Ashes to Ashes
Manus Harold Pinter
Regi Jo Rideout
Ljusdesign Christina Kamma
Olympiateatern i Stockholm fredagen den 15 februari 2019
Föreställningen ges enbart på engelska
Medverkande Louise Ryme, Pontus Olgrim
Alla som någon gång kunnat läsa ett manus på originalspråk vet att det finns en stor fördel i att göra så och spela därefter, när det är möjligt. Det finns dessutom saker i det engelska språket, i Pinters version som inte riktigt går att översätta till svenska. Därför var det väldigt befriande och genuint äkta att få höra den brittiska originalversionen gestaltas på scen. När regissören dessutom är britt är det ju helt rimligt att föreställningen görs på engelska. Möjligheten att nå en tvåspråkig- eller utländsk publik blir ju dessutom därmed möjlig. Bra för ett Stockholm som borde ha mer internationell teater, kan jag tycka.
Pinters teknik är att låta skådespelarna ständigt ställa frågor, utan att någonsin vara nöjd med de svar som ges. Hela tiden vill karaktärerna veta mer detaljer än vad de kan få veta, tror att den andra döljer något medvetet och smular sönder varenda diskussion. Rappheten och cynismen mellan kvällens skådespelare är mycket intressant och deras största framgång, ” I am in the dark and need answeres” (Jag hålls i det fördolda, men behöver svar*)
De svenska skådespelarna gjorde ett gott intryck med sitt engelska uttal. Det var inte direkt några fel, även om rytmen blev något platt och trist. Det kändes också som om språket gjorde det omöjligt för skådespelarna att helt leva sig in i sina roller. Retoriken kom inte inifrån och ut, utan snarare tvärtom. Regissören måste ha hjälpt dem med det engelska språket och det satte sig enbart på ytan. Eller fanns det fler hinder som jag inte uppfattade ?
Skådespelarna lyckades mycket bra i att skapa känslan av att man inte riktigt visste när dröm eller verklighet gjorde sig gällande. Ibland blev det både och, och några gånger spelade det egentligen ingen roll. Däremot kände jag inte att Devlin (Pontus Olgrim) på något vis tvingade Rebecca (Louise Ryme) att berätta om sina drömmar eller saker hon varit med om före/under äktenskapet. Jag upplevde det mer som att hon medvetet försökte såra honom med sina berättelser i längtan efter ett bättre liv för egen del. Han var mer påstridig för att hans eventuella manlighet hade fått sig en törn, men båda kunde definitivt klara sig utan den andre. Känslan av ” I am letting you of the hook, are you noticing?” (Jag låter dig undgå bedömning och jag hoppas du inser det *), kommer alldeles för enkelt och är inte alls självklart. Han bryr sig inte tillräckligt mycket för att det ska spela någon som helst roll. Både krok och byte är mer gjorda av mjukt gummi.
Den kemi som jag genom de s.k. tvången eller äktenskapsbrotten, förväntar mig mellan skådespelarna, infinner sig aldrig under kvällen. En svartsjuk man eller en rädd kvinna, borde leda till några konstellationer av passion, åtrå och vrede. Det finns inte någon laddning mellan dem och jag kan inte ens se att de någonsin varit förälskade i varandra. Kanske är scenen för liten? Kanske är de inte färdiga i processen att våga ta i varandra mer ohämmat? Jag blir vid något tillfälle illa till mods eftersom deras beröringar är känslolösa, stela och upplevs konstlade. En dramaturg hade behövt hjälpa dem med intimiteten.
Scenen som var i ett vardagsrum på 1950-talet, är mycket elegant och snygg, trots den minimalistiska rekvisitan. Det svart, vita, röda och mahognyn kompletterar varandra. Självklart är det så att Rebecca har svarta underkläder, knallröd klänning och har svarta lackskor i höga klackar. En stilren känsla och femme fatale. Skådespelarna är dessutom kompletterande och har stort äktenskapstycke.