Foto Lina Ikse
Text och research: Rasmus Lindgren, Sandra Medina och Gabriella Pichler
Regi och processledning: Rasmus Lindgren
Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren
Ljusdesign och produktion: Bella Oldenqvist
Ljuddesign: Robin Auoja
Röster: Karin de Frumerie och Ia Langhammar
Ett samarbete mellan Lumor och Folkteatern Göteborg
Urpremiär 5/4 2018 (Nypremiär 24/4 Stockholms Stadsteater)
Spelas på Lilla scen till och med 19/4
För cirka ett och halvt år sedan publicerades i DN en rysligt intressant essä, skriven av numera avlidna professorn Karin Johannisson. I den behandlas hemlängtan som en medicinsk åkomma, en förlust av vanor som i allvarliga fall, framkallar inte bara sorg utan smärtsamma psykosomatiska tillstånd. Läser att besök i Hötorgshallen kan lindra, kan bli ”ett härbärge för lemlästade identiteter”. Lukter, ljud och matminnen sägs trigga minnet mest. Nostalgiskt tillbakablickande kan te sig harmlöst, medan nostalgia ( med annan stavning också en stillastående spelfilm av Tarkovskij) är en diagnos på en obotlig(?) sjukdom. Texten som delas ut till publiken efter föreställningen, har utgjort ramverk för Lindgrens senaste projekt. Den bidrar till ökad insikt om också känslomässigt lidande som miljontals flyktingar drabbas av. Tillhörighet är ett nyckelord.
Lumor är en frigrupp, vars pjäs i skolmiljö People respect me now, var en helgjuten uppsättning med otroliga skådespelarprestationer. Den gästspelade på Folkteatern för några år sedan. Rasmus Lindgren som jag haft stor behållning av i Machinal och Europas kniv på Göteborgs Stadsteater, verkar ha knutits till Lumor. I motsats till nämnda gästspel består inte Hemsjuka av någon linjär dramaturgi. Istället serveras fallbeskrivningar. Dessa hämtas från info i mappar utplacerade på scengolvet. Med påstått fingerade namn ges varje persons historia, med utförliga symptom och förklaringsmodeller. Om redovisningarna baseras på autentiska journaler eller är en mix av gedigen research, är omöjligt att veta. Att bioaktuella Guldbaggen-vinnaren Gabriella Pichler, varit delaktig i researcharbetet är värt att påpekas.
Sammanställningen är fascinerande, men formen gör det samtidigt ganska komplicerat att behålla fokus . Nu ett par dagar efteråt minns jag bäst längtan efter att vara del av det gemensamma, resonemang om andrum (aktuellt i samband med nödvändig omställning av svensk flyktingpolitik/ asyllagstiftning) jämte förödande modeordet utanförskap. Konsekvenserna av att inte ha tillgång till en trygg hemmiljö, var ett underliggande tema i Lars Noréns Fragmente, vilket jag problematiserade i en slags krönika i ETC Göteborg.
För att vara korrekt såg jag föreställningen kvällen efter urpremiären, en föreställning på närmare halvannan timme. Scenografin ändrar skepnad efterhand. I utgångsläget de bruna journalerna längst fram på golvet jämte två vita plaststolar vända mot varann i sidled. I periferin en pall lastad med kartonger och flyttkassar, vars innehåll vittjas i ett senare skede. Skådespelarna inleder med att stoppa näsan i plastmuggar. Vi påminns således som intro om luktsinnets betydelse. Lindgren och Medina har ett intrikat, välutvecklat samarbete, som de förhåller sig obehindrat till. Att han är drygt huvudet längre gör att hon allt som oftast tvingas lyfta blicken. Vid ett tillfälle böjer Lindgren på sig, för att hans partner ska kunna viska något i örat.
Nämnda fallbeskrivningar kompletteras med egna tankar och erfarenheter. Ibland osäkrar skådespelarna situationer. Kommer då manus från dem själva personligen eller från research? En fantasifull övning med psykologisk klangbotten, handlade om att märka ut punkter på kroppen som förmedlade obehag kontra motsatt stimuli. Skådespelarna klädda i ordinära oömma plagg, avger sina repliker växelvis, antingen ivrigt eller dröjande. Ibland berättar de i etapper var för sig, ibland avbryter de varandra, munhuggs när de är oense. Utgår från att detta lekfulla grepp kräver enormt mycket av de agerande. Gränsar till en performance-akt där Lindgren & Medina skiftar emellan att vara mot- och medspelare. Såg sällsynt tillstånd av flow gestaltas, liksom dess totala motsats när kroppar groteskt skakade av konvulsioner. I ett brett spektrum emellan nämnda ytterligheter framkommer mycket förvirring, rotlöshet och ett tillstånd att likna vid av att vara ur fas.
Sandra Medinas spetsiga stil med bestämt kroppsspråk, balanseras utmärkt av Rasmus Lindgrens omsorgsfulla, mer prövande framtoning. En scenisk expert på att förefalla kompromissvillig med utbroderade repliker som hakar i meningarna, backar upp en utsaga. Hans gestaltande känns alltid trovärdigt, lätt att identifiera sig med. Han förmedlar ofta uppfordrande humanism. Vore konstigt om musikens roll inte togs upp. Minns hotfull, bombastiskt pumpande techno och utläggningar om Paul Young och discodivan Thelma Houston.