Teaterkritik

Lysande musikteater förmedlar välbehövligt perspektiv – Madame Flod återkomsten i gästspel hos Teater Uno i Göteborg

5 november, 2018 by Mats Hallberg

Foto Ines Sebalj

Manus: Malin Lindroth

Regi: Josefin Andersson

Kompositör: Carita Jonsson

Sångtexter: August Strindberg , Urval och bearbetning av Carita Jonsson

Kostym & Scenografi: Ina Nyholm

Skådespelare: Lisbeth Johansson

Musiker: Carita Jonsson

Urpremiär 2/5 Göteborgs Stadsteater

Att använda motbilder är smart, rent av nödvändigt för att upprätthålla ett pluralistiskt samhälle. Synsättet var en ledstjärna under mina år som facklig redaktör. Hand i hand gick tankegången om korrekt representation avseende kön, då vi företrädde ungefär lika många kvinnor som män. Kunde lyckas för att policyn var uttalad. Genom historien är facit härvidlag uselt i exempelvis läroböcker och uppslagsverk, något pionjärerna Yvonne Hirdman och Ebba Witt Brattström skarpt kritiserat. Och Lydia i Den allvarsamma leken kunde äntligen träda fram i helfigur, först i verk av Gun-Britt Sundström på 70-talet.

När karismatiska kvinnors levnadsbana tecknas i skönlitteraturen, kvinnor som gör avtryck genom att ta plats, då slutar det nästan alltid illa. Tänk Carmen, Madame Bovary, fröken Julie och Madame Flod. I en underhållande bitsk text låter Malin Lindroth änkan på Hemsö få komma till tals, ge sin version i en komisk tidsresa. Uppsättningen, blandar en monolog med förhinder med sånger byggda på Agust Strindbergs lyrik. Den skrevs som en slags pendang till vårens storsatsning Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater (recenserad i Kulturbloggen). Det är oerhört begåvat gjort , lustfyllt och tankeväckande.

De som ska ta åt sig äran är enbart kvinnor, vilket man kan undra om August skulle ha godkänt. Det konstnärliga gänget är inga duvungar, utan har åtskilliga decennier av professionellt arbete bakom sig, främst i Västsverige. Johansson & Jonsson driver ett produktionsbolag som drar iväg på turnéer. Senaste åren har de varit aktuella med Moa (manus och regi Maria Hörnelius), vars succéartade föreställning jag haft förmånen att se. Madame Flod – återkomsten har en av henne påkallad seans i kärlek som utgångspunkt, där råden baseras på bittra erfarenheter. Ett av dem lyder förresten ”följ ditt hjärta med måtta”. Lisbeth Johansson bollar med publiken (som inte vågar kommentera) och hennes påstridiga karaktär förutsätter att vi är förtrogna med Hemsöborna. Görs givetvis många anspelningar på Carlsson och Gusten, som ju vägrar gå i hennes ledband. Samma frihetliga hållning intas av gengångaren, som fyndigt uppenbarar sig borta vid elpianot. Den sturska, ”tindrande” upphovsmannen i Carita Jonssons imposanta skepnad, har tilldelats roliga repliker och munhuggning med sin egen protagonist. Kvickt och rappt konstruerat med kvinnliga förtecken.

Många leenden lockas fram, inte minst när nätdejting och Carlssons fysiska företräden avhandlas. Varken legendariske Allan Edwall eller Özz Nöjen betraktas som några sexobjekt. I manus utdelas några välriktade kängor till upphovsmannen själv, som en listig maktanalys. Strindberg och nutida kulturgiganter drabbas för att de har blivit fäder på äldre dar. Dragningen till yngre fagra kvinnor har de gemensamt med Carlsson och antagligen med en förkrossande majoritet män i övre medelåldern bland publiken.

Tonsättningar / texturval har gjorts med stor omsorg om så väl Strindbergs språkkonst som svensk folkvisa. Vad Lisbeth Johansson med säker stämma sjunger, har hämtats från både diktsamlingar och dramatik. När strofer ur Dödsdansen slungas emot oss kan en nivåhöjning skönjas, laddningen intensifieras. Sångens allvar varslar om att nu är det slut med lättsinne och skojerier. Skämten om att vinna bönder och prästvigda i teve, har en försmådd Madame lagt bakom sig. Frilansaren Lisbeth Johansson, som medverkat i ett flertal uppskattade teveserier, är en mångdimensionell skådespelare. Lika kapabel på att framstå som stursk som sårad, växlar obehindrat emellan att befinna sig i beskäftigt överläge och sorglig utsatthet. Hon gör sannerligen en flerskiktad roll rättvisa.

Scenografin har sparsmakad touch, med en fåtölj i centrum som ”Floden” undviker att sitta i. Kostymeringen är å andra sidan helgjuten på ett förväntat sätt. Nyanserad gestaltning, snitsig regi, skarpsinnigt och kul manus samt angenäm musikalisk dräkt som fångar upp och förtätar. Kontentan av dessa goda, samverkande ingredienser blir musikteater av bästa sort.

Ines Sebalj

Teaterkritik: De oroliga på Dramaten – förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år

2 november, 2018 by Rosemari Södergren

De oroliga
Bygger på roman av Linn Ullman
Dramatisering Karen-Maria Bille
Regi Pernilla August
Scenografi Magdalena Åberg
Ljusdesign Mira Svanberg
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Urpremiär: 1 november 2018, Lilla scenen, Dramaten

En helt underbar föreställning om minnen, om längtan, om att vara barn till två stora konstnärer, att vara mamma och samtidigt längta till scenen, om kärlekens många former. Pernilla Augusti gör debut om teaterregissör med dramatiseringen av Linn Ullmans roman De oroliga där hon berättar om sin uppväxt med sina två ikoniska föräldrar, Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Premiären fick stående ovationer och det var alla medverkande, både på scen och regissör, scenograf med flera väl värda. Föreställningen tar knappt två timmar och är tack och lov utan paus (en paus hade varit ett störande avbrott) och tiden bara flög iväg. Scenen och skådespelarna sög in mig, det var som att jag var med där. Där fanns inte en sekund då jag tänkte på att jag satt i en stol i en salong.

Pernilla August är en briljant, fokuserad och skicklig skådespelare. När hon nu debuterar som teaterregissör litar hon på sina skådespelare och väljer att göra en uppsättning som är totalt beroende av att skådespelarna är rätt för sina roller. Och det har hon lyckats med. De tre på scen är helt enastående. Rebecka Hemse, Ingela Olsson och Anita Ekström. De går ut och in i olika karaktärer och när Anta Ekström är den gamla fadern, Ingmar Bergman som en gammal man över åttio år är hon denna åldrade man i hela kroppen, i hela utstrålningen. Jag tror detta aldrig hade fungerat lika bra om regissören valt att ha en man i den rollen. Det är något som gör att dessa scener talar till mitt undermedvetna, till olika nivåer inom mig och de handlar både om dessa speciella personligheter men är samtidigt något vi alla kan känna igen från våra liv, om barndom, om att längta efter sin mamma, om att åldras, om att växa upp med föräldrar på olika håll, om föräldrar som är fullt sysselsatta med sina karriärer, pappan som mäter upp en bildruta mellan sina händer när han har samtal med sin yngsta dottern för han måste alltid se på världen som en möjlig film att skapa.

Scenen är uppbyggd som en stor vit byrå med en mängd byrålådor. Tre skådespelare ligger och vilar på varsin platå, iklädd pyjamas. För det är under natten timmar, under sömnlösheten, som minnena kan tala som starkast. När minnena också möter drömmarna och de befruktar varandra.

De minnen Linn Ullmans roman berättar om är självbiografiska men också förändrade, påhittade. I programbladet till föreställningen skriver hon:
– Jag har alltid haft ett motstånd i mig mot att tala om mina föräldrar. Men nu har jag alltså skrivit en bok om dem. Det är nog mer självbiografiskt än något jag har skrivit tidigare. Men vad är det självbiografiska, och vad är vara romanförfattare? Även om jag berättar min historia insisterar jag på att det är en roman.

Åren innan Ingmar Bergman gick ur tiden träffades han och hans nionde och yngsta barn, Linn Ullmann mycket då de skulle göra en bok tillsammans om åldrande. Banden från dessa samtal låg länge utan att Linn Ullmann tog tag i dess innehåll. De är en del av romanen och också en del i teateruppsättningen.

Jag erkänner att jag inte läst romanen. Men en vän som var med på premiären hade nyligen läst den och han sade att han tyckte teateruppsättningen är till och med bättre än boken.

De oroliga är vacker, vemodig, sorglig, stark, berörande och förmodligen det vackraste på en svensk teaterscen på flera år. Om minnen, om livet, om åldrandet. Med tre helt suveräna skådespelare som får utrymme att bära föreställningen.

Mammarelationen hyllas oreserverat – DNA dansa nära anhörig på Backa Teater

30 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Idé: Tove Sahlin/ Shake It Collaborations

Regi och koreografi: Tove Sahlin (i nära samarbete med konstnärligt team och ensemble)

Intervjuer, idéarbete, dramaturgi: Malin Holgersson

Scenografi: Josefin Hinders

Kostym: Josefin Hinders och Tommie X

Musik: Malin Dahlström från Nikki & The Dove

Med: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Paravaneh, Emelie Strömberg, Britt-Marie Strömberg

Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 14/12 2018

Låt mig direkt deklarera att produktionen är i allra högsta grad sevärd oavsett vilken vuxen generation du tillhör. Den dokumentära uppsättningen riktar in sig på gymnasieklasser/årskurs nio fast betydligt äldre har lika stor behållning, kan lägga in sina perspektiv. Premiären gick av stapeln för en tid sedan då jag var på jazzfestival. Gavs istället möjlighet att titta på nästkommande föreställning 25/10. Har i vanlig ordning legat efter med skrivandet och inte hunnit ta tag i mina reflektioner tidigare. Ovanligt nog har teatern lagt in paus, vilket ändå behövs eftersom speltiden är på cirka två timmar. Redogör för helhetsintryck och minnesbilder som fastnat.

Fyra skådespelare hemmahörande på teatern har med sig sina mödrar. Deras välformulerade svar på intervjuarens frågor, blir det sätt varpå väsentliga delar ur mammornas självbiografi avslöjas. Svaren hör vi i högtalarna. Några gånger, framför allt inledningsvis, är deras utsagor svåra att uppfatta när musik spelas för högt. Musiken är förstås en viktig ingrediens i DNA, markerar kulturell tillhörighet och blir en utgångspunkt för Tove Sahlins infallsrika koreografi. Tongångar från Iran och Grekland, jämte låtar av ELO, Staple Singers och Santana kompletterar den specialskrivna techno-inspirerade dansmusiken. Inrepeterad sinnrik street dance som ett slags danskompani, originellt utformade individuella rörelser och den ömsinta sårbara relationen mor-barn via kroppskontakt. Tillsammans med koreografen har ensemblen fått till ett imponerande resultat, vars pendelrörelse består av hela skalan från finmotoriskt utforskande till kollektiv extas. Mycket känslor och gemenskap förmedlas ordlöst. Ramtin Parvaneh shakar loss tillsammans med en stolt mamma efter att de suttit intill varandra på publikläktaren. Eleftheria Gerofoka ligger på mammans rygg i en kärleksfull omfamning. Emelie Strömberg tvekar länge om hon ska ta emot handen från fembarnsföräldern Britt-Marie. Några betydelsebärande detaljer framplockade ur minnet.

Att den erfarna svarta skådespelaren och aktivisten Astrid Assefa med chefsuppdrag på meritlistan, är adoptivmamma för Etiopienfödda Hannah Alem Davidsson var en nyhet för undertecknad. Om de andra biologiska föräldrarna har en naturlig ingång till dans & drama är oklart. Uppenbart är i alla fall att de vill berätta sin historia, historier om sådant som självmord och strapatsrik flykt, och låta sig beskådas. Vasiliki Gerofoka tolkas från grekiska av sin dotter, läser ur barnbok som alla medverkande tar repliker från. Hennes dröm: att studera och inte vara fattig. Från ömse håll kommuniceras energiströmmar av kärlek, vilket görs extra påtagligt på slutet. Då dansar nämligen mammorna klädda i svart i grupp medan deras barn betraktar dem. Effekten förstärks av att Black Magic Woman spelas. Det första uttalandet jag snappar upp handlar om ordet mamma, vars definition står för något omslutande, mestadels varmt.

Intervjuerna kretsar kring ämnen som mod och rädsla, umbäranden och trygghet, skuld samt den laddade frågeställningen om mammorna fått offra mycket för att deras avkomma ska få optimala förutsättningar. Intressant med sådan introspektion! Den flashiga scenografin och ljussättningen ändrar skepnad i andra akten, när kläder och lakan i ljusa färger inramar. Och mammorna får fördjupa sitt berättande om sig själva och relationen till sina skådespelande barn. Har teorier om kön och etnicitet vad beträffar en av Sveriges absolut ledande scener för barn och ungdomar, en generalisering som ofta stämmer med gjorda iakttagelser. Skådespelare med bakgrund i annan kulturell identitet känner sig hemma här, följdriktigt faller sjuttiofem procent av skådespelarna in i en sådan kategori. En annan lika märkbar, men självfallet högst subjektiv, observation som bekräftas av DNA dansa nära anhörig, rör det förhållandet att det på scen mest är kvinnor som visar framfötterna. Jag som för inte länge sedan bjöd med min 85-åriga mamma på premiär hos Backa Teater, kan verkligen rekommendera en uppriktig redovisning i ord och rörelser om ett livslångt lidelsefullt förhållande.

Ola Kjelbye

Kombinationen av buskis och skräckis haltar betänkligt – Kung Lear på Göteborgs Stadsteater

29 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Foto Aorta

Av William Shakespeare

Översättning: Britt G. Hallqvist

Regi, scenografi, bearbetning: Pontus Stenshäll

Scenografi, kostym: Richard Andersson

Mask: Ingela Collin

Ljus: Max Mitle

Musik: Simon Steensland

I rollerna: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Carlone Söderström, Jesper Söderblom och Per-Anders Ericsson plus gycklare och statister.

Premiär 27/10 2018

Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 31/1 2019

Begreppet maktgalen har sällan åskådliggjorts mer övertydligt än i Kung Lear, en minst sagt brutal och blodig tragedi vars transportsträckor innehåller åtskilliga lustifikationer. 1600-tals pjäsen om den engelske kungen som bestämmer sig för att dela upp riket i tre delar till sina döttrar av vilka den som betygar honom störst kärlek ska bli rikligast belönad, sattes för några år sedan upp på Stockholms Stadsteater med Sven Wolter i huvudrollen. Vid en jämförelse var det en konventionell uppsättning. Som regissör verkar Pontus Stenshäll stimuleras av fantasifulla upptåg, att ifrågasätta gränsen mellan fiktion och liveögonblick jämte en salig blandning av skoj och seriositet. Inte konstigt att han därför ger sig i kast med denna mångbottnade Shakespearepjäs. Blir en utdragen process av preludier, innan positivhalaren och introduktören Per-Anders Ericsson kan inviga publiken i det dramatiska skeendet – en syssla hans rollfigur har också i öppnandet av andra akten. Gycklare uppträder off stage, folk kommer avsiktligt sent och inspicientens kommando hörs i högtalare. Det händer mycket! Under föreställningens gång redovisas i två runda gluggar ovanför dekoren vad som försiggår i sminklogen. Och minst två medverkande rusar ner för salongens ena trappa för att ta sig upp på scen.

Som sig bör har avdelningarna för scenografi och kostym jobbat för högtryck och den tekniska personalen har mycket att bestyra. Rökmaskiner går på högvarv, nedhissad ljusrigg tas i anspråk och kungens entré är magnifik. Således finns mycket ögongodis att beskåda. Men alla infall gör samtidigt att laddningen pyser ut ur flera scener. Regissören kräver för mycket av publiken, när han låter teaterleken flöda istället för att strama upp intrigen. Har man inte läst på blir det besvärligt att följa med. Ett bekymmer är ju att regissör och konstnärlig ledare är samma person. Om konstnärligt bollplank ändå funnits, är det en funktion som inte framgår. Blinkningarna till publiken och det medvetet teatrala draget är tacksamma grepp, fast de blir dessvärre tilltag som efteråt framkallar en känsla av trötthet. Blev inte upplivad eller tog med mig tänkvärda resonemang.

I paus reflekterar jag över frånvaron av obönhörlig tragik, ett tomrum som förstås fylls med råge i andra akten, ju mer dramat tätnar i och utanför scenens dimridåer. Vansinne och egocentriskt beteende går hand i hand. Michalis Koutsogiannakis (känd från Det nya landet och en mängd andra filmroller) bemästrar väl att spela förvirrad kung, vars despotiska läggning och nyckfulla framtoning blir hans fall. Melina Tranulis gestaltar hysteri och psykos, med manér som bara hon kan driva till motsvarande spets. Johan Karlberg är lika skicklig på att vara imposant som ömklig. En som excellerar i flera festliga stilbrott är Mattias Nordkvist – aktuell i Vår tid är nu – med sina trubadurposer á la Lundell och sitt ohämmade kurtiserande. Väldigt roligt, men återigen borde Stenshäll inte ha strösslat så mycket med avledande humor. Något som hade störande inverkan på pjäsens utformning var den bristfälliga artikulationen från flera skådespelare. Inser att det kan vara knepigt med intonationen i tempofyllda sekvenser, men ibland var det häpnadsväckande undermåligt. Ett föredöme som andra borde ta lärdom av är Caroline Söderström som spelar mellansystern. Repliker och agerande från henne är alltid omsorgsfullt utförda. En annan observation hämtad ur manus har att göra med manliga och kvinnliga egenskaper. Kvinnorna i Kung Lear (enligt vissa källor finns en dokumentär bakgrund) är listiga och dominanta, medan männen framstår som mjäkiga förlorare.

1 2 3 Schtunk – frigruppen som ägnar sig åt Commedia dell´arte – har gjort en kortversion av Kung Lear (minns inte om jag sett, däremot sett ett collage av crazytolkningar på Shakespeare). Relevant att nämna eftersom två ledande skådespelare därifrån förekommer i uppsättningen på Stadsteatern. Dels Bortas Josefine Andersson vars roll består i att vara den äldsta systern, vilket görs oklanderligt. Dels Lasse Beischer som tilldelats ett prima köttstycke att glufsa i sig, eftersom han får husera som narr, i och vid sidan av manus i ett utdraget solostycke. Vidare återkommer han med giftiga stickrepliker och förvandlas på slutet till någon annan. Han räddar inte pjäsen på egen hand, är ändå en stor del av behållningen. Beischer begår en skrattframkallande balansakt. Likt den historiska hovnarren är han immun, kommer undan med oförskämda påhopp på personer längst fram (möjligen vidtalade), påtalar upprepade gånger att 42 publikplatser slopats, för att skådespelarna lättare ska kunna etablera publikkontakt, likaså spinner han på eventuell premiärnervositet Humoristen beter sig som en inspirerad jazzimprovisatör, med den skillnaden att vad han gör bygger på spetsfundig kommunikation.

Ola Kjelbye

Teaterkritik: Tysta i klassen på Teater Pero – Budskapet gick helt hem – vi borde inte jobba så hårt för att passa in

29 oktober, 2018 by Lotta Altner

Tysta i klassen
Idé och manus och medverkande Emma Kraft, Hanna Adolfsson
Föreställning den 27 oktober 2018
Teater Pero

Jag kan inte låta bli att tänka på Moliéres (franska klassicismens fader och levde under 1600-talet) karaktär Alceste i Misantropen när jag läser programmet till kvällens föreställning. I programmet står det ”…hur påverkas vi av det extroverta idealet…och behovet av att bara ha det totalt tyst ibland…”. Fransmannen lät sin karaktär fråga sig ”vad är det för en konstig värld vi lever i där vem som helst vill kalla vem som helst sin vän ?… Jag kallar sådant hyckleri och det är ingenting för mig”. För det är ju de sociala koderna, festerna och sammankomster går ut på, vi ska alla gå omkring och låtsas som att vi är vänner och gärna vill umgås med varandra konstant. Den som vill eller behöver dra sig undan verkar alltid lite bisarr och kanske till och med konstig. För skam den som vill gå på bio själv och vet skillnaden mellan att vara själv eller ensam.

Föreställningen börjar på en mörk scen med två vita lådor och in kommer två unga kvinnor i svart. Man blir lite lätt orolig, för hur sjutton ska två personer hålla igång ett glest publikantal och få oss att orka lyssna i 60 minuter. Men det tar enbart några sekunder och man förstår att manus och idé kommer att skifta så pass mycket i tempo att skådespelarna kommer att få tiden att rusa iväg. Dessutom känner man, att det kommer att vara värt varenda minut.

Uppbyggnaden av föreställningen är tematisk och skådespelarna angriper problemet, ”att vara introvert” ur skilda perspektiv och nyanser. Därmed finns det inte en naturlig början, mitt eller slut på föreställningen. Varje del står för sig själv och upplevs som sketcher i verkligheten. Ibland är självdistansen stor och ibland blir frågeställningarna närgångna av privat natur. Det är en laddad blandning som gör att budskapen når fram och inget blir någonsin tråkigt eller tungt, trots det allvarliga budskapet. Den röda tråden är kanske inte den tydligaste, men det spelar faktiskt inte någon roll.

”Tyst i klassen” förannonserar att budskapet handlar om det s.k. introverta beteenden. Temat för hela föreställningen är också att inte kunna, inte vilja och inte behöva vara där ute bland vem som helst och ständigt bjuda på sig själv i alla lägen. Men det kostar på att behöva säga nej. För vi ska vara social för att verka normala, men ofta orkar man inte helt enkelt. Så varför försvarar vi oss med undanflykter vid tillfällen då vi verkligen inte vill träffa andra. Mestadels gör vi det för att det inte socialt accepterat att vara introvert utan istället skyller vi på ”grejen med grejen” som hindrar oss från att deltag. Samtidigt kommer det dåliga samvetet bankande, för framgångsrika och betydelsefulla människor ska ju ha vackra social liv, eller?

Titeln på föreställningen förbryllar mig något. I mina tankemönster är det kanske något långsökt med namnet. Fast kanske är det meningen att det vanligaste extroverta skrikandet från en lärare eller elev ”tyst i klassen!” ska få lov att betyda just det som den introvert behöver i plugget, d.v.s. helt tyst i klassen. Problemet är dock att föreställningen inte riktigt handlar om hur den introverte har det i skolan, utan mestadels i alla andra miljöer och då främst på fester.

Det är med stor glädje och komik som jag ser tjejerna klä upp sig för fest. I peppande anda masar de sig in något glittrigt och tight för att se ut som partydrottningar. Jag ser deras möda och jag ler åt det faktum hur man själv ibland har ansträngt sig utöver det vanliga för att folk ska tycka att man är vackrare på utsidan än vad man känner att man har lust att bjuda på med insidan. Jag är inte ensam om att le åt det här faktumet och vi skrattar många i mjugg. Bilden blir också tydlig av musiken, ”High way to hell”.

Några delar av samtalen ges på engelska. Jag har till en början inte helt klart för mig varför, men när klyschorna som ”you got to be the change” eller ”IF you choose happiness, happiness will choose you” känns det rimligt att samhällets inbyggda och tramsiga klyschor kanske måste levereras med en annan röst och i detta fallet ett annat språk. Jag vet inte hur föreställningen blir för den som inte förstår engelska, men dumheten kanske kräver en annat tonläge kort och gott.

Jag tycker inte att man måste uppleva sig själv eller definiera sig som introvert, för att känna igen sig i föreställningen. Min tolkning är nog att vi alla till mans verkligen inte orkar med det höga tempot av information och socialt nätverkande som ibland krävs av oss. Jag tror inte att jag som extrovert exempelvis är ensam om att planera in dagar då jag inte ska planera något. Budskapet i föreställningen är strålande. Vi måste våga säga nej till det som blir för mycket för oss och inte känna att vi behöver förklara varför vi gör det. De människor vi vill ha i våra liv får vi förlita oss på, vill ha oss som vi är och vågar också säga nej när de inte orkar

Teaterkritik

Footer

Om oss