder med att stoppa näsan i plastmuggar. Vi påminns således som intro om luktsinnets betydelse. Lindgren och Medina har ett intrikat, välutvecklat samarbete, som de förhåller sig obehindrat till. Att han är drygt huvudet längre gör att hon allt som oftast tvingas lyfta blicken. Vid ett tillfälle böjer Lindgren på sig, för att hans partner ska kunna viska något i örat.

Nämnda fallbeskrivningar kompletteras med egna tankar och erfarenheter. Ibland osäkrar skådespelarna situationer. Kommer då manus från dem själva personligen eller från research? En fantasifull övning med psykologisk klangbotten, handlade om att märka ut punkter på kroppen som förmedlade obehag kontra motsatt stimuli. Skådespelarna klädda i ordinära oömma plagg, avger sina repliker växelvis, antingen ivrigt eller dröjande. Ibland berättar de i etapper var för sig, ibland avbryter de varandra, munhuggs när de är oense. Utgår från att detta lekfulla grepp kräver enormt mycket av de agerande.  Gränsar till en performance-akt där Lindgren & Medina skiftar emellan att vara mot- och medspelare.  Såg sällsynt tillstånd av flow gestaltas, liksom dess totala motsats när kroppar groteskt skakade av konvulsioner. I ett brett spektrum emellan nämnda ytterligheter framkommer mycket förvirring, rotlöshet och ett tillstånd att likna vid av att vara ur fas.

Sandra Medinas spetsiga stil med  bestämt kroppsspråk, balanseras utmärkt av Rasmus Lindgrens omsorgsfulla, mer prövande framtoning. En scenisk expert på att förefalla kompromissvillig med utbroderade repliker som hakar i meningarna,  backar upp en utsaga. Hans gestaltande känns alltid trovärdigt, lätt att identifiera sig med. Han förmedlar ofta uppfordrande humanism.  Vore konstigt om musikens roll inte togs upp. Minns hotfull, bombastiskt pumpande techno och utläggningar om Paul Young och discodivan Thelma Houston.

 

 

 

Foton Ola Kjelbye

Av Yana Ross fritt efter Henrik Ibsen

Manus & regi: Yana Ross

Översättning: Jerker Beckman, Lucia Cajchanova

Scenografi & kostym: Zane Pihlström

Ljus: Vilius Vilutis

Musik & ljud: Jonas Redig

Mask: Ingela Collin

Film & video: Algirdas Gradauskas

Koreografi: Mia Hellberg

Premiär 7/4 2018

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 23/5

Med oregelbundna mellanrum spelas på landets större institutionsteatrar, vad vi kommit att rubricera som klassiker. Antar att de finns på repertoaren som ett led i deras uppdrag. Minns en välgjord traditionell uppsättning av Ett dockhem i början på 2000-talet vid Götaplatsen. Ett vanligare grepp nuförtiden, är att i likhet med Yana Ross, göra en adaption,  hantera grundstoryn som en hiss till angelägna frågeställningar. Det kryllar av sådana i denna lyckade, utlevande uppsättning.  Vad som problematiseras är långt fler ämnen än det mest uppenbara, det vill säga kvinnans ställning i ett borgerlig välsituerad familj. Vad är äkta och vad är fake? I vilken utsträckning kan vi kontrollera våra liv? Vem leder och vilka tvingas följa? Var går gränsen mellan barnslig naivitet och vuxet ansvarstagande? Vad är glänsande sken och vad är krass verklighet? Varför lockas många av förutbestämda regler kring över- och underordning i form av s/m-lekar?  Regissören betonar att hon vill ifrågasätta tanken på människans fria vilja, vilket framgår av några funderingar om genetik och arv som yppas av doktor Rank (Johan Gry).

Hemma hos familjen Helmer firas jul till ackompanjemang av Disney,  alkohol samt ett överflöd av julklappar som  Nora  frossar i. Redan i inledningen framkommer, att den lilla samtrimmade ensemblen representerar dysfunktionella rollfigurer. Vem som är värst åtgången, mest trasig inombords, är omöjligt att avgöra när ett svajigt tillstånd övergår i ohanterliga plågor.  I Ross  minst sagt utsvävande manus, är dessutom en oberäknelig bror (Mattias Nordkvist) till Nora tillagd. Det pyser och kokar över av otillfredsställelse hos det äkta paret, den allestädes närvarande märkliga doktor Rank, impulsive brodern Krister samt den olycklige Nils ( Logi Tulinius). För att lätta på trycket roar de sig med sanning- konsekvens, väcker till liv vokalkvartetten från Handels och genomför  lustigt koreograferade dansnummer.

Det är en anmärkningsvärd uppsättning som ger upphov till en känslomässig berg och dalbana. Tragik och dråpligheter levereras växelvis medan tankeväckande associationer kontinuerligt avlossas  Scenografin på den rymliga vridscenen är flott med panoramafönster och elegant, effektfull ljussättning. För att förstärka instängdheten, märks både berättartekniska och optiska grepp. Nora tränar i vardagsrummet, kläs ut till  prinsessa, har en affär med doktorn och förnedrar  erotiskt sin make på hans initiativ. Gizem Erdogan gör sin tacksamma huvudroll rättvisa, genom att agera på tvärs mot allt vad offermentalitet heter.  På ett finurligt sätt ger hon beskedet att hon  måste lämna, inte bara hemmet utan den patriarkala strukturen, ett beslut som i finalens drömsekvens innefattar även männen ( stiligt ekiperade påminner de utseendemässigt om männen i Tarantinos första långfilm).

Ibland förflyttas dekoren bakåt på scen, en distansering till för att skapa illusionen av småttigt dockhem. I dessa lägen fyller arbetet med videokamera en avgörande funktion. Närbilder projicerar  ordlöst storartat skådespeleri, där vi nästan drunknar i uppskrämda ögon från Gry, Erdogan och Söderblom.  I skarp kontrast till deras fångade ångest, blir det avsiktligt fars när Noras rökande gamla nanny, syns på storbild tillsammans med de godisätande barn hon har i uppgift att ta hand om. Att barn tvingas vistas utomhus på julafton för att självupptagna föräldrar ska få fira i fred med närstående, är till lika delar hysteriskt roligt som en indikation på att något är väldigt fel hos familjen Helmer.

Finns fler lustigheter i en härligt utflippad fysisk uppsättning. Tänker på en av flera scener på temat regression. Nils och Krister testar en bilbana, varvid de liknar bilarnas prestanda vid personer de har omkring sig. Krister beklagar typiskt nog att man inte kan backa i livet, antyder att somliga handlingar inte borde ha utförts. En förlösande scen bestod i att de fyra männen låg på varandra som en tröstande hög av kroppar. Vidare öppningsscenen med den batteridrivna leksakshunden med sitt irriterande läte, jämte Noras förtjusning i att öppna paket (precis den glädje man förknippar med kombinationen barn och jul)  och förstås  manskvartetten goes cheerleading. I bjärt kontrast till nämnda lustifikationer, innehåller Ett dockhem många konflikthärdar, ett minfält av ohälsa och störda relationer. Johan Gry gör ett välavvägt porträtt på en stel karaktär, osunt voyeuristisk och på väg att implodera. Logi Tulinius är självklar i sin roll vars pendling från hjälplöshet till självtillit imponerar. Från Mattias Nordkvist kommer precis vad som förväntas, när han ingjuter obehag och bullrig dramatik. Tillsammans med Jesper Söderblom ger de publiken ett flertal synkroniserade showartade insatser, avledande glädjespridare i ett annars dystert drama.

I antologin Sceningång  listas några ögonblick i närtid när tiden påstås ha stått still och magi uppstått på Göteborgs Stadsteater. I andra akten inträffar ett sådant sällsynt, gripande moment, som uteslutande ska tillskrivas en enskild skådespelare.  Jesper Söderblom är fantastisk på att skildra en vilsen skadad själ. Svetslåga må vara en sliten kliché, men varenda muskel i honom, varenda hjärncell, alstrar med oförminskad intensitet, en brännhet låga som bör ha gått under huden på hela salongen.  Aggressionen som syns i ögonen när hans rollgestalt är på väg att strypa, på grund av oförlöst fadershat, påminner i styrka om Tommy Berggrens berömda nedstigningar. Och när regissören överräcker till Söderblom, den omskakande monologen som riskerar ställa allt på ända i andra akten, då är jag nere för räkning. Där och då förunnades betraktaren en glimt av magi, en andlig glänta, ett revolutionärt utskott i ett i övrigt mångskiktat och tankeväckande gott hantverk. Finns definitivt tillräckligt mänga attraktiva beståndsdelar, som bör locka teaterpubliken trots vårljuset.