Ola Kjelbye
Idé: Tove Sahlin/ Shake It Collaborations
Regi och koreografi: Tove Sahlin (i nära samarbete med konstnärligt team och ensemble)
Intervjuer, idéarbete, dramaturgi: Malin Holgersson
Scenografi: Josefin Hinders
Kostym: Josefin Hinders och Tommie X
Musik: Malin Dahlström från Nikki & The Dove
Med: Astrid Assefa, Hannah Alem Davidson, Eleftheria Gerofoka, Vasiliki Gerofoka, Mahnaz Kia, Ramtin Paravaneh, Emelie Strömberg, Britt-Marie Strömberg
Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 14/12 2018
Låt mig direkt deklarera att produktionen är i allra högsta grad sevärd oavsett vilken vuxen generation du tillhör. Den dokumentära uppsättningen riktar in sig på gymnasieklasser/årskurs nio fast betydligt äldre har lika stor behållning, kan lägga in sina perspektiv. Premiären gick av stapeln för en tid sedan då jag var på jazzfestival. Gavs istället möjlighet att titta på nästkommande föreställning 25/10. Har i vanlig ordning legat efter med skrivandet och inte hunnit ta tag i mina reflektioner tidigare. Ovanligt nog har teatern lagt in paus, vilket ändå behövs eftersom speltiden är på cirka två timmar. Redogör för helhetsintryck och minnesbilder som fastnat.
Fyra skådespelare hemmahörande på teatern har med sig sina mödrar. Deras välformulerade svar på intervjuarens frågor, blir det sätt varpå väsentliga delar ur mammornas självbiografi avslöjas. Svaren hör vi i högtalarna. Några gånger, framför allt inledningsvis, är deras utsagor svåra att uppfatta när musik spelas för högt. Musiken är förstås en viktig ingrediens i DNA, markerar kulturell tillhörighet och blir en utgångspunkt för Tove Sahlins infallsrika koreografi. Tongångar från Iran och Grekland, jämte låtar av ELO, Staple Singers och Santana kompletterar den specialskrivna techno-inspirerade dansmusiken. Inrepeterad sinnrik street dance som ett slags danskompani, originellt utformade individuella rörelser och den ömsinta sårbara relationen mor-barn via kroppskontakt. Tillsammans med koreografen har ensemblen fått till ett imponerande resultat, vars pendelrörelse består av hela skalan från finmotoriskt utforskande till kollektiv extas. Mycket känslor och gemenskap förmedlas ordlöst. Ramtin Parvaneh shakar loss tillsammans med en stolt mamma efter att de suttit intill varandra på publikläktaren. Eleftheria Gerofoka ligger på mammans rygg i en kärleksfull omfamning. Emelie Strömberg tvekar länge om hon ska ta emot handen från fembarnsföräldern Britt-Marie. Några betydelsebärande detaljer framplockade ur minnet.
Att den erfarna svarta skådespelaren och aktivisten Astrid Assefa med chefsuppdrag på meritlistan, är adoptivmamma för Etiopienfödda Hannah Alem Davidsson var en nyhet för undertecknad. Om de andra biologiska föräldrarna har en naturlig ingång till dans & drama är oklart. Uppenbart är i alla fall att de vill berätta sin historia, historier om sådant som självmord och strapatsrik flykt, och låta sig beskådas. Vasiliki Gerofoka tolkas från grekiska av sin dotter, läser ur barnbok som alla medverkande tar repliker från. Hennes dröm: att studera och inte vara fattig. Från ömse håll kommuniceras energiströmmar av kärlek, vilket görs extra påtagligt på slutet. Då dansar nämligen mammorna klädda i svart i grupp medan deras barn betraktar dem. Effekten förstärks av att Black Magic Woman spelas. Det första uttalandet jag snappar upp handlar om ordet mamma, vars definition står för något omslutande, mestadels varmt.
Intervjuerna kretsar kring ämnen som mod och rädsla, umbäranden och trygghet, skuld samt den laddade frågeställningen om mammorna fått offra mycket för att deras avkomma ska få optimala förutsättningar. Intressant med sådan introspektion! Den flashiga scenografin och ljussättningen ändrar skepnad i andra akten, när kläder och lakan i ljusa färger inramar. Och mammorna får fördjupa sitt berättande om sig själva och relationen till sina skådespelande barn. Har teorier om kön och etnicitet vad beträffar en av Sveriges absolut ledande scener för barn och ungdomar, en generalisering som ofta stämmer med gjorda iakttagelser. Skådespelare med bakgrund i annan kulturell identitet känner sig hemma här, följdriktigt faller sjuttiofem procent av skådespelarna in i en sådan kategori. En annan lika märkbar, men självfallet högst subjektiv, observation som bekräftas av DNA dansa nära anhörig, rör det förhållandet att det på scen mest är kvinnor som visar framfötterna. Jag som för inte länge sedan bjöd med min 85-åriga mamma på premiär hos Backa Teater, kan verkligen rekommendera en uppriktig redovisning i ord och rörelser om ett livslångt lidelsefullt förhållande.
Ola Kjelbye
Ola Kjelbye