Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

by

Fotograf: Sören Vilks

24 timmar Svart kvinna
Baserat på: Fanna Ndow Norrbys bok Svart kvinna
Plats: Hallunda riksteater
Regissör: Josette Bushell-Mingo
Medverkande: Segal Mohamed, Doreen Ndagire, Soli Angel Myhrman, Amanda Quartey
Scenografi: Lotta Nilsson Kostym och mask Isatou Aysha Jones Ljus Peter Stockhaus
Längd: 1 h 15 min
Urpremiär: 18 februari 2019

Vi är krigare. Vi är överlevare. Vi är drottningar. Via komplexa karaktärer och med knivskarp känsla för det vardagliga porträtterar regissör Josette Bushell-Mingo systraskapet och den vardagsrasism som många svarta kvinnor får utstå i Sverige idag.

Det är sen fredagskväll. Ett kompisgäng bestående av fyra afroamerikanska kvinnor – Imam, Ayida, Mimmi och Yayyah – beger sig ut på krogen. Väl där blir en av dem utsatt för rasistiska påhopp. Det är bara ett ord säger Ayidas pojkvän Joakim. Men det är ordet som användes mot de slavar som fraktades från Afrika till Amerika. Det är ordet som Aiyda hörde innan hon våldtogs. Och det är ordet som användes när den vita mannen ritade ut gränserna för Afrikas länder. Det är bara ett ord säger de. Men det är ett ord fyllt av mening och historia kring förtryck, slaveri och avhumanisering.

De peppar varandra, posear och skrattar hjärtligt, lyckligt ovetandes om vad som komma skall.

Fanna Ndow Norrbys bok Svart kvinna är en samling berättelser, anonyma texter skrivna av svarta kvinnor som vill dela med sig av sina erfarenheter. Efter stark respons från Norrbys instagramkonto @Svart kvinna och med tusentals nya följare blev texterna till en bok som sedan blev till en pjäs. 24 timmar Svart kvinna är ett komplext och starkt drama om att vara rasifierad och kvinna. Ingen har väl missat nyheten om hur vakter våldförde sig mot en svart gravid kvinna i tunnelbanan? Frågan är – Hade samma sak skett om hon haft vit istället för brun hudfärg?

Fanna Ndow Norrby har skrivit boken Svart kvinna som pjäsen bygger på.

Att på daglig basis få sneda blickar eller glåpord kastade mot sig. Och att tvingas gång på gång på gång säga ifrån när arbetskamraten drar i ens rastaflätor. För många är det vardag. Norrbys samlade berättelser får på teatergolvet en kraftfull visualisering. Vi känner med dessa unga kvinnor. Alla har de egna känslor och strategier för att tackla rasismen. En tar saken i egna händer och börjar med nävar att slå mot sin mobbare. Ayida som inte tro på våld som lösning på problemet provoceras oerhört av de kränkningar som begås på klubben. Hennes reaktion blir att börja föreläsa för sin pojkvän. I 24 timmar Svart kvinna finns en mångfald och en bredd av kvinnliga erfarenheter och förhållningssätt.

Bushell-Mingo, som i dagarna mottog Expressens teaterpris, beskriver med skicklighet den komplexa relation kvartetten har till hatet. Deras olika perspektiv skapar osämja i gruppen och de tvingas konfronteras med sina egna rädslor.24 timmar Svart kvinna handlar förutom om rasism om systerskapet. Det är kvinnor som i vått och torrt står upp för varandra, som hjälper den andre upp när hen ligger ner och som ser till att peppa igång vännen så att hen orkar att fortsätta. Övertygande och med känsla spelar skådespelarna sin roll. Perfekt fångar Bushell- Mingo känslan av att känna sig uttittad och orättvist behandlad. Efter pjäsen känner jag mig klokare. Jag har nya insikter om hur livet hos en svart kvinna kan te sig.
24 timmar Svart kvinna får en att tänka till och att våga ifrågasätta sitt eget förhållningssätt till andra och en själ – precis så som verklig konst ska göra.

Petter Stjernstedt

Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

by

pressfoto Fianna Robijn

Anteckningar från ett källarhål

Av: Fjodor Dostojevskij

Översättning: Bengt Samuelsson

Bearbetning, dramatisering och regi: Hans Blomqvist

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Mask: Sanna Ström Göransson

På scen: Erik Åkerlind och Yasmina Ould el Kabla

Premiär 16/2 2019

Spelas till och med 7/4 på Göteborgs dramatiska teater , Stigbergsliden 5b

Dostojevskijs kortroman från 1864 sägs  förebåda tematik i kommande voluminösa verk och parodiera redan skrivna romaner. En namnlös antihjälte medger inledningsvis att han är motbjudande, fast avskyn för omvärlden lindrar samtidigt självföraktet. Mannen har isolerat sig i sitt kyffe i underjorden eftersom han prioriterar sig själv, föredrar att få slippa andras sällskap.  Ensamheten den olyckliga tjänstemannen genomlever har sin upprinnelse i obefintlig social förmåga. När han ändå gaskar upp sig och vistas i världen där ute,  renderar det honom nesliga tillkortakommanden vilka omvandlas till hån gentemot omgivningen. 

 Minns att jag läste detta tragikomiska ryska mästerverk då jag studerade litteraturvetenskap för närmare trettiofem år sedan. Under närmare en timme befinner vi oss i berättarens olustiga tankevärld. Samme regissör som bearbetade Kafka på denna pigga scen, har nu framgångsrikt tagit sig an Anteckningar från ett källarhål. De som läst boken minns antagligen att den vittnar om en förnedrande belägenhet, för en oberäknelig och isolerad man.

 Det är en koncentrerad och kraftfull uppsättning där den mentala misären blottas utan att  övertydlig arsenal tas i anspråk. Stycket växlar sofistikerat mellan tillstånd av leda och utbrott, genom exakt rätt rytmik. Rekvisitan är sparsam med ett vitt skrivbord i centrum. Prototypen för västerländska realismens antihjältar, har ordnat sina dokument i prydliga högar, högar som en förolämpad kvinna  raserar. Ljussättningen  är noga genomtänkt för att skapa rätt nivå på ljuskällor. Ljudillustrationer i form av sorl från krogen och ett par romantiska melodier, inger en känsla av förhöjda ögonblick.

Utmärkta bearbetningen och den ikoniska texten i all ära. Utan precisionsarbete från en karismatisk skådespelare, hade nödvändiga resurser saknats.  Att  kulturintresserade på Västkusten har anledning att jubla över uppsättningen, beror i hög grad på Erik Åkerlind. Han som har haft några filmroller i periferin, gjorde orubbligt  avtryck i Valerie Solanas ska bli president i Amerika. Vill påstå att tolkningen av Dostojevskijs namnlöse skuggfigur är hans karriärs största bedrift. Publiken fångas in genom exakt  kalibrerat tilltal och exemplarisk tajming. Vi känner med hans rollfigur, trots en osympatisk hållning. Skådespelaren i hatt laborerar med håret, blir ett skydd för ansiktet när det slår över. Mimiken och monologerna har han inympat sömlöst i den härjade rebellen som förordar ”medvetandets passivitet”. Agerandet är på kokpunkten när han imiterar de misslyckade mötena, med så kallade skolkamrater.  Högklassig yrkeskunskap levereras!

Yasmina Ould el Kabla kämpar med artikulationen i sin biroll. Desto skarpare är hon när berättarjaget konfronteras, varvid hennes gestalt reagerar i vrede. Ansiktsuttryck och motorik förmedlar händelser glasklart. Spännvidden mellan ömsint pardans och oförblommerad besvikelse ska hon harangeras för.

Med tanke på hur många  som i Sverige idag lever ensamma för att de står utanför sociala sammanhang (något som  inte sällan förkortar människors liv), kan pjäsen tjäna som en tankeställare. Lägg därtill att brutala våldsdåd kan ha sin grogrund, i att förövaren slumpmässigt hämnas sin omgivning, när hen egentligen ropar på hjälp. Tänker på exempelvis  skolmassakrer, Taxidriver och Brott och straff.  Blev dystra reflektioner avslutningsvis.  Vad man ska ta fasta på är att detta är en ytterst sevärd uppsättning där Erik Åkerlind briljerar i förarsätet. 

 

 

 

Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

by

foto Ola Kjelbye

Lärda Kvinnor av Molière

Översättning: Ulf peter Hallberg

Bearbetning: Ulf Peter Hallberg / Hilda Hellwig

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Jan Lundberg

Ljus: Hans-Åke Sjöqvist

Kostym: Lena Lucki Stein

Mask: Christoffer Nordin

Pianist: Tania Naranjo

Premiär: 15/2 2019 på stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 16/4

I rollerna: Lisa Lindgren, Reuben Sallmander, Fredrik Evers, Melina Tranulis, Hannah Alem Davidsson, Kirsti Torhaug, Fredrik Lundin, Johan Karlberg, Jesper Söderblom, Alexandra Nordberg och Ashkan Ghods

I närtid har jag på teaterhuset vid Götaplatsen sett minst tre pjäser av Molière: Tartuffe, Hustruskolan och Den inbillningssjuke (den sist nämnda ett fiasko). Franske 1600-tals dramatikern som blivit synonym med någon som avslöjar hycklande maktmänniskor, måste vara frestande att förflytta till nutid.

Hilda Hellwig har valt att förlägga intrigen till en miljö, vars likheter med skandaler kring Svenska Akademien är lika uppenbara som avsiktliga. Undertiteln är sex, lögner och akademier. Hon har bibehållit ramverket, det vill säga elegant rimmade monologer (i fantastisk översättning) jämte upplösningens äktenskapskarusell. Men vad vi bevittnar pågår hemma hos Ebba & Horace, eller på den litterära salong som startats av kvinnor, en vitterhetsklubb som nog ska påminna om kulturprofilens Forum. I scenografin används vridscenen för fullt, vilket ger den giftiga komedin schwung. Kuvade män tvingas ofta hålla till utanför på baksidan i väntan på sin tur att uppträda, medan matriarkatet smider planer lite varstans. Ingen tvekan om att pjäsen förlagts till en parallell nutid. Noterar röda plaststolar, markiser i plåt och nutida ekipering. Det centralt placerade pianot som trakteras av en världsartist, ger mer ett tidlöst intryck. Å andra sidan hörs flera discodängor och låtfragment från en trulig man med många fans.

Vad bearbetningen fokuserar på är hur i egna ögon upphöjda kulturvarelser styrs av sina könsdrifter, något som framkallar många skratt. L´Épine (Ahskan Ghods) toppar sin position som fascinerad betraktare, genom att hoppa runt med byxorna nedhasade. Hans apparition refererar uppenbart till en famös incident signerad ”Anders Borg”. Ömsesidiga begär uppstår och par in spe kråmar sig för varandra på löjeväckande sätt. Ett spegelvänt förhållande råder i och med att männen inte tillåts vara herrar på täppan, tvärtemot den massiva #metoo -dokumentationen. Det är roligt att titta på skådespelare, som instruerats att gå all in genom fysisk utlevelse och utslungade sarkasmer. Melina Tranulis och Alexandra Nordberg går i bräschen för detta förhållningssätt.

I andra akten är dock konstruktionen farligt nära att rämna. Satiren riskerar att tippa över, genom att bli för plump och för karikerande. Hellwig lägger inte fingrarna emellan, har framställt vad som måste betraktas som några nidbilder Den som klarar sig bäst, även om han mest framstår som en beskedlig figur inriktad på att gjuta olja på vågorna, är ”Horace Engdahl”. Denne Chrysale gestaltas glimrande av Reuben Sallmander. Att jag inte kunde identifiera honom på rösten är definitivt en kvalitetsmarkör på hans bredd.

Horace kompis ”Stig Larsson” liknas vid ett uppblåst självutnämnt geni, vars göranden och låtanden beundras reservationslöst av ”Ebba Witt Brattström” (den verkliga EWB har jag förresten träffat flera gånger). Regissören drar paralleller till Tartuffe. Fredrik Evers respektive Lisa Lindgren triumferar i sina look a like – porträtt. Trots att förhållandet i verkligheten är det omvända och att den resonerande EWB här istället framstår som echaufferad, är många karaktärsdrag hos de båda till synes på pricken. Otroligt skicklig instudering och dito jobb av perukmakare. Som en fiffig detalj urskiljs vid Stig Larsson-typens deklamerande en annan poet med genistatus. Johan Karlberg gör sin Ariste korrekt, avmätt och lösningsorienterad; lite som en sidekick till brodern Chrysale och Philaminte; en hållning han är van att praktisera på Stadsteatern.

När Molière är på väg att försvinna ur manus, lustmördas ”Ulf Lundell” av Jesper Söderblom. Det är bildligt talat en skoningslös avklädning av ett ego som blivit en slags arketyp. Ett alltför alltför elakt porträtt om ni frågar mig. Dock småkul att iaktta en berusad förvirrad Uffe med hårig bringa. Ett par låtar ur hans repertoar bjuds vi på förstås. En tredje kandidat till de giftaslystna ivriga kvinnorna, har inte lika tydlig förlaga. Fredrik Lundin iförd röd mössa representerar attityden på spoken word-scenen. Vill påstå att hans tolkning är komplett, inte minst för att det kaxiga mixas med sårbarhet.

Även om uppsättningen har vissa skavanker, blev jag förtjust i det narraktiga greppet. Att kvinnor i första hand agerar som subjekt är också en tillgång. De enastående friska alexandrinerna, jämte det icke verbala spelet behärskar skådespelarna till fullo. Och därtill är det givetvis kittlande med ett persongalleri som i flera fall hämtat otvetydiga drag från individer i offentligheten.


Teaterkritik: Ashes to Ashes

by

Ashes to Ashes
Manus Harold Pinter
Regi Jo Rideout
Ljusdesign Christina Kamma
Olympiateatern i Stockholm fredagen den 15 februari 2019
Föreställningen ges enbart på engelska
Medverkande Louise Ryme, Pontus Olgrim

Alla som någon gång kunnat läsa ett manus på originalspråk vet att det finns en stor fördel i att göra så och spela därefter, när det är möjligt. Det finns dessutom saker i det engelska språket, i Pinters version som inte riktigt går att översätta till svenska. Därför var det väldigt befriande och genuint äkta att få höra den brittiska originalversionen gestaltas på scen. När regissören dessutom är britt är det ju helt rimligt att föreställningen görs på engelska. Möjligheten att nå en tvåspråkig- eller utländsk publik blir ju dessutom därmed möjlig. Bra för ett Stockholm som borde ha mer internationell teater, kan jag tycka.

Pinters teknik är att låta skådespelarna ständigt ställa frågor, utan att någonsin vara nöjd med de svar som ges. Hela tiden vill karaktärerna veta mer detaljer än vad de kan få veta, tror att den andra döljer något medvetet och smular sönder varenda diskussion. Rappheten och cynismen mellan kvällens skådespelare är mycket intressant och deras största framgång, ” I am in the dark and need answeres” (Jag hålls i det fördolda, men behöver svar*)

De svenska skådespelarna gjorde ett gott intryck med sitt engelska uttal. Det var inte direkt några fel, även om rytmen blev något platt och trist. Det kändes också som om språket gjorde det omöjligt för skådespelarna att helt leva sig in i sina roller. Retoriken kom inte inifrån och ut, utan snarare tvärtom. Regissören måste ha hjälpt dem med det engelska språket och det satte sig enbart på ytan. Eller fanns det fler hinder som jag inte uppfattade ?

Skådespelarna lyckades mycket bra i att skapa känslan av att man inte riktigt visste när dröm eller verklighet gjorde sig gällande. Ibland blev det både och, och några gånger spelade det egentligen ingen roll. Däremot kände jag inte att Devlin (Pontus Olgrim) på något vis tvingade Rebecca (Louise Ryme) att berätta om sina drömmar eller saker hon varit med om före/under äktenskapet. Jag upplevde det mer som att hon medvetet försökte såra honom med sina berättelser i längtan efter ett bättre liv för egen del. Han var mer påstridig för att hans eventuella manlighet hade fått sig en törn, men båda kunde definitivt klara sig utan den andre. Känslan av ” I am letting you of the hook, are you noticing?” (Jag låter dig undgå bedömning och jag hoppas du inser det *), kommer alldeles för enkelt och är inte alls självklart. Han bryr sig inte tillräckligt mycket för att det ska spela någon som helst roll. Både krok och byte är mer gjorda av mjukt gummi.

Den kemi som jag genom de s.k. tvången eller äktenskapsbrotten, förväntar mig mellan skådespelarna, infinner sig aldrig under kvällen. En svartsjuk man eller en rädd kvinna, borde leda till några konstellationer av passion, åtrå och vrede. Det finns inte någon laddning mellan dem och jag kan inte ens se att de någonsin varit förälskade i varandra. Kanske är scenen för liten? Kanske är de inte färdiga i processen att våga ta i varandra mer ohämmat? Jag blir vid något tillfälle illa till mods eftersom deras beröringar är känslolösa, stela och upplevs konstlade. En dramaturg hade behövt hjälpa dem med intimiteten.

Scenen som var i ett vardagsrum på 1950-talet, är mycket elegant och snygg, trots den minimalistiska rekvisitan. Det svart, vita, röda och mahognyn kompletterar varandra. Självklart är det så att Rebecca har svarta underkläder, knallröd klänning och har svarta lackskor i höga klackar. En stilren känsla och femme fatale. Skådespelarna är dessutom kompletterande och har stort äktenskapstycke.

Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

by

Hamlet
Av Shakespeare
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold
Premiär på Dramatens stora scen 9 februari 2019
Föreställning som recenseras: 15 februari 2019

Hamlet är en tragedi, ett drama, som talar om mänsklighetens stora existentiella frågor. I regi av Sofia Jupither och med Adam Lundgren som Hamlet ställs vi inför dessa smärtsamma, men viktiga frågor, om liv och död, om hur vi ska leva och om hämndens krafter och vad den gör med människor. Om det omöjliga att leva utan konflikter, såväl inre som yttre. Sofia Jupither fuskar inte bort något av Hamlets innersta essens.

När Dramaten nu ger denna enastående tragedi nytt liv, tvåhundra år efter att den första gången sattes upp på Dramaten, är det en fantastiskt snygg föreställning både när det gäller koreografin, kläder, ljud och ljus och med skickliga skådespelare som motsvarar alla förväntningar.

Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.

Scenlösningen är genial i sin enkelhet: en bred trappa med slitna trappsteg täcker hela scenen. Den förmedlar en underliggande känsla av något uråldrigt, något som skaver och som slitits genom sekler. Ljussättningen där vålnaden träder fram skapar magi.

Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?

Den stora frågan som bär igenom föreställningen handlar om hämnd. I dagens medievärld produceras oändligt många tv-serien om kriminalfrågor, om brott och straff. Ofta framställs det som att den som förlorat någon genom mord ska få rättvisa genom att mördaren grips och får sitt straff. Det är givetvis viktigt i ett samhälle att brottslingar kan gripas och kan ställas inför rätta. Det skulle bli rena rama vilda västern annars. Självklart. Men är det verkligen så att det finns något som heter rättvisa när det handlar om så svåra frågor som liv och död och i synnerhet när det rör sig om mord? Är rättvisan skipad när mördaren är i fängelse? Den som dött kommer ju inte tillbaka. Ger det en tröst att mördaren får ett straff? Egentligen inte. Det betyder förstås inte att rättsystemet inte ska gripa och straffa. Men kanske det är dags att ta död på illusionen att det finns någon rättvisa kring mord.

Hamlet får i uppdrag av sin far att hämnas hans död. Det är inte lätt att hämnas. Hamlet får chansen att sticka kniven i sin fars mördare, men han tvekar. Han missar tillfället. Det är inte lätt att döda en annan människa, inte ens när den är en mördare.

Hämnden kommer så småningom, men då har den kryddats av flera dödsfall till. Hämnd kan ha sådana följder. Ska vi då låta bli att hämnas? Det skulle innebära att låta brottslingar få fortsätta att njuta frukterna av att begå våldsamheter och övergrepp mot andra. Hamlet sätter fingret på en oerhört svår fråga.

Hamlet i regi av Sofia Jupither ställer också frågor om de existentiella frågorna, vad är ett liv och vad är död – och hur bör vi förhålla oss till detta? Frågorna är viktiga, men de kanske inte har några svar. Det viktiga är väl att ställa frågorna, att sätta igång tankarna, att fundera. Det var en mycket blandad publik och många yngre än den traditionella teaterpubliken. Det är bra. Jättebra. Jag hoppas att Hamlet drar många föräldrar med tonåringar och kanske gymnasieklasser också. Ett många hundra år gammalt drama kan säga så mycket om de eviga frågorna vi människor ställs inför. Och Dramaten uppsättning i regi av Sofia Jupither med Adam Lundgren som Hamlet gör detta enastående.

Sofia Jupither är den första kvinnliga regissören som sätter upp pjäsernas pjäs på Dramaten.

– Jag har alltid haft en dröm om att jag någon gång i mitt liv ska få sätta upp Hamlet. Pjäsen har i princip allt som jag är intresserad av. Den är full med filosofisk visdom, samtidigt som det är ett väldigt närgånget porträtt av en människa som försöker och skulle vilja vara något han inte är. Som kämpar med sig själv i en situation som han inte har valt, säger Sofia Jupither i ett pressmeddelande.

Fakta:
Regissören Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden. På Dramaten har hon tidigare bland annat regisserat I lusthuset, Ett dockhem och Frun från havet. Sofia tilldelades 2014 Svenska Dagbladets Thaliapris.

Adam Lundgren fick sitt stora genombrott 2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar och i filmen Känn ingen sorg. Han är också aktuell i den populära tv-serien Vår tid är nu.

Medverkande
Hamlet Adam Lundgren
Gertrude Thérèse Brunnander
Claudius Gerhard Hoberstorfer
Vålnaden Per Svensson
Polonius Bengt Braskered
Laertes David Book
Ofelia Karin Franz Körlof
Horatio Otto Hargne
Rosencrantz Marcus Vögeli
Guildenstern Razmus Nyström
Förste skådespelaren Irene Lindh
Andre skådespelaren Per Svensson
Tredje skådespelaren Kaj Snijder (statist)
Dödgrävaren Jonas Bergström
Osric Sten-Johan Hedman
Marcellus Kaj Snijder (statist)