Teaterkritik

Manus: Eugene O´Neill

Översättning: Sven Barthel

Regi: Emil Graffman

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska

Ljus: Tobias Hagström – Ståhl

I rollerna: Claes Månsson, Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers och Josefin Ljungman.

Spelas till och med 22/11 på stora scen på Göteborgs Stadsteater

Premiär 13/9 2019

O´Neill, den mycket produktive 1900 tals -dramatikern, fick som bekant Nobelpriset i litteratur för kraften, ärligheten och den starka känslan i sina självständiga tragedier. Självbiografiskt modellerade familjetragedin Lång dags färd mot natt skrevs några år senare, gavs när den testamenterades till Dramaten (som ofta och med omsorg, enligt dramatikern, satt upp hans verk), förbehållet att spelas först tjugofem år efter hans död. Men den omtalade premiären skedde redan 1956. Och resten är som man säger historia. Numera tillhör den uppslitande uppgörelsen inom en teaterfamilj fast i beroendets bojor, vår tids mest ikoniska tragedier. För tredje gången sätts dramat upp på teatern vid Götaplatsen. I den produktion jag såg 2005 medverkade Fredrik Evers som en av sönerna. Återigen spelar han Edmund, vars gestalt är ett slags alter ego.

Lars Noréns drabbande självbiografiska triptyk – Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud samt Stillheten – har åtskilliga likheter med Lång dags färd mott natt, vilket påpekas i programhäftet. Den oberäkneliga atmosfären genomsyrad av lögner går igen, fast en avgörande skillnad är att det inte går någon nöd på Tyrones. En av Noréns främsta egna dramatiseringar på senare år (Ge oss skuggorna), visar med skrämmande skärpa, att nobelpristagaren på ålderns höst inte lyckats avbörda sig, de destruktiva drag, som genomsyrade familjen under hans uppväxt.

Handlingen utspelar sig i familjen Tyrones sommarhus ett dimhöljt dygn i augusti 1912. De vuxna sönerna tillbringar sommaren med sina föräldrar. Antagligen för att de har problem att försörja sig, lever de i denna klaustrofobiska miljö på pappans bekostnad. Den äldre (Eric Ericson) är en rumlare och misslyckad skådespelare, medan den tio år yngre och vekare med ett förflutet som sjöman, ägnar sig åt journalistik och poesi. Familjepatriarken James (Claes Månsson) är välbärgad efter husaffärer och en formidabel kassasuccé i sin teaterkarriär, vilket gjort att de kunnat anställa tjänstefolk.

Männen brottas med demoner och missbrukar sprit. Vidare förenar de sig i konstant uppmärksamhet gentemot Mary (Anna Bjelkerud), vars bedrägliga förnekande innebär att hon dukar under, som slav under morfinets välbehag. Den sorg hon känner efter att ha förslösat sin tid på att självpåtaget stötta sin man på andlösa turnéer kan hon inte hantera, en sorg som förstärktes när hon förlorade ett barn. Att hon fick smak på giftet i samband med förlossningen av Edmund, blir som en vansinnig anklagelseakt, som tränger igenom, raserar moraliska barriärer av anständighet.

Det är en krävande pjäs vars längd uppgår till drygt tre och halv timme inklusive paus. Stark tilltro tillmäts texten och aktörernas kvalitet. Interiören är densamma i samtliga fyra akter, ett spatiöst vardagsrum mörkt tapetserat och med skjutdörrar, möblerat med soffa, skrivbord samt bokskåp och i fonden hall med lampkrona och viktig trappa. Mycket försiggår utanför scen, relateras till som händelser utanför publikens synfält. Tiden går långsamt särskilt efter paus, även om konfliktytor blottas i hack med obönhörlig eskalerande rytm. Från fjärde rad ser jag en smärtsam naturalistisk skildring, som jag i förväg gjort nedslag i (Yale University Press 1979).

Blir mest, överraskande nog, en intellektuell bearbetning. Det omskakande uppstår alltför sällan. Har tidigare sett Emil Graffman (även han sprungen ur teaterfamilj) framgångsrikt regissera vid fem tillfällen på Studion. Anser att han får bekymmer när han ska fylla upp Stora scen, vars emotsedda förtätade stämning ibland saknas. Diskreta ljudeffekter, dimomsluten hall, för betraktaren genanta kyssar, kavat husa, utspädd spritflaska, klädombyten i grälla färger jämte reciterande ur Ondskans blommor balanserandes på spiselhällen; är goda men otillräckliga ”knep”. Den svarta humorn fungerar som ventil i en annars vidrig miljö. Dock fattas en avgörande ospecificerad pusselbit för att få mig totalt indragen i skeendet.

Skådespelarna behärskar sina uppgifter väl, vilket innebär att både hålla fasaden och snärta till i plågsamma avslöjanden. Repliker avfyras med trovärdig intensitet. Strimmor av eftertänksam klarsyn fogas till lakonismer och längre utbrott. Frapperande många reaktioner framställs genom miner, stirrande blickar och upprörda ifrågasättanden, reaktioner som föregår vresiga replikskiften. Flera dialoger är lysande! Anna Bjelkerud glänser som själva navet i intrigen, den nervösa som inte klarar av att vara en sammanbindande kraft, utan istället någon som tvångsmässigt upprepar osunt beteende. Ofta är hennes trasiga mamma och maka frånvarande, såväl bokstavligt som bildligt talat. Några gånger har jag besvär med att höra vad hennes rollfigur yttrar. Den exceptionellt reslige Claes Månsson, ett välkänt ansikte från komiska huvudroller, poängterade gång på gång under säsongspresentationen hur jätteroligt det hade varit att få hugga in på Lång dags… Han är duktig på att upprätthålla såväl pondus som förtvivlan hos snåljåpen, den sextiofemårige icke-praktiserande katoliken.

Eric Ericson behärskar att göra olika typer i sitt mångsidiga register, fast som opålitlig, dominant gamäng känns han klippt och skuren. Mest komplicerad ur psykologisk vinkel är otvivelaktigt alter egot Edmund. Fredrik Evers gestaltar med fingertoppskänsla en sårbar, sjuklig individ uppfylld av hävdelsebegär. Han vet precis hur dessa ångestladdade bråddjup ska exponeras.

Kanske har regissören inte varit riktigt mogen att ta sig an detta mastodontverk, den arketypiska förlagan till liknande verk av senare datum om krisande familjer. Även om jag bespetsat mig på en än större upplevelse, är uppsättningen värd att ses.