Foton Ola Kjelbye
Av Yana Ross fritt efter Henrik Ibsen
Manus & regi: Yana Ross
Översättning: Jerker Beckman, Lucia Cajchanova
Scenografi & kostym: Zane Pihlström
Ljus: Vilius Vilutis
Musik & ljud: Jonas Redig
Mask: Ingela Collin
Film & video: Algirdas Gradauskas
Koreografi: Mia Hellberg
Premiär 7/4 2018
Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 23/5
Med oregelbundna mellanrum spelas på landets större institutionsteatrar, vad vi kommit att rubricera som klassiker. Antar att de finns på repertoaren som ett led i deras uppdrag. Minns en välgjord traditionell uppsättning av Ett dockhem i början på 2000-talet vid Götaplatsen. Ett vanligare grepp nuförtiden, är att i likhet med Yana Ross, göra en adaption, hantera grundstoryn som en hiss till angelägna frågeställningar. Det kryllar av sådana i denna lyckade, utlevande uppsättning. Vad som problematiseras är långt fler ämnen än det mest uppenbara, det vill säga kvinnans ställning i ett borgerlig välsituerad familj. Vad är äkta och vad är fake? I vilken utsträckning kan vi kontrollera våra liv? Vem leder och vilka tvingas följa? Var går gränsen mellan barnslig naivitet och vuxet ansvarstagande? Vad är glänsande sken och vad är krass verklighet? Varför lockas många av förutbestämda regler kring över- och underordning i form av s/m-lekar? Regissören betonar att hon vill ifrågasätta tanken på människans fria vilja, vilket framgår av några funderingar om genetik och arv som yppas av doktor Rank (Johan Gry).
Hemma hos familjen Helmer firas jul till ackompanjemang av Disney, alkohol samt ett överflöd av julklappar som Nora frossar i. Redan i inledningen framkommer, att den lilla samtrimmade ensemblen representerar dysfunktionella rollfigurer. Vem som är värst åtgången, mest trasig inombords, är omöjligt att avgöra när ett svajigt tillstånd övergår i ohanterliga plågor. I Ross minst sagt utsvävande manus, är dessutom en oberäknelig bror (Mattias Nordkvist) till Nora tillagd. Det pyser och kokar över av otillfredsställelse hos det äkta paret, den allestädes närvarande märkliga doktor Rank, impulsive brodern Krister samt den olycklige Nils ( Logi Tulinius). För att lätta på trycket roar de sig med sanning- konsekvens, väcker till liv vokalkvartetten från Handels och genomför lustigt koreograferade dansnummer.
Det är en anmärkningsvärd uppsättning som ger upphov till en känslomässig berg och dalbana. Tragik och dråpligheter levereras växelvis medan tankeväckande associationer kontinuerligt avlossas Scenografin på den rymliga vridscenen är flott med panoramafönster och elegant, effektfull ljussättning. För att förstärka instängdheten, märks både berättartekniska och optiska grepp. Nora tränar i vardagsrummet, kläs ut till prinsessa, har en affär med doktorn och förnedrar erotiskt sin make på hans initiativ. Gizem Erdogan gör sin tacksamma huvudroll rättvisa, genom att agera på tvärs mot allt vad offermentalitet heter. På ett finurligt sätt ger hon beskedet att hon måste lämna, inte bara hemmet utan den patriarkala strukturen, ett beslut som i finalens drömsekvens innefattar även männen ( stiligt ekiperade påminner de utseendemässigt om männen i Tarantinos första långfilm).
Ibland förflyttas dekoren bakåt på scen, en distansering till för att skapa illusionen av småttigt dockhem. I dessa lägen fyller arbetet med videokamera en avgörande funktion. Närbilder projicerar ordlöst storartat skådespeleri, där vi nästan drunknar i uppskrämda ögon från Gry, Erdogan och Söderblom. I skarp kontrast till deras fångade ångest, blir det avsiktligt fars när Noras rökande gamla nanny, syns på storbild tillsammans med de godisätande barn hon har i uppgift att ta hand om. Att barn tvingas vistas utomhus på julafton för att självupptagna föräldrar ska få fira i fred med närstående, är till lika delar hysteriskt roligt som en indikation på att något är väldigt fel hos familjen Helmer.
Finns fler lustigheter i en härligt utflippad fysisk uppsättning. Tänker på en av flera scener på temat regression. Nils och Krister testar en bilbana, varvid de liknar bilarnas prestanda vid personer de har omkring sig. Krister beklagar typiskt nog att man inte kan backa i livet, antyder att somliga handlingar inte borde ha utförts. En förlösande scen bestod i att de fyra männen låg på varandra som en tröstande hög av kroppar. Vidare öppningsscenen med den batteridrivna leksakshunden med sitt irriterande läte, jämte Noras förtjusning i att öppna paket (precis den glädje man förknippar med kombinationen barn och jul) och förstås manskvartetten goes cheerleading. I bjärt kontrast till nämnda lustifikationer, innehåller Ett dockhem många konflikthärdar, ett minfält av ohälsa och störda relationer. Johan Gry gör ett välavvägt porträtt på en stel karaktär, osunt voyeuristisk och på väg att implodera. Logi Tulinius är självklar i sin roll vars pendling från hjälplöshet till självtillit imponerar. Från Mattias Nordkvist kommer precis vad som förväntas, när han ingjuter obehag och bullrig dramatik. Tillsammans med Jesper Söderblom ger de publiken ett flertal synkroniserade showartade insatser, avledande glädjespridare i ett annars dystert drama.
I antologin Sceningång listas några ögonblick i närtid när tiden påstås ha stått still och magi uppstått på Göteborgs Stadsteater. I andra akten inträffar ett sådant sällsynt, gripande moment, som uteslutande ska tillskrivas en enskild skådespelare. Jesper Söderblom är fantastisk på att skildra en vilsen skadad själ. Svetslåga må vara en sliten kliché, men varenda muskel i honom, varenda hjärncell, alstrar med oförminskad intensitet, en brännhet låga som bör ha gått under huden på hela salongen. Aggressionen som syns i ögonen när hans rollgestalt är på väg att strypa, på grund av oförlöst fadershat, påminner i styrka om Tommy Berggrens berömda nedstigningar. Och när regissören överräcker till Söderblom, den omskakande monologen som riskerar ställa allt på ända i andra akten, då är jag nere för räkning. Där och då förunnades betraktaren en glimt av magi, en andlig glänta, ett revolutionärt utskott i ett i övrigt mångskiktat och tankeväckande gott hantverk. Finns definitivt tillräckligt mänga attraktiva beståndsdelar, som bör locka teaterpubliken trots vårljuset.
