Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Kombinationen av buskis och skräckis haltar betänkligt – Kung Lear på Göteborgs Stadsteater

by

Foto Aorta

Av William Shakespeare

Översättning: Britt G. Hallqvist

Regi, scenografi, bearbetning: Pontus Stenshäll

Scenografi, kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Max Mitle

Musik: Simon Steensland

I rollerna: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Carlone Söderström, Jesper Söderblom och Per-Anders Ericsson plus gycklare och statister.

Premiär 27/10 2018

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 31/1 2019

 

Begreppet maktgalen har sällan åskådliggjorts mer övertydligt än i Kung Lear, en minst sagt brutal och blodig tragedi vars transportsträckor innehåller åtskilliga lustifikationer. 1600-tals pjäsen om den engelske kungen som bestämmer sig för att dela upp riket i tre delar till sina döttrar av vilka den som betygar honom störst kärlek ska bli rikligast belönad, sattes för några år sedan upp på Stockholms Stadsteater med Sven Wolter i huvudrollen. Vid en jämförelse var det en konventionell uppsättning. Som regissör verkar Pontus Stenshäll stimuleras av fantasifulla upptåg, att ifrågasätta gränsen mellan fiktion och liveögonblick jämte en salig blandning av skoj och seriositet. Inte konstigt  att han därför ger sig i kast med denna mångbottnade Shakespearepjäs.  Blir en utdragen process av preludier, innan positivhalaren och introduktören Per-Anders Ericsson kan inviga publiken i det dramatiska skeendet – en syssla hans rollfigur har också i öppnandet av andra akten. Gycklare uppträder off stage, folk kommer avsiktligt sent och inspicientens kommando hörs i högtalare. Det händer mycket! Under föreställningens gång redovisas i två runda gluggar ovanför dekoren vad som försiggår i sminklogen.  Och minst två medverkande rusar ner för salongens ena trappa för att ta sig upp på scen.

Som sig bör har avdelningarna för scenografi och kostym jobbat för högtryck och den tekniska personalen har mycket att bestyra. Rökmaskiner går på högvarv, nedhissad ljusrigg tas i anspråk och kungens entré är magnifik.  Således finns mycket ögongodis att beskåda. Men alla infall gör samtidigt att laddningen pyser ut ur flera scener. Regissören kräver för mycket av publiken, när han låter teaterleken flöda istället för att strama upp intrigen. Har man inte läst på blir det besvärligt att följa med. Ett bekymmer är ju att regissör och konstnärlig ledare är samma person. Om konstnärligt bollplank ändå funnits, är det en funktion som inte framgår. Blinkningarna till publiken och det medvetet teatrala draget är tacksamma grepp, fast de blir dessvärre tilltag som efteråt framkallar en känsla av trötthet. Blev inte upplivad eller tog med mig tänkvärda resonemang.

I paus reflekterar jag över frånvaron av obönhörlig tragik, ett tomrum som förstås fylls med råge i andra akten, ju mer dramat tätnar i och utanför scenens dimridåer. Vansinne och egocentriskt beteende går hand i hand. Michalis Koutsogiannakis (känd från Det nya landet och en mängd andra filmroller) bemästrar väl att spela förvirrad kung, vars  despotiska läggning och nyckfulla framtoning blir hans fall. Melina Tranulis gestaltar hysteri och psykos, med manér som bara hon kan driva till motsvarande spets. Johan Karlberg är lika skicklig på att vara imposant som ömklig. En som excellerar i flera festliga stilbrott är Mattias Nordkvist – aktuell i Vår tid är nu – med sina trubadurposer  á la Lundell och sitt ohämmade kurtiserande. Väldigt roligt, men återigen borde Stenshäll inte ha strösslat så mycket med avledande humor. Något som hade störande inverkan på pjäsens utformning var den bristfälliga artikulationen från flera skådespelare. Inser att det kan vara knepigt med intonationen i tempofyllda sekvenser, men ibland var det häpnadsväckande undermåligt.  Ett föredöme som andra borde ta lärdom av är Caroline Söderström som spelar mellansystern. Repliker och agerande från henne är alltid omsorgsfullt utförda. En annan observation hämtad ur manus har att göra med manliga och kvinnliga egenskaper. Kvinnorna i Kung Lear (enligt vissa källor finns en dokumentär bakgrund) är listiga och dominanta, medan männen framstår som mjäkiga förlorare.

1 2 3 Schtunk – frigruppen som ägnar sig åt Commedia dell´arte – har gjort en kortversion av Kung Lear (minns inte om jag sett, däremot sett ett collage av crazytolkningar på Shakespeare). Relevant att nämna eftersom två ledande skådespelare därifrån förekommer i  uppsättningen på Stadsteatern. Dels Bortas Josefine Andersson vars roll består i att vara den äldsta systern, vilket görs oklanderligt. Dels Lasse Beischer som tilldelats ett prima köttstycke att glufsa i sig, eftersom han får husera som narr, i och vid sidan av manus i ett utdraget solostycke. Vidare återkommer han med giftiga stickrepliker och förvandlas på slutet till någon annan. Han räddar inte pjäsen på egen hand, är ändå en stor del av behållningen. Beischer begår en skrattframkallande balansakt. Likt den historiska hovnarren är han immun,  kommer  undan med  oförskämda påhopp på personer längst fram (möjligen vidtalade),  påtalar upprepade gånger  att 42 publikplatser slopats, för att skådespelarna  lättare ska kunna etablera publikkontakt, likaså spinner han på eventuell premiärnervositet Humoristen beter sig som en inspirerad jazzimprovisatör, med den skillnaden att vad han gör bygger på spetsfundig kommunikation.

Ola Kjelbye

Ola Kjelbye

 

Teaterkritik: Tysta i klassen på Teater Pero – Budskapet gick helt hem – vi borde inte jobba så hårt för att passa in

by

Tysta i klassen
Idé och manus och medverkande Emma Kraft, Hanna Adolfsson
Föreställning den 27 oktober 2018
Teater Pero

Jag kan inte låta bli att tänka på Moliéres (franska klassicismens fader och levde under 1600-talet) karaktär Alceste i Misantropen när jag läser programmet till kvällens föreställning. I programmet står det ”…hur påverkas vi av det extroverta idealet…och behovet av att bara ha det totalt tyst ibland…”. Fransmannen lät sin karaktär fråga sig ”vad är det för en konstig värld vi lever i där vem som helst vill kalla vem som helst sin vän ?… Jag kallar sådant hyckleri och det är ingenting för mig”. För det är ju de sociala koderna, festerna och sammankomster går ut på, vi ska alla gå omkring och låtsas som att vi är vänner och gärna vill umgås med varandra konstant. Den som vill eller behöver dra sig undan verkar alltid lite bisarr och kanske till och med konstig. För skam den som vill gå på bio själv och vet skillnaden mellan att vara själv eller ensam.

Föreställningen börjar på en mörk scen med två vita lådor och in kommer två unga kvinnor i svart. Man blir lite lätt orolig, för hur sjutton ska två personer hålla igång ett glest publikantal och få oss att orka lyssna i 60 minuter. Men det tar enbart några sekunder och man förstår att manus och idé kommer att skifta så pass mycket i tempo att skådespelarna kommer att få tiden att rusa iväg. Dessutom känner man, att det kommer att vara värt varenda minut.

Uppbyggnaden av föreställningen är tematisk och skådespelarna angriper problemet, ”att vara introvert” ur skilda perspektiv och nyanser. Därmed finns det inte en naturlig början, mitt eller slut på föreställningen. Varje del står för sig själv och upplevs som sketcher i verkligheten. Ibland är självdistansen stor och ibland blir frågeställningarna närgångna av privat natur. Det är en laddad blandning som gör att budskapen når fram och inget blir någonsin tråkigt eller tungt, trots det allvarliga budskapet. Den röda tråden är kanske inte den tydligaste, men det spelar faktiskt inte någon roll.

”Tyst i klassen” förannonserar att budskapet handlar om det s.k. introverta beteenden. Temat för hela föreställningen är också att inte kunna, inte vilja och inte behöva vara där ute bland vem som helst och ständigt bjuda på sig själv i alla lägen. Men det kostar på att behöva säga nej. För vi ska vara social för att verka normala, men ofta orkar man inte helt enkelt. Så varför försvarar vi oss med undanflykter vid tillfällen då vi verkligen inte vill träffa andra. Mestadels gör vi det för att det inte socialt accepterat att vara introvert utan istället skyller vi på ”grejen med grejen” som hindrar oss från att deltag. Samtidigt kommer det dåliga samvetet bankande, för framgångsrika och betydelsefulla människor ska ju ha vackra social liv, eller?

Titeln på föreställningen förbryllar mig något. I mina tankemönster är det kanske något långsökt med namnet. Fast kanske är det meningen att det vanligaste extroverta skrikandet från en lärare eller elev ”tyst i klassen!” ska få lov att betyda just det som den introvert behöver i plugget, d.v.s. helt tyst i klassen. Problemet är dock att föreställningen inte riktigt handlar om hur den introverte har det i skolan, utan mestadels i alla andra miljöer och då främst på fester.

Det är med stor glädje och komik som jag ser tjejerna klä upp sig för fest. I peppande anda masar de sig in något glittrigt och tight för att se ut som partydrottningar. Jag ser deras möda och jag ler åt det faktum hur man själv ibland har ansträngt sig utöver det vanliga för att folk ska tycka att man är vackrare på utsidan än vad man känner att man har lust att bjuda på med insidan. Jag är inte ensam om att le åt det här faktumet och vi skrattar många i mjugg. Bilden blir också tydlig av musiken, ”High way to hell”.

Några delar av samtalen ges på engelska. Jag har till en början inte helt klart för mig varför, men när klyschorna som ”you got to be the change” eller ”IF you choose happiness, happiness will choose you” känns det rimligt att samhällets inbyggda och tramsiga klyschor kanske måste levereras med en annan röst och i detta fallet ett annat språk. Jag vet inte hur föreställningen blir för den som inte förstår engelska, men dumheten kanske kräver en annat tonläge kort och gott.

Jag tycker inte att man måste uppleva sig själv eller definiera sig som introvert, för att känna igen sig i föreställningen. Min tolkning är nog att vi alla till mans verkligen inte orkar med det höga tempot av information och socialt nätverkande som ibland krävs av oss. Jag tror inte att jag som extrovert exempelvis är ensam om att planera in dagar då jag inte ska planera något. Budskapet i föreställningen är strålande. Vi måste våga säga nej till det som blir för mycket för oss och inte känna att vi behöver förklara varför vi gör det. De människor vi vill ha i våra liv får vi förlita oss på, vill ha oss som vi är och vågar också säga nej när de inte orkar

Teaterkritik: Shakespeare in Love – en helt oemotståndlig scenuppsättning, förtrollande scenmagi

by

Foto: Sören Vilks

Shakespeare in Love
Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard
Scenversion Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition Martin Östergren och Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern, stora scenen, 25 oktober 2018

En vacker föreställning. Det helt enkelt strålar om den. Scenografin, kostym och mask är lyser i starka färger. Musiken går inte att sitta still till. Skådespelarna är  i sitt esse. Regissören Ronny Danielsson och hans team har tillsammans med ensemble skapar en helt oemotståndlig scenuppsättning av Oscarsvinnaren Shakespeare in Love. Den fick förstås kraftfulla stående ovationer på premiären. Helt välförtjänt. Det är scenmagi och förtrollande.

Teaterversionen följer filmens handling i stort sett. Året är 1593.  William Shakespeare är skådespelare, pjäsförfattare och regissör men har tappat sin inspiration, han har skrivkramp. Det går går trögt och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Han har en vag idé om en ny pjäs – men än har han bara namnet på en rollfigur – Romeo.

Samtidigt sitter varje kväll den unga rika blivande arvtagerskan  Viola De Lesseps i publiken på teatern The Rose där Shakespeares pjäser spelas. Hon kan alla repliker i Will Shakespeares pjäser utantill och hon drömmer om att själv få stå på scen, vilket är omöjligt i den tidens England då kvinnor var förbjudna att stå på scen. Alla kvinnoroller spelades av män. Dessutom har hennes pappa bestämt att hon ska giftas bort, med  Lord Wessex – en adlig men urfattig fjant som behöver hennes familj pengar.

Viola kommer på hur hon ska få stå på scen. Hon klär ut sig till en ung man och beger sig till  en audition för rollen som Romeo i Wills ännu ofärdiga pjäs.

Scenföreställningen är  rolig, vacker och den berättar ömsint om scenkonstens villkor då – och kanske också idag där den som har pengar för att finansiera konsten också kan ställa, eller försöker ställa, krav på vad scenkonsten/kulturen ska berätta, förmedla och innehålla.

För den som kan sin Shakespeare har den många blinkningar åt både hans liv och verk, framför allt Romeo och Julia, förstås, vars scener bär också Wills och Violas kärlekshistoria. Men där finns massor av andra syftningar, på de olika kungadramerna, på Stormen, på Trettondagsafton med flera. Samtidigt behöver den som sitter i salongen som publik inte känna till något om Shakespeare och ändå få stor behållning. Det är en vacker kärleksberättelse där det bästa slutet inte alltid är att de två lever lyckliga tillsammans. Det är också en berättelse om kultur, om att skriva och skapa.

Ursprungligen är denna scenversion producerad på West End av Disney Theatrical Productions & Sonia Friedman Productions, i regi av Declan Donnellan, scenografi av Nick Ormerod, med musik av Paddy Cuneen. På Stockholms stadsteater står  Ronny Danielsson för regi. Han står bakom flera av Kulturhuset Stadsteaterns stora succéer, bland annat Billy Elliot, Ronja Rövardotter, Cabaret och Hair.

Shakespeare in Love gjorde sitt segertåg som film i slutet av 1990-talet med flera Oscars.

Shakespeare in Love, ursprungligen i regi av John Madden, skriven av Marc Norman och Tom Stoppard, är en fiktiv berättelse om William Shakespeares liv. Den gestaltar en Shakespeare som kämpar med deadlines och kärlekstrubbel. Gwyneth Paltrow som gjorde rollen som Lady Viola vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1999. Filmen blev en internationell succé och blev nominerad till 13 Oscars och vann 7, bland annat för bästa film.

Shakespeare in Love kommer även att spela på Dansens Hus under 2019, med nypremiär 13 april.

Medverkande på scenen: Från teatervärlden
Will Shakespeare Alexander Karim
Philip Henslowe Dan Ekborg
Hugh Fennyman Christer Fant
Richard Burbage Robin Keller
Christopher”Kit”Marlowe Shebly Niavarani
Ned Alleyn Jan Mybrand
Webster Bahador Foladi
Ralph Kardo Mirza
Sam Victor Morell
Nol Anders Johannisson
Peter Magnus Borén
Robin Oskar Roslund
Adam Max Ulveson
Wabash Tim Dillman
Quickly Odile Nunes
Paulina Elsa Fryklund

Från överklassvärlden
Viola de Lesseps Sofia Ledarp
Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza
Lady de Lesseps Odile Nunes
Lord Wessex Peter Gardiner
Amman Gunilla Röör
Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf
Sir Edmund Tilney Lars Lind

Bakgrundskörer
Sopran Anette Belander
Alt Sanna Martin
Baryton Tomas Bergquist
Soloviolin Mirjam Charas Östergren
Swing Lars Göran Persson, Kerstin Steinbach och Tove Edfeldt

 

 

Teaterkritik: Höstsonaten – Starka kvinnor skriker skuld och samhällsansvar

by

Foto: Martin Hellström

Höstsonaten
Av: Ingmar Bergman (1978)
Regi och bearbetning: Kia Berglund
Scenografi och kostym: Youlian Tabakov
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Anders ”Shorty” Larsson
Föreställning som recenserar: 25 oktober 2018
Teater Giljotin

Vi vet att relationer mellan människor aldrig är lätta, oavsett hur nära eller fruktsamma de är. Ändå är det så att samhället programmerat in i oss att blodsbanden mellan människor ska vara så mycket mer glädjefulla, trygga och mer födande än andra relationer. Fast samtidigt känner vi alla till de dysfunktionella familjerelationerna och söker ständigt efter vilka vi är när vi inte längre är någons dotter eller morfar. Familjeband ställer motkrav på ett sätt som inte vänskapsband gör.

Höstsonaten handlar om en karriärsinriktad kvinna i musikbranschen. Hemma lämnade hon ständigt i alla år sina två döttrar i sin fd makes goda händer. Döttrarna (Eva och Helena) utvecklar skilda behov och besvikelser av moderns frånvaro. En olycka leder också till att Helena utvecklar någon for av autism och behöver därmed speciell omvårdnad. Vår föreställning börjar vid en återkomst mellan modern Charlotte och dottern Eva som inte sett på flera år.

Det händer med jämna mellanrum att man springer på människor som vill skylla alla sina misslyckanden och felsteg, på sin förfärliga barndom. Det är någon som inte älskat dem tillräckligt mycket eller förstått hur de egentligen är innerst inne. Med en passiv och aggressiv inställning står man därför där som vuxen helt utan skuld trots att man beter sig illa. Eva ger just precis den tonen av drypande förakt till sin mamma och hela hennes sinnesförvirring paketerar hon med skuld ”…det är försent och ingenting kan ändras…Jag var bara en docka som du lekte med när du hade lust”.

Inledningsvis känner jag djup sympati för dotterns vrede och rop på ”se mig som jag är”, trots drypande sarkasm förstår jag hur det lilla barnet i henne kände sig övergiven och ensam. Marko-Nord lyckas verkligen fånga det bräckliga, darrande och skadade fågelungen som lämnades ensamt att svälta emotionellt i boet.

Dessutom lyckas karaktären med tiden att utveckla anklagelser och påhopp på modern som gör att man faktiskt får nog av dottern som går över alla gränser när det gäller förnuft. För trots moderns fel och brister vänder ens sympati till hennes fördel med tiden eftersom hon är rak med sina fel och brister, (”Jag ljög aldrig om vem jag är…”).

Hos modern finns ingen självgodhet utan enbart skryt p.g.a osäkerhet och dålig självkänsla.
Det modern gör som anses så förfärligt är att hon gör som många män alltid gjort d.v.s satsat mer på sin karriär än på sitt familjeliv. Det kan man ju tycka vad man vill om, men faktum kvarstår att det är för att modern är kvinna som man tar sig rätten att anklaga henne så mycket mer. Larsson gör en briljant tolkning av en kvinna som vill ha allt, tar för sig, lever som en man och som rastlöst ständigt lämnar familjen trots försöken att vara en bättre mor och hustru, (”…jag längtade hemifrån…”). Hon försöker, men hon är emotionellt inkapabel att kunna leva upp till andras behov av att bli bekräftade, trots att hon blir bryskt tillrättavisad bl.a. av kollegor (”Varför stannar du inte hemma hos barn och man och lever ett respektabelt liv?”)

Scenografin och musiken i uppsättningen är väldigt spartanskt. Hade det inte varit att Teater Giljotin helgarderat sig med tre stycken klippor och stjärnskott på scen, hade ingen i publiken lyckats vara fokuserade på scenen så länge. Kanske hade man behov av en låg budget eller så räknande man med att kvinnorna ensamma skulle ro hem relationerna utan några hjälpmedel.

Det mest intressanta med föreställningen är hur den resonerar kring tolkningsföreträden, hur vi alla vill lägga beslag på hela sanningen som vi själva misslyckas i den. Döttrarna känner sig försummade och modern känner sig kvävd. Ingen av dem verkar vara kapabla att älska den andre på ett sådant sätt att denne blir nöjd. Vem har då rätt att känna sig försummad? Vem får lov att bli sårad? Vem är då skyldig? Man skulle önska att de någonstans skulle kunna mötas på halva vägen och prata med varandra på ett sådant sätt att man åtminstone kunde säga att man har lyssnat, men inte förstått. Framförallt skulle man önska att vi inte i nära relationer gör varandra så illa att vi resten av livet skyller våra egna fel och brister på andra och aldrig tar ansvar för vår egen utveckling.

På scen
Chatarina Larsson (Charlotte Andersgast), Julia Marko-Nord (dottern Eva), Angela Kovács (dottern Helena)

Stockolm improvisationsteater cementerar könssterotyper och förutfattade meningar

by

HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner
På scen: Elin Almén, Ami Hallberg Pauli och Lotta Malmhester
Regi: Gunilla Edemo
Producent: Sara Beer
Tekniker: John Sass

Jag är tudelad. O ena sidan. O andra sidan. ”HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner”, av Stockholm improvisationsteater Stockholm, gör upp med heteronormen, kritiserar vår förlegade syn på kvinnor och män samt leker med könsstereotyper och fördomar. Men i sin strävan att synliggöra normer  cementeras mycket av de förenklade föreställningar vi i publiken redan sitter på.

Män är hårdföra, handlingskraftiga och tar i sociala rum orimligt stor plats. Kvinnor är väna, ängsliga, oroliga, omvårdande och socialt ansvarstagande. Så ser den generella bilden ut kring vad som är typiskt manliga och kvinnliga egenskaper. Stockholm improvisationsteater bjuder in publiken till deltagande. Vi får själva formulera vad som är det mest jämställda förhållandet, texta frågor riktade till relations-experten och önska alla de klassiska heterolåtar som dominerar vår Spotify-lista. Ensemblen leker med  fördomar. I handen får tre av åkådarna en tuta. Varje gång det osar HETERO och ensemblen visar ett heteronormativt beteende så ska vi för allt vi är värda tuta. Och relationsexperten svarar på svåra frågor om potensproblem och om när gränsen för antal skickade dick-picks är passerad.

I sin utformning är ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” smårolig. Att jag stundtals sätter skrattet i halsen beror på de många gånger som pjäsen istället för att ifrågasätta spär på förutfattade meningar. Visst kan man skämta om manligt och kvinnligt, men för att göra det krävs viss skicklighet. För samtidigt är varje försök, även med humor som bränsle, till att återskapa könssterotyper ett ytterligare sätt att cementera fördomar.

Det är synd då det ligger research bakom. För att riktigt komma ner på djupet i den heterosexuella regelboken har improvisatörerna tillsammans med regissören läst på via vetenskapliga studier, självhjälpsböcker och intervjuer från “Liten handbok om att vara lesbisk “ om heteronormativitet och HBTQ. Här finns mycket bra, fakta som klargör att skillnaderna mellan de två könen är närmast obefintlig, samtal där originellt nog de heterosexuella får komma ut ut garderoben. Men det jag minns är scenerna där heterosorna får utan förbehåll ranta på om manligt och kvinnligt kodade egenskaper.

”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” är inte min pjäs. Kanske är jag, den upplysta feministen, inte den tilltänkta målgruppen. Utan föreställningen riktar sig till heteros utan genusglasögon som ännu inte insett hur normerna begränsar oss. Dags att öppna ögonen. Trots småroligt uplägg förstärker  bara ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” fördomar och de tafatta försök att nyansera bilden missar helt målet.

Petter Stjernstedt