Foto AortaAv William Shakespeare
Översättning: Britt G. Hallqvist
Regi, scenografi, bearbetning: Pontus Stenshäll
Scenografi, kostym: Richard Andersson
Mask: Ingela Collin
Ljus: Max Mitle
Musik: Simon Steensland
I rollerna: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Carlone Söderström, Jesper Söderblom och Per-Anders Ericsson plus gycklare och statister.
Premiär 27/10 2018
Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 31/1 2019
Begreppet maktgalen har sällan åskådliggjorts mer övertydligt än i Kung Lear, en minst sagt brutal och blodig tragedi vars transportsträckor innehåller åtskilliga lustifikationer. 1600-tals pjäsen om den engelske kungen som bestämmer sig för att dela upp riket i tre delar till sina döttrar av vilka den som betygar honom störst kärlek ska bli rikligast belönad, sattes för några år sedan upp på Stockholms Stadsteater med Sven Wolter i huvudrollen. Vid en jämförelse var det en konventionell uppsättning. Som regissör verkar Pontus Stenshäll stimuleras av fantasifulla upptåg, att ifrågasätta gränsen mellan fiktion och liveögonblick jämte en salig blandning av skoj och seriositet. Inte konstigt att han därför ger sig i kast med denna mångbottnade Shakespearepjäs. Blir en utdragen process av preludier, innan positivhalaren och introduktören Per-Anders Ericsson kan inviga publiken i det dramatiska skeendet – en syssla hans rollfigur har också i öppnandet av andra akten. Gycklare uppträder off stage, folk kommer avsiktligt sent och inspicientens kommando hörs i högtalare. Det händer mycket! Under föreställningens gång redovisas i två runda gluggar ovanför dekoren vad som försiggår i sminklogen. Och minst två medverkande rusar ner för salongens ena trappa för att ta sig upp på scen.
Som sig bör har avdelningarna för scenografi och kostym jobbat för högtryck och den tekniska personalen har mycket att bestyra. Rökmaskiner går på högvarv, nedhissad ljusrigg tas i anspråk och kungens entré är magnifik. Således finns mycket ögongodis att beskåda. Men alla infall gör samtidigt att laddningen pyser ut ur flera scener. Regissören kräver för mycket av publiken, när han låter teaterleken flöda istället för att strama upp intrigen. Har man inte läst på blir det besvärligt att följa med. Ett bekymmer är ju att regissör och konstnärlig ledare är samma person. Om konstnärligt bollplank ändå funnits, är det en funktion som inte framgår. Blinkningarna till publiken och det medvetet teatrala draget är tacksamma grepp, fast de blir dessvärre tilltag som efteråt framkallar en känsla av trötthet. Blev inte upplivad eller tog med mig tänkvärda resonemang.
I paus reflekterar jag över frånvaron av obönhörlig tragik, ett tomrum som förstås fylls med råge i andra akten, ju mer dramat tätnar i och utanför scenens dimridåer. Vansinne och egocentriskt beteende går hand i hand. Michalis Koutsogiannakis (känd från Det nya landet och en mängd andra filmroller) bemästrar väl att spela förvirrad kung, vars despotiska läggning och nyckfulla framtoning blir hans fall. Melina Tranulis gestaltar hysteri och psykos, med manér som bara hon kan driva till motsvarande spets. Johan Karlberg är lika skicklig på att vara imposant som ömklig. En som excellerar i flera festliga stilbrott är Mattias Nordkvist – aktuell i Vår tid är nu – med sina trubadurposer á la Lundell och sitt ohämmade kurtiserande. Väldigt roligt, men återigen borde Stenshäll inte ha strösslat så mycket med avledande humor. Något som hade störande inverkan på pjäsens utformning var den bristfälliga artikulationen från flera skådespelare. Inser att det kan vara knepigt med intonationen i tempofyllda sekvenser, men ibland var det häpnadsväckande undermåligt. Ett föredöme som andra borde ta lärdom av är Caroline Söderström som spelar mellansystern. Repliker och agerande från henne är alltid omsorgsfullt utförda. En annan observation hämtad ur manus har att göra med manliga och kvinnliga egenskaper. Kvinnorna i Kung Lear (enligt vissa källor finns en dokumentär bakgrund) är listiga och dominanta, medan männen framstår som mjäkiga förlorare.
1 2 3 Schtunk – frigruppen som ägnar sig åt Commedia dell´arte – har gjort en kortversion av Kung Lear (minns inte om jag sett, däremot sett ett collage av crazytolkningar på Shakespeare). Relevant att nämna eftersom två ledande skådespelare därifrån förekommer i uppsättningen på Stadsteatern. Dels Bortas Josefine Andersson vars roll består i att vara den äldsta systern, vilket görs oklanderligt. Dels Lasse Beischer som tilldelats ett prima köttstycke att glufsa i sig, eftersom han får husera som narr, i och vid sidan av manus i ett utdraget solostycke. Vidare återkommer han med giftiga stickrepliker och förvandlas på slutet till någon annan. Han räddar inte pjäsen på egen hand, är ändå en stor del av behållningen. Beischer begår en skrattframkallande balansakt. Likt den historiska hovnarren är han immun, kommer undan med oförskämda påhopp på personer längst fram (möjligen vidtalade), påtalar upprepade gånger att 42 publikplatser slopats, för att skådespelarna lättare ska kunna etablera publikkontakt, likaså spinner han på eventuell premiärnervositet Humoristen beter sig som en inspirerad jazzimprovisatör, med den skillnaden att vad han gör bygger på spetsfundig kommunikation.
Ola Kjelbye
Ola Kjelbye