Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären av Helt enkelt komplicerat med Sten Ljunggren

by

Om du liksom jag tycker att Sten Ljunggren är en fascinerande skådespelare ska du ta vara oå tillfället att se honom agera nästan ensam på en scen.
Han spelar den åldrande, delvis bittra skådespelaren och globetrotten som lever ensam med sina tankar i en risig lägenhet i föreställningen ”Helt enkelt komplicerat” som hade Sverigepremiär i den intima trevliga teatersalongen Bryggan på Stockholms Stadsteater 3 september 2010.
Var du än sitter i salongen känner du närhet till scenen och skådespelaren.

”Helt enkelt komplicerat” är skriven av österrikaren Thomas Bernhard som dog 1989. Han var den förste författaren som gick till attack mot sitt hemlands feghet och medlöperi under nazismen. Han gjorde det skoningslöst, med stor stilkonst och befriande humor, skriver författaren Anders Olsson i programbladet till föreställningen.

Thomas Bernhard var svårt lungsjuk hela sitt liv och ville egentligen sjunga opera, vilket hans lungor inte räckte till för. I sin ungdom vårdades han på sanatorium och smet iväg för att kunna sjunga med kyrkokörer.

Denna närhet till musiken återspeglas i hans texter och ger dem ett djup och dimension mer än ord. Det handlar om rytm och klang i språket.

Den gamla mannen i ”Helt enkelt komplicerat” pendlar mellan överseende med livet och sig själv och bitterhat, hat och förakt mot både sig själv och världen.
Förutom att en liten flicka kommer dit med mjölk åt honom är Sten Ljunggren ensam på scen. Mötet med flickan är dock inte möte egentligen, den åldrade skådespelaren presenterar då istället ett skådespel och pratar egentligen bara till sig själv och lyssnar absolut inte på flickan, eller ens bjuder in henne till att berätta något. Den gamle mannen blir en fasansfull bild på människan i all sin ensamhet och oförmåga att möta medmänniskor.

Monologer på scen brukar vävas in med inslag av komedi, eftersom det är mer krävande att se en enda person tala hela tiden. Men ”Helt enkelt komplicerat” är mörk och varken författaren, regissören eller skådespelaren tar till humorgreppet särskilt mycket. Det roligaste blir nästan när han slår ett slag i en spik och inte har krafter att få ner spiken i träet. Roligare än så blir det knappt.
Det är inte heller vad föreställningen går ut på. Det är ingen komedi – och varför skulle det vara det? Livet är ingen komedi.

Föreställningen har många bottnar och den som kan sina filosofer och i synnerhet Arthur Schopenhauer hittar många pärlor i föreställningen. Den kan ses som en betraktelse över livet, åldrandet, om härskare och härskartekniker, om skådespelaryrket …

Två citat i föreställningen fastnade extra:
– Det finns inga vinnare i livet.
– Tänk om vi insåg oftare att livet kan ta slut i morgon. Då kanske vi hade åkt till Leipzig en andra gång, som vi hela tiden ville göra.

Lite om föreställningen från pressmeddelandet:

Bernhards ”upprymde misantrop” på svensk scen
Österrikaren Thomas Bernhards pjäs Helt enkelt komplicerat får Sverigepremiär 3 september på Bryggan. Rollen som misantropen som på ålderns höst hudflänger
själva livet spelas av Sten Ljunggren. För regin står Martin Berggren.

En man har levt sitt liv som framgångsrik skådespelare, globetrotter och intellektuell. Nu är han 82 och sitter och surar i sina filttofflor. Som han hatar.
Det enda han har kommit fram till är att det enkla i själva verket är mycket komplicerat. Det är dags att göra upp räkningen. Och komma ihåg att köpa råttgift.

Thomas Bernhard (1931-1989) är en av de mest spelade dramatikerna i
efterkrigstidens Europa. Hans egensinniga språk och storslagna provokationer har gjort honom till en av efterkrigsgenerationens
mest hyllade – och hatade – författare.

Bilderna: Petra Hellberg
Bilden ovan: Sten Ljunggren i Helt enkelt komplicerat.
Bilden längst ned: Alma Berggren Ek i Helt enkelt komplicerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skådespelare berättar om sin föreställning av 4.48 Psychosis av Sarah Kane

by


Jag heter Kristina Leon, är skådespelare och skriver nu här med anledning av pjäsen 4.48 Psychosis av Sarah Kane.

Från 1998-2008 bodde jag i London och det var där som jag först kom i kontakt med Sarah Kane’s pjäser. Första gången jag läste 4.48 Psychosis 2002 blev jag helt tagen och hade svårt att släppa den ur tanken. Man kan väl säga att pjäsen sedan dess har legat i bakhuvudet på mig och jag har varit på väg att sätta upp den ett par gånger men det har inte, tills nu, blivit av.

Förra hösten träffade jag Samuele, regissören och vi funderade på att arbeta med ett projekt i hop, jag gav då pjäsen till honom att läsa och han blev också helt tagen. Vi har sedan dess träffats och arbetat med den i nästan 1 år och har nu fått möjligheten att sätta upp den på Teaterverket.

För mig känns detta som ett stort ögonblick av många skäl, dels för att det har varit något jag har burit med mig och varit sugen på att göra så länge och dels för att vi har jobbat i över ett år med pjäsen så det känns viktigt att äntligen få framföra den.

Var: Teaterverket i Stockholm, T-bana Odenplan, Västmannagatan 54
Föreställningen spelas på engelska.

Sarah Kane skrev sin pjäs 4:48 Psychosis vid 28 års ålder, 1999, men hann aldrig se den framföras då hon tog sitt liv kort efter genom att hänga sig i sina egna skosnören.

Hon blev mycket prisad som ung dramatiker i England av bl.a. Harold Pinter och Carol Churchill och sedermera har hennes pjäser översatts och spelats över hela världen.

Pjäsen tar upp teman som depression, självmord och psykisk sjukdom och vi vill bland annat visa att människan i Sarah Kanes pjäs är övergripande mänsklig (inte en galning med fradga runt munnen som inte vet vad hon säger) och har basala behov. Att hon längtar efter att bli älskad, sedd, förstådd och att slippa undan mardrömmen som är depressionen och att som hon i sina egna ord skriver ”bli fri”. Temat kan vid första anblick tyckas tungt, men huvudpersonen resonerar runt sin depression med både humor och ironi, genom Sarah Kanes säregna poetiska språk.

Pjäsen spelas som en monolog på engelska av Kristina Leon, doktorn gestaltas som en voice-over av Ingela Lundh och för regin står Samuele Caldognetto. Längd ca 1 timme.

Kristina Leon

Här finns 4.48 Psychosis på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

by


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Seminarieserie om teater och politik

by

Ett salt i kulturdebatten, en folkteater och ett magnetfält i huvudstadens teaterliv – det var vad finansborgarrådet Hjalmar Mehr önskade sig av Stockholms stadsteater vid invigningen i oktober 1960. 50 år har gått. Hur blev det med saltet? Och hur ser framtiden ut för teaterkonsten?
Det är några frågor som är utgångspunkten för en serie seminarier med diskussioner om teater och politik på måndagar mellan kl 17 och 18.15 på Kafé Klara vid Stockholms stadsteater. Det är fri entré. Själv kommer jag att försöka gå på så många som möjligt av dessa seminarier.

Så här ser programmet ut för seminarieserien:

30 augusti: ”Det ska åska och blixtra kring vår teater” – Stadsteatern och politiken. Medverkande bland andra kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, oppositionsborgarrådet Roger Mogert, författaren och skribenten Lena Andersson.

13 september: Samhället på teaterscenen. Medverkande bland andra dramatikern Sofia Fredén, regissören och dramatikern Mattias Andersson och skådespelaren Helge Skoog.

18 oktober: Skådespelarnas eller regissörernas teater? Medverkande bland andra skådespelarna Ann Petrén och Meta Velander samt regissörerna Alexander Mørk-Eidem och Lennart Hjulström.

25 oktober: Barnteater – konst och politik. Medverkande bland andra: regissörerna Suzanne Osten, Carolina Frände och Måns Lagerlöf samt dramatikern och skådespelaren Staffan Göthe.

15 november: Politikerna och teatern i framtiden. Här bjuds de nyvalda politikerna in till en hearing.

Ett pressmeddelande berättar lite mer:
Efter nära 30 års planerande, politiskt lobbande och ständiga bakslag invigdes Stockholms stadsteater den 21 oktober 1960 i tillfälliga lokaler vid Norra Bantorget. Nu kommer teaterkritikerna Karin Helanders och Leif Zerns bok ”Det ska åska och blixtra kring vår teater” – Stockholms stadsteater 1960-2010. Boken utgör ett avstamp för en diskussion om teaterns plats i samtiden, om vår tids förutsättningar för ett möte mellan teatern och en publik och för ett samtal om det politiska engagemanget för teatern idag.

Karin Helander och Leif Zern medverkar i samtliga seminarier. Övriga medverkande varierar beroende på ämne. Samtalsledare är förläggaren och kulturjournalisten Stephen Farran-Lee.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Körsbärsträdgården på Dramaten – rapport från premiären

by


Anton Tjechov skrev ”Körsbärsträdgården” 1903 och den uppfördes 1904, samma år som Tjechov dog. Det är fascinerande hur en pjäs som är över hundra år kan sättas upp runt om i världen och säga något till människorna om och om igen.
Nu har Dramaten tagit itu med den ryska pjäsen, i regi av Mats Ek och Sverigepremiär var det på Dramatens stora scen den 21 augusti. Men det var faktiskt inte premiär, för föreställningen spelades tre gånger i Moskva i juni, på Tjechovfestivalen.

Pjäsen handlar om Ranevskaja, en aristokratisk ryska och hennes familj som återvänder till familjens belånade gods alldeles innan det ska auktioneras bort som betalning för lånen. Till godset hör också en stor och berömd trädgård med körsbärsträd.

Ranevskaja och framför allt hennes bror är dock bortklemade och har inget grepp om pengars värde. De inser inte hur nära katastrofen är, slösar pengar de inte ens längre har och ställer till med fest samtidigt som det pågår auktion om gården.

Ranevskaja har chansen att rädda kvar körsbärsträdgården om hon låter Lopachin, nyrik bonde köpa gården. Lopachin är stormrik och hans far var lågavlönad anställd på godset och hans farfar en slavarbetare. Vilken revansch han är ute efter.

”Körsbärsträdgården” – den fantastiska gården som troligen inte har sin like någonstans är en symbol – men vad den symboliserar är olika beroende på med vilka ögon pjäsen betraktas. Den kan stå för fina gamla värderingar. Men kanske det också kan ses som en symbol för naturen och miljön. Som alla vägrar inse är hotad och såväl den nyrika medelklassen, den utnyttjade arbetarklassen och den dekadenta överklassen blundar och är bara upptagna av sitt eget.

Pjäsen speglar i miniatyr de globala sociala förändringar som kom vid 1900-talets början såsom medelklassens ökade status och aristokratins minskade inflytande. När Dramaten nu sätter upp den har handlingen flyttats till mitten av 1990-talet, då Sovjetunionen löstes upp.

Skådespelarna är mycket duktiga, Magnus Roosmann som Jermolaj Lopachin, tar härmed plats som en av de begåvade stora svenska skådespelarna som jag vill se i många fler roller nu. Marie Richardson spelar Ranveskaja och Hans Klinga gör Leonid Gajev.

Regissören Mats Ek är också koreograf och därför har naturligt nog dans alltid en plats i hans uppsättningar. I några scenen gestaltades dialogen i dans istället för med ord. Helt suveränt, som när Lopachin och Varja skulle försöka nå varandra men inte når ända fram.

Dekoren, sparsamt enkel – vilket jag älskar i en föreställning. Startscenen med bara en enkel barnstol i trä, en övergiven barnbil i trä och någon skiva som vägg.
Ett bord på scenen fick stå för olika, som att vara en brygga vid vattnet.

Musiken är ett betydelsebärande element i föreställningen och på Dramatenbloggen kan vi se klipp när musikerna jobbar inför föreställningen.

”Körsbärsträdgården” kan definieras som en stillsam komedi med djup. Som i de flesta Tjechovpjäser ligger det mycket i varje dialog som är träffsäkra iakttagelse av mänsklig skröplighet och vår förmåga att ljuga för oss själva. Som scenen när den ständige studenten Peter ”Petia” Trofimov ska läxa upp Ranevskaja och säger henne några sanningens ord när hon ljuger för sig själv, lurar sig själv att hon älskar sin usla make. Hon orkar inte ta till sig sanningen och se sig själv utan svarar med att grovt förolämpa ”Petia” genom att vrida på hans ömma punkter.

På ett sätt handlar föreställningen förstås om hur den dekadenta överklassen möter de rika uppkomlingarna, båda grupperna uppassade av arbetarklassen som sinsemellan inte heller kan hålla samman. Fast den delen av handlingen känns inte helt rätt som en bild av Sverige, här lever dekadensen och de nyrika i tät symbios på Stureplan. Sverige är väl helt enkelt för litet land för att dessa två grupper ska ha gnabbas, de håller ihop för att behålla sitt position, tror jag.

För mig ligger värdet i föreställningen mycket mer i skildringen av de olika människotyperna och karaktärerna.

I ett av sina sista brev skrev Tjechov: ”Du frågar: vad är livet? Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, det är allt man vet om den”, berättar Dramaten i programbladet för ”Körsbärsträdgården”.

Att skildra dess morötter är en uppgift för dramatiker och teatern. Och i Mats Eks ”Körsbärsträdgården” vimlar det av människoöden och karaktärer och flerbottnade dialoger – jag känner att jag inte efter att bara ha sett föreställningen en gång egentligen kan säga något om den.
En morot är en morot – men ingen Körsbärsträdgård är den andra Körsbärsträdgården lik.

Föreställningen gav mig och mitt sällskap på teatern många tankar – och det är vad jag tycker en föreställning ska göra.

Dramaten berättar om föreställningen.

Foto: Sören Vilks