Foto Ola Kjelbye
Av: Fia Adler Sandblad och Gunilla Johansson Gyllenspetz
Regissör: Gunilla Johansson Gyllenspetz
Scenograf & kostymer: Martin Eriksson
Kompositörer: Stefan Abelsson, Cassandra Hedberg och Bo Stenholm
Musiker: Stefan Abelsson och Bo Stenholm (båda har repliker)
Medverkande: Fia Adler Sandblad, Isabella Amberntsson, Cassandra Hedberg, Anette Hilmersson, Agneta Johnsson, Svemirka Matic, Ulf Rönnerstrand, Anna-Karin Ulmstedt
Spelas till och med 15/5 på Backa Teater vid Lindholmen Göteborg
Premiär 20/4 2018
Ganska direkt markeras ett redan känt förhållande. De genomgående fasansfulla historier vi tar emot under cirka 75 minuter är autentiska, fast inte självupplevda av de som framför dem. Gmensam nämnare är projektet VI (en del av samordningsförbundet Göteborg Väster som finansiellt sköter samordning mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun och region). Som en frigörande åtgärd har människor i nöd kunnat erbjudas ett rum fyllt med fysiska och vokala övningar. Drama som inkluderande rehabilitering helt enkelt. Under ledning av Fia Adler Sandblad fick deltagare under en tremånadersperiod vara ifred för myndigheterna, istället landa i sig själva. Några av dem finns med i ensemblen. Alltså inget uppdiktat manus, utan hard facts om ohållbara situationer för att citera info från teatern. Ett uttalat mål var att nå insikter i både egna och andras erfarenheter. I en essä i programhäftet skriver Adler Sandblad om vikten av radikal empati och om att bryta tystnaden. Kvinnan, som själv är barnhemsbarn och sett som sin livsgärning att driva frigruppen ADAS, betonar att vi behöver sammanhang, emotionella kontakter och möjlighet att förstå världen. För att scenkonst ska nå ända fram, bör väl nämnda ambitiösa anspråk vara uppfyllda, eller hur?
Med mig på resan ut till Hisingen har jag Mikael Persbrandts omtumlande, turbulenta memoarer. I en minnesvärd passage beskriver han, på gränsen till oöverstigliga svårigheter att separera konsten från verkligheten. Vad han syftar på är den redan legendariska uppsättningen av Fröken Julie, vars vedermödor från de inblandade, dokumenterades av tevekameror. Detta samtidigt som huvudrollsinnehavarna privat genomgick en lika smärtsam som oundviklig skilsmässa. (I vilken mån hatkärleken smög sig in i det grymma drama det forna paret tvingades upprepa kväll efter kväll, går knappast att avgöra.) Med Tynneredsprojektet förhåller det sig som framgått på helt annat vis. En faktapåminnelse om förorten som gränsar till Västra Frölunda: Området har senaste åren ofta tyvärr hamnat på löpsedlar, på grund av kriminella gäng och deras dödliga uppgörelser. I denna produktion finns emellertid inga gängmedlemmar, däremot brottsoffer.
Inget i manus är således påhittat! Av den anledningen vore det både förmätet och kallhamrat cyniskt att kritisera innehållet. Vi hör om öden som orsakat svåra trauman. Rör sig om synnerligen grov kvinnomisshandel, incest med storebror som förövare, myndigheter som bollar hjälpsökande emellan sig och en tablettberoende yngling med långt framskriden social fobi. En medelålders kvinna på min bänkrad vecklar efteråt ihop en näsduk, antagligen fuktig av tårar. Vittnesmålen är upprörande, fast hos mig bildas inte någon förväntad klump i magen, däremot en känsla av förstämning och frustration. Varför tillåts människor ha det så här illa? Vi som för närvarande finns inne i trygghetssystemen, kan näppeligen föreställa oss den plågsamma ångesten, de förnedrande omständigheterna och känslor av förlust, otillräcklighet och sorg. Inledningsvis riktas en dos berättigad ilska mot ansvariga politiker (åtminstone ett par fanns närvarande på premiären).
Foto Ola Kjelbye
Publiken sitter på svarta sittvänliga bänkar på samma sida som ingången. Nedanför läktaren en scen befolkad av tio personer, vars inledande manövrar består i att traska fram och tillbaka och inta olika kroppsliga positioner. Personerna sträcker på sig för att därefter falla ihop, ett rörelsemönster som återkommer. Scenografin är kal, går i grå färgskala, laddad av symbolik. De gråa träplattorna kan associera till en färglös existens och en vistelse i gråzonen. Centralt på scen sluttar plattorna neråt mot ett fyrkantigt hål, likt golvet vid en duschanordning. I min tolkning ett slukhål som skulle kunna ses som döden. Längst bak några avsatser och genomskinliga plastlådor. I förvaringsboxarna batteridrivna kaniner och röda dansskor. Med på scen finns förstås ett antal instrument: akustisk gitarr, basklarinett, fiol och mandolin.
Regissören har lyckligtvis funderat mycket på form när hon redigerat materialet Anars stor risk att målgruppen 15+ skulle bli blockerade av alltför plågsamma berättelser. Ett antal specialkomponerade låtar förekommer, några med inspelad bakgrund, några med solosång av Cassandra Hedberg. Tycker om hennes spröda bidrag. Strimmor av nödvändigt ljus bryter igenom när ensemblen blir kör. Rösterna och ackompanjemanget antyder hopp om livet, vilket blir en ventil. För att balansera mörkret finns vidare fler positiva inslag. En tioårings orubbliga självförtroende förmedlat av Isabella Amberntsson, en utagerande tjej som stortrivs på scen. Vad månde bliva? De mobila kaninerna som det ankommer på Agneta Johnsson att rädda från avgrunden, vilket lockade fram många förlösande skratt. Duktig trånande skolelev förälskad i sin magister. En uppblåst Ulf Rönnerstrand som förklarar hur myndigheterna fördelat ansvar. Och Svemirka Matic när hon redogör för drömmen om en danskarriär.
Har trots allt några invändningar. Ett par gånger tenderade Tynneredsprojektet att glida över till miniföreläsning, med redovisande av statistik. Ett annat bekymmer var underskottet på män, vilket gjorde att Stenholm fick framföra en monolog. Anser inte att det vågade greppet fungerade till belåtenhet. Min kraftigaste reservation handlar dock om ett märkligt förfarande beträffande ljudet. Varför utrustade man inte de medverkande med myggor, så att vi kunnat höra samtliga repliker? Hoppas tekniska möjligheterna finns att åtgärda problemet, som var mest märkbart första halvtimmen.
Fanns inga spår av tveksamhet eller nervositet hos ensemblens amatörer. Hade varit intressant att få veta om just deras egna öden, redovisades av kollegor på scen. Uppsättningen är välkommen, fyller ett behov för både avsändare och mottagare. Den har såväl intellektuella som känslomässiga kvaliteter, även om mycket av texten har en okonstlad saklighet över sig. Att flera sekvenser fungerade som trösterika andningshål mitt i bedrövelsen, är värt att återigen poängtera. Och att sjuttio personer medverkat i det fleråriga projektet, vars initiativtagare heter Ebba Bothén Nyström.