Med humor och självdistans tar Uppsala stadsteater sig an klassikern – ”Den talangfulla Mr.Ripley”. På lekfullt vis dekonstrueras teatern och teaterrummet. Det är meta i sin rätta bemärkelse.
Den talangfulla Mr Ripley
Premiär 6 april
Uppsala Stadsteater
Dramatisering: Jonas Österberg Nilsson
(efter översättning av Mårten Edlund)
Regi och scenografi: Jonas Österberg Nilsson
Kostym: Sven Haraldsson
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Ljus: Tommy Sahlén
Ljuddesigner och kompositör: Niclas Lindgren
Mask: Agnes Krasse
Det börjar som en dålig fars. Ripley presenterar sig som söllkorven, en undermålig, okultiverad man som inte räcker något till. Han dras in i en högtravande komedi som först liknar en skolpjäs, men som utvecklas och jag förstår den egentliga intentionen.
”Den talangfulla Mr. Ripley” är en tillskruvad fars som leker med konventioner, roller och skådespelet. Den dekonstruerar teatern och teaterrummet. Skådespelarna bryter med den fjärde väggen och interagerar med publiken. Ripley, spelad av Simon Reithner, söker febrilt bland åskådarna efter lämpliga bågar att bära för att kamouflera sitt sanna jag. Vid ett tillfälle tappar han bort sig och ber sufflörer om hjälp. En slump eller en medveten akt? Incidenten passar onekligen väl in i meta-berättelsen om den ombytlige Mr. Ripley.
Historien utgår ifrån den unge John Ripley, en no-body som söker spänning i tillvaron. Han möter de äldre paret Greenleafs. Frun som är obotligt sjuk i cancer vill innan bäst-före-datum hinna återse sin son Dickie. Han är ett rikemansbarn som sedan ett par år tillbaka bor på Rivieran i Mongibello, Amalfikusten i sydöstra Italien. Tillsammans med sin partner Marge lever han det goda livet – målar tavlor och dricker drinkar bland palmer och solblekta stränder. Ripley får i uppdrag att hämta hem sonen. Men under vistelsen i Sydöstra Italien blir Ripley besatt av Dickie. Han vill vara, röra sig, föra sig och klä sig precis som honom. Vid flertal tidpunkter berättar Ripley för sin idol om hur lika de är. De har samma skostorlek och är lika långa. Ripley drömmer om det luxuösa livet. Och Ripley kan trampa över lik för att nå sina drömmars mål. ”Den talangfulle Mr.Ripley” diskuterar mänsklig skuld, rädsla och otillräcklighet. Det är drömmen om att få vara någon annan, någon bättre, mer framgångsrik, smartare, rikare, mera världsvan.
Både till ytan och på djupet handlar ”Den talangfulle Mr. Ripley” om de roller vi spelar. På sidan om den stora scenen ser vi omklädningsloger där skådespelarna sminkar sig och byter om. Den fjärde väggen bryts när vi går bakom kulisserna. Med galna utspel och extrema karikatyrer är det här en tillskruvad historia. Bland rollerna ser vi bland annat den kåte och levnadsglade poliskommissarien och den fnissiga och stissiga banktjänstekvinnan vars känsloliv pirrar till lite extra när Ripley är i närheten. Skådespelarna byter skepnad och leker med sina roller. Det är svårt att peka ut en enskild skådespelarinsats. Men jag fastnar för Emelie Wallberg som den lustige kulturmannen Freddie Miles, ett självuppblåst ego som inte vet hur man talar med kvinnor och som gärna inför andra talar om sin egen fullkomlighet.
Tidsmässigt är pjäsen för lång. Utan att göra avkall på sitt innehåll hade den gått att korta med en kvart – tjugo minuter. Med detta sagt är ”Den talangfulle Mr. Ripley” mycket underhållande. Med självdistans och lekfullhet dekonstrueras teatern och våra roller i pjäsen som borde bytt namn från talangfulle till ombytlige Mr. Ripley.
Petter Stjernstedt
Freddie miles spelas inte av Madelene Evertson utan av Emelie Wallberg…