Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären på Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater

by


En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Förändring är ledordet för teaterbiennalen i maj

by

11–15 maj 2011 hälsar Gävle teatersverige välkommen till teaterbiennalen. Då ska teaterns framtid och samtid, dess tradition och förnyelse så i fokus. Temat för biennalen är Förändring.

Det låter väldigt intressant och spännande.
Fast en liten reflektion slog mig när jag kollade in deras webbplats, som visserligen är snygg men inte särskilt modern. Jag kunde inte hitta någon länk till deras facebook eller twitterkonto. Inte heller verkar de välkomna att teater- och kulturintresserade som kulturbloggare länkar till dem. De samlar inte ihop länkar på något sätt. De verkar inte riktigt leva i samma nutid som jag gör, till exempel.

Fast det kanske kommer framöver.

Här finns mer information om teaterbiennalen, från ett pressmeddelande i alla fall:
Hela Sveriges teaterliv hälsas välkomna till Gävle 11–15 maj 2011 för att diskutera samtid och framtid, tradition och förnyelse, veteraner och rookies, traditionalister och avantgarde, globala, nationella, regionala, lokala perspektiv. Idag kl 9.00 släpper vi programmet och bokningen på www.teaterbiennalen.se.

Många är delaktiga i genomförandet av denna teaterbranschens gemensamma manifestation: medverkande på och bakom scenen, studenter, arrangörer och medverkande i seminarier, ledare för workshops, debattörer, organisationer och föreningar och inte minst alla samarbetspartners.

Denna gång har teaterbiennalen temat Förändring!
Var finner vi våra framtida berättelser? Och hur ska de gestaltas?
Vad händer med regionteatrarna när storregionerna tar över?
Hur ska teatern möta de nya kraven från deltagarkulturen?
Vem ska betala framtidens kvalitetsteater?
Hur kommer den projektbaserade kulturekonomin att påverka scenkonsten?
Vilken plats har scenkonsten i den globala utvecklingen?

Vi träffas i en stad med dramatisk teaterhistoria, och med en bred och kunnig publik. Under fem dagar översvämmas Gävle av 130 föreställningar, seminarier, möten och mycket, mycket mer. Vi hoppas att publik av alla slag ska mötas under biennalen för att uppleva och diskutera teater.

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Henning Mankells pjäs ”Svarte Petter” på Odenteatern – humor med samhällskritik

by


”Svarte Petter” som hade premiär på Odenteatern 25 februari är en svart komedi, skriven av Henning Mankell.

Tvåbarnsmamman Anna är arbetslös och sonen Fredrik, som också är arbetslös, spelar hellre luftgitarr än går till arbetsförmedlingen. När han inte pratar i telefon och ger gigantiska telefonräkningar. Räkningarna är dyrare än vad det finns för tillgångar i en fattig familj i början på 2000-talet.
Dottern Carola har visserligen ett jobb, fast inte särskilt välbetalt, och tycks ha hamnat i klorna på en inte särskilt trevlig pojkvän.
Då slår Lotto-guden till och Anna vinner över en miljon på Lotto.
Vad ska hon göra? Ska hon dela med sig av pengarna eller hålla det hemligt? Hålla det hemligt var inte särskilt lätt och begären hos omgivningen växer. Inte bara barnen vill ha sin del, den före detta mannen dyker upp med anspråk och dotterns pojkvän vill gärna ta hand om pengarna och placera i aktier.

”Svarte Petter” är skriven av Henning Mankell 2001 och är en komedi med mycket samhällskritik i. Humorn har en stark bismak av obehag och olust över vad samhället gör med människorna. Visst, vi skrattar, men inte så mycket, för det är alltför mycket som är sorgligt. Pjäsen skrevs 2001 och det har hänt mycket sedan dess. Idag är samhället om möjligt ännu mer fixerat på pengar. Girigheten hyllas än mer idag och arbetslöshet har idag förvandlats till slavarbete för den som kommit in i Fas3. Om Henning Mankell hade skrivit den idag skulle det blivit ännu mer absurd, tror jag.

Det är alltid tankeväckande att läsa något av Henning Mankell och det är samma sak med att se en pjäs skriven av honom. Odenteaterns scen, ligger i en mysig lokal, en trappa ned på Västmannagatan, nära Odenplan. Jag får samma sköna teaterkänsla som jag får när jag besöker mina teatervänner i London som brukar ta mig till små teatrar utanför de stora kommersiella kvarteren. Det börjar bli ett behov för mig att se minst en föreställning där varje säsong. Så det var att slå två flugor i en smäll: Henning Mankell som skrivit och scenen är Odenteatern.
Ett extra plus för Tess Paulsen som spelar Anna, mamman och Lotto-vinnaren.

I regi av Klas Ahlstedt

I rollerna ser vi:
Anna…………Tess Paulsen
Carola…………Erica Lernehav
Stefan…………Jesper Sjölander
Tomas…………Lars Franson
Hugo…………Klas Ahlstedt

Pressmeddelande om föreställningen hos Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Systern från havet, på Marionetteatern

by

Sirkka bor i Finland med sin mamma och pappa som tycker mycket om henne. Margareta bor i Sverige och är lite ensam och önskar sig en hund jättejättemycket. Båda är två små flickor som inte börjat skolan än.
Finland hamnar i krig och Sirkkas pappa kallas in som soldat till den finländska armén. Bomber faller över finländska städer och byar, många barn skickas därifrån för att skyddas från kriget. Många av dessa barn kom till svenska familjer.
Margaretas mamma och pappa vill gärna hjälpa ett sådant krigsbarn – samtidigt som Margareta då skulle få en lekkamrat. Fast Margareta som önskar sig en hund så där jättejättemycket blir besviken och arg.
Är det konstigt att Sirkka inte säger ett ord när hon vet att hon inte är välkommen?

”Systern från havet” hade premiär på Marionetteatern, som håller till i Stockholms stadsteater, lördag 26 februari. Med i publiken fanns också en medelåldersman med långt grått hår. Det var Ulf Stark, författaren som skrivit pjäsen ”Systens från havet” direkt åt Marionetteatern.

Han var säkert nöjd. Dockspelarna och regissören hade tagit väl hand om berättelsen där de arbetar med flera olika slag av dockor. De två dockor som föreställer flickorna är i ungefär samma storlek som barn i fyraårsåldern. Mammorna och papporna spelades av skådespelare som hade en stor mask framför ansiktet. När händelser ur minnet eller i tankarna spelades upp var dockorna figurer målade på hårt underlag, några decimeter höga.
Scenen var en halvcirkel med blå trasmatta till golv och måsar fördes fram i luften och spännande ljud med klang av hav och vatten vibrerade i luften (skådespelare skapade ljuden med glas som hade olika mängd vatten).

Att dockmakarna som spelar dockorna syns tar inte bort magin, tvärtom tyckte den åttaåring som följde med mig på premiären att det är roligt att förstå hur de gör. Men jag tror att för de allra minsta var det lite för mycket. Det var två mindre barn, säkert inte en dag över fyra år gamla, kanske var de till och med lite yngre ändå, som båda tappade koncentrationen.

”Systern från havet” handlar ju om lite svårare saker, som svartsjuka och om flyktingskap. Marionetteatern har valt att inte flirta med publiken med lättköpta skämt. Berättelsen tas på allvar, vilket jag uppskattar men kanske inte alla barn som är fyra år kan hänga med i berättelsen.

Föreställningen är från fyra år. Dockorna som föreställer flickorna är precis i den storleken. Det var många av de mindre barnen tyckte det var jättekul att gå fram efteråt och få känna på dockorna.

Jag tror att föreställningen fungerar allra bäst för barn som är från sex år och öppet. Fast å andra sidan, barn är individuellt olika och även om en fyraåring inte förstår hela berättelsen kan han eller hon uppskatta andra saker i berättelsen.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och dockmakarna när de repeterade föreställningen.
Här har en av dockmakarna en blogg.
Här har Teatermagasinet bilder från föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildenovan: Anna Hallberg och Malin Halland med dockorna Margareta och Sirkka i Systern från havet.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tankar inför premiären av I lusthuset på Dramaten

by

Den 25 februari, är det premiär för I lusthuset på Dramatens stora scen. Pjäsen som spelades på Broadway i början av 50-talet är skriven av den amerikanska författarinnan Jane Bowles. Regissören Sofia Jupiter fick upp ögonen för den när den gick på Stockholms stadsteater 1988 och nu sätter hon själv upp I lusthuset med Marie Richardsson i en av huvudrollerna.

Redan under generalrepetitionen är salongen fullsatt. Kärnan i pjäsen, relationen mellan föräldrar och barn, berör många. Även om de destruktiva mönstren här drivs till sin spets så är det något som vi alla kan känna igen. Även om det är ett svårt ämne, så är I Lusthuset samtidigt en komedi som är lätt att ta till sig.

Den detaljrika scenografin och de pastelliga kläderna förflyttar oss till 50-talets Kalifornien där Gertrud bor med sin dotter Molly i ett strandhus. Deras relation bygger på att det är Gertrude som ställer kraven och Molly som drar sig undan. Samtidigt är det Gertrude som beskär Mollys livsrum och som skyddar henne från drömmar. Mollys längtan efter sin mammas villkorslösa kärlek är tydlig.

Genom Gertudes polerade fasad skymtar sår från hennes egen barndom. Minnen av obesvarad kärlek till hennes far som lett till ett behov av total kontroll, över sig själv och sin omvärld. I stället projicerar Gertrude sin rädsla och ovilja mot allt främmande på sin dotter. Varken Gertrude eller Molly släpper någon innanför sitt skal.

En annan mor-dotter-relation är Mrs Constable och Vivian. Vivian flyttar in i strandvillan som inneboende för att fly från sin mamma som kväver henne. Vivians mamma som försökt leva genom sin dotter försöker desperat klamra sig fast.

Männen i pjäsen framstår som mer okomplicerade och ärliga mot sig själva och omvärlden. Jane Bowles var feminist och pekade med I Lusthuset på hur könsrollerna på 50-talet stympade känslolivet för kvinnor och begränsade deras möjlighet att vara sig själva. Men grundproblematiken i I lusthuset är tid- och könlös. Rädslan för att visa vår sårbarhet, förmågan att projicera våra svagheter på våra barn eller andra i närheten och längtan efter att bli bekräftad är ständigt närvarande.

I lusthuset handlar enligt Dramatens presentation om att bryta sig fri från invanda roller och det finns också ett hopp i pjäsen om att det går att bryta destruktiva mönster och hitta tillbaka till sig själv.

I rollerna: Marie Richardson, Tove Edfeldt, Kristina Törnqvist, Hanna Alström, Martin Wallström, Basia Frydman, Ana Gil De Melo Nascimento, Pontus Gustafsson, Lil Terselius, Frida Grundel, Jenny Rosén Wedin, Marianne Myrsten med flera

Översättning: Staffan Holmgren
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom och Emma Westerberg
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Linda Hyllengren

Bild: Tove Edfeldt, Pontus Gustafsson, Marie Richardson, Ana Gil De Melo Nascimento, Basia Frydman, Anders Jacobson, Frida Grundel, Marianne Myrsten, Jenny Rosén Wedin och Martin Wallström. Foto: Sören Vilks.

Läs mer på Dramatens hemsida och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,