Lärda Kvinnor av Molière
Översättning: Ulf peter Hallberg
Bearbetning: Ulf Peter Hallberg / Hilda Hellwig
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Jan Lundberg
Ljus: Hans-Åke Sjöqvist
Kostym: Lena Lucki Stein
Mask: Christoffer Nordin
Pianist: Tania Naranjo
Premiär: 15/2 2019 på stora scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 16/4
I rollerna: Lisa Lindgren, Reuben Sallmander, Fredrik Evers, Melina Tranulis, Hannah Alem Davidsson, Kirsti Torhaug, Fredrik Lundin, Johan Karlberg, Jesper Söderblom, Alexandra Nordberg och Ashkan Ghods
I närtid har jag på teaterhuset vid Götaplatsen sett minst tre pjäser av Molière: Tartuffe, Hustruskolan och Den inbillningssjuke (den sist nämnda ett fiasko). Franske 1600-tals dramatikern som blivit synonym med någon som avslöjar hycklande maktmänniskor, måste vara frestande att förflytta till nutid.
Hilda Hellwig har valt att förlägga intrigen till en miljö, vars likheter med skandaler kring Svenska Akademien är lika uppenbara som avsiktliga. Undertiteln är sex, lögner och akademier. Hon har bibehållit ramverket, det vill säga elegant rimmade monologer (i fantastisk översättning) jämte upplösningens äktenskapskarusell. Men vad vi bevittnar pågår hemma hos Ebba & Horace, eller på den litterära salong som startats av kvinnor, en vitterhetsklubb som nog ska påminna om kulturprofilens Forum. I scenografin används vridscenen för fullt, vilket ger den giftiga komedin schwung. Kuvade män tvingas ofta hålla till utanför på baksidan i väntan på sin tur att uppträda, medan matriarkatet smider planer lite varstans. Ingen tvekan om att pjäsen förlagts till en parallell nutid. Noterar röda plaststolar, markiser i plåt och nutida ekipering. Det centralt placerade pianot som trakteras av en världsartist, ger mer ett tidlöst intryck. Å andra sidan hörs flera discodängor och låtfragment från en trulig man med många fans.
Vad bearbetningen fokuserar på är hur i egna ögon upphöjda kulturvarelser styrs av sina könsdrifter, något som framkallar många skratt. L´Épine (Ahskan Ghods) toppar sin position som fascinerad betraktare, genom att hoppa runt med byxorna nedhasade. Hans apparition refererar uppenbart till en famös incident signerad ”Anders Borg”. Ömsesidiga begär uppstår och par in spe kråmar sig för varandra på löjeväckande sätt. Ett spegelvänt förhållande råder i och med att männen inte tillåts vara herrar på täppan, tvärtemot den massiva #metoo -dokumentationen. Det är roligt att titta på skådespelare, som instruerats att gå all in genom fysisk utlevelse och utslungade sarkasmer. Melina Tranulis och Alexandra Nordberg går i bräschen för detta förhållningssätt.
I andra akten är dock konstruktionen farligt nära att rämna. Satiren riskerar att tippa över, genom att bli för plump och för karikerande. Hellwig lägger inte fingrarna emellan, har framställt vad som måste betraktas som några nidbilder Den som klarar sig bäst, även om han mest framstår som en beskedlig figur inriktad på att gjuta olja på vågorna, är ”Horace Engdahl”. Denne Chrysale gestaltas glimrande av Reuben Sallmander. Att jag inte kunde identifiera honom på rösten är definitivt en kvalitetsmarkör på hans bredd.
Horace kompis ”Stig Larsson” liknas vid ett uppblåst självutnämnt geni, vars göranden och låtanden beundras reservationslöst av ”Ebba Witt Brattström” (den verkliga EWB har jag förresten träffat flera gånger). Regissören drar paralleller till Tartuffe. Fredrik Evers respektive Lisa Lindgren triumferar i sina look a like – porträtt. Trots att förhållandet i verkligheten är det omvända och att den resonerande EWB här istället framstår som echaufferad, är många karaktärsdrag hos de båda till synes på pricken. Otroligt skicklig instudering och dito jobb av perukmakare. Som en fiffig detalj urskiljs vid Stig Larsson-typens deklamerande en annan poet med genistatus. Johan Karlberg gör sin Ariste korrekt, avmätt och lösningsorienterad; lite som en sidekick till brodern Chrysale och Philaminte; en hållning han är van att praktisera på Stadsteatern.
När Molière är på väg att försvinna ur manus, lustmördas ”Ulf Lundell” av Jesper Söderblom. Det är bildligt talat en skoningslös avklädning av ett ego som blivit en slags arketyp. Ett alltför alltför elakt porträtt om ni frågar mig. Dock småkul att iaktta en berusad förvirrad Uffe med hårig bringa. Ett par låtar ur hans repertoar bjuds vi på förstås. En tredje kandidat till de giftaslystna ivriga kvinnorna, har inte lika tydlig förlaga. Fredrik Lundin iförd röd mössa representerar attityden på spoken word-scenen. Vill påstå att hans tolkning är komplett, inte minst för att det kaxiga mixas med sårbarhet.
Även om uppsättningen har vissa skavanker, blev jag förtjust i det narraktiga greppet. Att kvinnor i första hand agerar som subjekt är också en tillgång. De enastående friska alexandrinerna, jämte det icke verbala spelet behärskar skådespelarna till fullo. Och därtill är det givetvis kittlande med ett persongalleri som i flera fall hämtat otvetydiga drag från individer i offentligheten.
