Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

by

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux

Teaterkritik: SAFE – slår Bergmans verk med hästlängder

by

SAFE
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Falk Richter
Koreografi: Falk Richter och Johanna Lemke
Video: Christopher Kondek
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Daniela Selig
Musik: Helgi Jónsson och Valgeir Sigurðsson
Ljusdesign: Carsten Sander
Ljuddesign: Daniel Rejmer
Peruk och mask: Melanie Åberg
Urpremiär: 23 augusti, Stora scenen
Speltid: 2 timmar, utan paus

Ångest, ångest – människorna i västvärlden mår inte bra. ”Jag har bra intressant jobb som utvecklar mig, intressanta samtal, bra lön …” En ung man med bra karriär funderar på sitt liv. Han borde vara fylld av lyckokänslor ändå mår han dåligt så in i märgen. Falk Richter fantastiska uppsättning SAFE är något av det mest intressanta, mest fängslande, mest berörande jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen fick stående ovationer på premiären på Dramaten där den invigde Bergmanfestivalen detta speciella jubileumsår då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år. Ett drama lämpligare att inviga festivalen är svår att hitta.

Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.

Fem dansare, sex skådespelare och den isländske singer-songwritern Helgi Jónsson på Stora scenen slår knockout på publiken. Skådespelarna som samtliga är duktiga överträffar sig själva i en föreställning som är ensemblespel när det är som bäst. Ingen enskild har någon bärande roll, var och en är viktig, var och en är en unik individ vars livsångest lyfts fram. Dansarna är så skickliga och koreografin talar till oss på djupet.

Det är en sådan helhet med så många sätt att kommunicera: koreografin, scenografin, dräkter, mask, smink och imponerade musik skriven av kompositören Valgeir Sigurðsson och den isländska singer/songwritern Helgi Harfn Jónsson – som också medverkar på scenen.

Premiärföreställningen är två timmar, utan paus. Dessa två timmar gick snabbt som sekunder men var så samtidigt så fyllda av känslor, budskap, tankar att det sitter kvar i mig fortfarande och jag tänker att den här uppsättningen måste jag se igen. Det går inte att ta in allt första gången. Spelet på scen med vridscenen som utnyttjas effektivt, scenografin med stommar till hus, dansarnas rörelser och musiken och digitala filmklipp och foton som appliceras stort på bakre väggen av scenen – allt är talande och starkt.

Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.

SAFE är ett tidsklipp för vår tid, om vår tids människor som i medier oavbrutet möts av klimathot, flyktingkatastrofer, fake news och inte vet hur de ska hitta sig själva mitt i alla intryck. Det är ångestfyllda människor som går att känna igen sig själv i. Samtidigt har det som sker och sägs på scen många nivåer och inget är svart eller vitt och jag som betraktare håller inte med om allt som förmedlas. Istället sätts processer igång inne i mig och får mig att själv fundera och känna vidare, söka mina svar, söka mina frågor.

Uppsättningen är regissören Falk Richters premiär på Dramaten. Han är en av de viktigaste nutida yngre dramatikerna och regissörerna. Han är verksam bland annat på Burgtheater i Wien, Théȃtre National de Bruxelles, Nationaltheatret i Oslo, Maxim Gorki Theater, Shauspielhaus Hamburg och Festival d´Avignon. Sedan år 2000 är han husdramatiker och regissör på Schaubühne i Berlin. Hans pjäser är översatta till 35 språk och spelas över hela världen.

Hans förmåga att sätta fingret på nutidsmänniskan och vår situation och våra problem och att sätta samman olika sätt att berätta på gör honom till ett stort hopp för att få en yngre publik att upptäcka teatervärldens storhet.

Vart leder denna tilltagande längtan efter skenbar säkerhet, när det bara är rädsla som kan mobilisera oss?

Europa befinner sig i beredskapsläge. Kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Det går inte ett år utan att det inträffar händelser som utlöser undantagstillstånd. Vare sig det handlar om terrorism, klimat, politik eller ekonomi, så hörs ropen efter trygghet från alla håll i radikalt förändrade tider.

Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Helgi Jónsson, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö.

Teaterkritik: Krilon på Stockholms stadsteater

by

Foto: Markus Gårder

Krilon
Efter romantriologin av Eyvind Johnson
Dramatisering av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Premiär 17 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Vad kan mänskligheten göra för motstånd när stöveltrampen från det omänskliga närmar sig? Eyvind Johnsons romantrilogi utspelar sig i Sverige under andra världskriget. Både Danmark och Norge var ockuperade av de tyska nazisterna och Sverige upprätthåll en neutralitetspolitik som stod under stark press. Det är oroväckande hur aktuell situationen känns.

Premiärföreställningen fick stående ovationerna och det var välförtjänst. Trots att föreställningen är nästan fem timmar lång känns det aldrig seg eller för utdragen.

Manusförfattare och regissör har valt att rama in uppsättningen av ytterligare en berättelse: att spela upp föreställningen som om den vore en provföreställningen med en granskningsnämnd närvarande i publiken och att det görs i en tid då censurförhållanden införts i Sverige: en teateruppsättning får inte innehålla något politiskt och nu har skådespelare och övriga scenkonst-arbetare att se till att hålla sig inom rådande riktlinjer. Spelet av berättelsen ur romanen avbryts därför av och till av diskussioner mellan scenarbetare och mitt i alltihop bryts det hela och regissören kallas till teaterledningen.

Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är.

Skådespelarna genomför med bravur denna maratonföreställning som är skrämmande välplacerad i tiden. Att göra scen av en romantrilogi är ingen lätt utmaning. En roman innehåller så mycket – att göra på det här sättet ger ändå berättelsen rättvisa. Vi får följa flera olika livsöden och samtidigt behålls den stora grundfrågan och kulturens motstånd mot diktatur. Scenografin förstärker regissörens val av hur dramat ska förmedlas. Scenbilder är medveten rörig med lättflyttade delar som plakat som blir träd, husfasader, en dörr, en hög med stolar.

Eyvind Johnsons trilogi om mäklaren Johannes Krilon: Grupp Krilon, Krilons resa och Krilon själv, bygger på totalt 1-800 sidor. Krilonsviten kallas ofta motståndsromanerna. Eyvind Johnson skrev dem under tidigt 1940-tal, mitt under brinnande världskrig, när inget ännu var avgjort. Nazismen var på frammarsch. Likaså fascismen, och i Sverige svarade man med att föra neutralitetspolitik. Mot allt detta gjorde Eyvind Johnson motstånd genom fastighetsmäklaren Johannes Krilon.

Carolina Frände, regissör säger om uppsättningen i ett pressmeddelande:

– Krilon handlar om hur lätt det är att överge – och vad som krävs för att stå kvar vid – sina demokratiska värderingar när totalitärt språkbruk, manipulation och förtryckarmekanismer normaliseras. Johnsons berättelse blir avstampet för en föreställning som rör sig i ett helt samtida, mycket skrämmande, samhällsklimat. Inför valet 2014 arbetade vi med Ansvaret är vårt/Tingsten. Krilon blir en sorts uppföljande imperativ inför årets val, säger Carolina Frände.

Övrig produktion:
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Elin Hallberg
Ljus Karl Svensson
Mask Erika Nicklasson
Komposition och ljud Patrik Patsy Lassbo
Koreografi Anna Ståhl
Dramaturg Åsa Lindholm

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Krilon Pablo Leiva Wenger
Hovall Angelika Prick
Olesén m.fl Emil Almén
Lydia m.fl Tove Edfeldt
Cedin m.fl Simon Rodriguez
Odenarp m.fl Peter Gardiner
Minning m.fl Anders Johannisson
Verolyg m.fl Astrid Kakuli
Ombudet m.fl Robin Keller
Segel m.fl Eva Rexed
Berättaren Maria Sundbom
Frid m.fl Lotti Törnros
–
Barnstatist Frances Vogel och Noomi Blomme Stahlhammer

Teaterkritik: Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se – fast det vill vi ju

by

Foto: Henrik Dahl

Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni

Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.

Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat ”Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.

Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.

Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.

Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.

Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.

Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?

Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.

Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)