Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Astrid Lindgren-priset bjuder med armbågen – eller denna stolpe kan vara drottningen

by


Pelaren på bilden kommer från pendeltågsstationen i Stockholm. Men det skulle kunna vara Kulturbloggens bild på drottning Silvia när hon delar ut Astrid Lindgren-priset till illustratören Kitty Crowther.

Astrid Lindgrenpriset delades ut på torsdagskvällen under alltför högtidliga former i Konserthuset i Stockholm. Utdelare var drottning Silvia, när prinsessan Madeleine nu tagit timeout.
Av någon outgrundlig anledning hade Kulturbloggen fått en inbjudan dit.

Vi, eller rättare sagt en av oss, var bjuden förra året också. Då var det kronprinsessan Victoria som delade ut priset. Då satt jag rätt hyggligt till inne i salen och kunde ta några bilder därifrån och berätta lite vad jag sett med egna ögon.

Kanske tyckte arrangörerna inte om min rapport? Fast å andra sidan, varför då bjuda in oss igen?

När jag nu kom till konserthuset då visade sig att min plats i år nästan var uppe i taket, så högt upp och långt från salen där utdelningen skulle pågå att jag inte skulle ha en rimlig chans att se något med egna ögon. Dessutom doldes utsikten av en stor, stor pelare.

Jag förstår faktiskt inte hur de tänker. Kulturbloggen är inte DN, inte Expressen. Visst, vi kan inte räkna med att få bästa pressplatserna. Men vi går inte på något bara för att vara där, går vi på något är det för att berätta om det, för att rapportera om det och skriva och fotografera.

Så varför bjöd de in oss om vi inte kan se något?

Jag vill inte vara otacksam, men vad är vitsen om jag ska sitta och titta på en pelare? Jag hade gärna berättat om Kitty Crowther och utdelningen av priset. Men om inte ska se något, hur ska jag då berätta?

Har ni hört uttrycket att bjuda med armbågen? Ni vet: man bjuder fast man egentligen inte vill bjuda. Så känns det som om vi blev bjudna nu. Vi blev bjudna för att det är intressant att det finns kulturbloggar, men att vi verkligen ska kunna skriva något vettigt: nja de väntar de sig väl inte.
Eller hur ska vi annars tolka det?

Om jag skulle suttit kvar bakom stolpen skulle mina bilder från utdelningen kunna se ut som bilden ovan. I stort sett. Vad jag är ute efter: Om bloggar bjuds in: tänk på att de är en form av kanal, en form av medier.

För min del gör det inget att jag missade utdelningen. Jag valde att lämna min biljett till en vakt.

Det är en underbar sommarkväll och det finns massor av trevligt att göra: som att sitta en stund vid sjön och filosofera, vilket jag hinner alldeles för sällan. Så inte gör det mig något. Mer än att jag spillde bort viss tid på att ta mig in till Konserthuset.

Relaterat: Här berättar tidningen ETC om årets pristagare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Jag är ditt fan in i döden av Coco Moodysson

by

”London 2009. På en mörkgata står en grupp förhoppningsfulla fans och väntar på Robert Smith, sångare i det legendariska bandet The Cure. Bland dem som står där finns KevinTheCurefan, IfOnly2Night och Juice4Cure, alla hängivna beundrare av The Cure som har lärt känna varandra genom fansidor på nätet. Medan natten blir mörkare och kallare undrar de om Robert Smith verkligen kommer?”

Så står det på baksidan av seriealbumet Jag är ditt fan ända in i döden av Coco Moodysson.

Har det äntligen blivit dags för tidernas bästa band att få den respekt de förtjänar?

Som hängivet Cure-fan tycker jag naturligtvis att boken är intressant. För det första så är det tydligt att serietecknaren Coco Moodysson måste vara ett fan av The Cure. Samtalen mellan fansen är trovärdiga och som hämtade ur något forum på nätet.

Något jag gillar är hur serien är uppbyggd som en nedräkning av de tio mest förekommande orden i bandets låtar. Gissa vilket ord som kommer på första plats!

Serien utspelar sig under The Cures senaste konsert i London som Kulturbloggen för övrigt var på.

Om man ska se till ett vidare perspektivet handlar serien om kändisdyrkan och besatthet över huvudtaget vilket innebär att du inte måste tycka om The Cure för att kunna uppskatta boken (även om det naturligtvis är en fördel).

Coco Moodysson har en egen blogg som ni kan besöka här.

Interaktiva deckaren Bryggan ger en försmak av hur litteraturen kommer att se ut i framtiden

by

Bryggan är en deckare som har kommit till genom ett samarbete på webben mellan Lokaldelen.se och Karin Wahlberg.
Författaren, Karin Wahlberg, skrev del för del som publicerades på webben och sedan kunde sajtens besökare vara delaktiga, framför allt genom att leta reda på saker på Internet.

Nu är boken klar och finns i vanlig pappersbokformat och det var releasefest för boken.

Karin Wahlberg var själv på plats och hon berättade att hon blev så intresserad av den poliskvinna, Beata, som dök upp i ”Bryggan” att hon troligen kommer att återkomma i fler av Wahlbergs böcker.

Karin Wahlberg är en intressant författare som att trots att hennes böcker säljer bra fortsätter arbeta inom sitt yrke. Hon är läkare.

– Jag brukar arbeta som läkare två veckor och sedan skriver jag i två-tre veckor, berättar hon.

Jag antog att det var något hon hade nytta av som författare, att möta människor i sitt jobb som läkare. Det höll hon med om, men framförallt menade hon att det var bra för henne själv. Att sitta och skriva som författare är ganska isolerat och det är lätt att bli överkänslig, känna sig osäker på om det man gör är bra eller inte.

Projektet att skriva en bok på det här interaktiva sättet tyckte hon varit kul.

Jag ser framför mig oanade möjligheter för böckers utveckling nu när ipad och/eller andra läsplattor kommit. Litteratur kan bli mycket mer dynamiskt, men källhänvisningar som går att klicka på, spel i böckerna och möjligheter till interaktivitet och medskapande på många sätt.

Här är sidan för Deckarkampen, där läsarna kunde bidrag till boken Bryggan.

Ett pressmeddelande om projektet och här har bloggen Deckarbiten berättat om Bryggan.

Karin Wahlberg har förstås en hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

På mingel med norske deckarförfattaren Jo Nesbø

by


Att Jo Nesbø släppt en ny bok har nog inte undgått någon som färdats i Stockholms tunnelbana de senaste dagarna. Från en stor affisch blickar han ut mot oss överallt.
Kulturbloggen fick dock chansen att möta Jo Nesbø IRL – in real life – på onsdagskvällen. Med lansering av nya boken som anledning hade bokförlaget bjudit in till mingel med författaren.

Jo Nesbø berättade om boken ”Pansarhjärta”, som är den åttonde i serien om polismannen Harry Hole. Fast polisman och polisman, i boken före hoppade Harry av från sitt yrke. Pansarhjärta börjar med att berätta om den kvinnliga polisen Kaja Solness från Oslopolisen som skickats till Hongkong för att leta upp Harry.

Området Chungking Mansion i Hongkong består av butiker, gatukök, pokerhallar, hotell, härbärgen – allt vad som behövs för att överleva. På Chungking Mansion kan en man sova, äta bo och arbeta, ja leva utan att nåonsin lämna området, berättade Jo Nesbø.

Där i ett rum där opiumdimmorna ligger tunga hittade Kaja Solness den före detta polismannan Harry Hole. Kajas uppdrag är att övertala honom att följa med tillbaka till Norge där två kvinnor hittats döda. Oslopolisen misstänker att det kan vara en seriemördare och Harry är landets expert på seriemördare.

Harry vägrar följa med, han har bestämt sig för att fortsätta leva bitter och inte återvända. Kaja tvingas återvända till Norge utan honom. Men så händer annat och Harry återvänder för att besöka sin far som ligger svårt sjuk på ett sjukhus.

Så mycket ville Jo själv berätta om boken under mingelkvällen.

Jag som läst boken vet att Harry Hole i boken inte tycker om Katie Melua. Jag gillar Katie Melua. Normalt är jag inte så förtjust i jazzpop, men just Katie Melua är en av två som jag gillar. Så jag ville förstås fråga Jo Nesbø om det var hans uppfattning om återspeglades i Harry Hole. Och, ja det var det. Jo Nesbø är inget fan av Katie Melua.
– Nej, hennes musik är för sötsliskig, känns inte äkta, sade Jo Nesbø.

För den som är ett fan av Jo Nesbø och av böckerna om den lätt depraverade polismannen Harry Hole är det väl lilla julafton när en ny bok nu lanseras i Sverige. Jag har dessutom goda nyheter: Jo Nesbø har redan skrivit synopsis till ytterligare en deckare i Harry Hole-serien.

– Kanske kommer den i Norge i slutet av nästa år, jag får se, sade han.

Men den som vill läsa böcker av honom på svenska behöver inte vänta så länge. I januari 2011 kommer en spänningsroman på svenska av honom. Handlingen utspelar sig i miljöerna för headhuntingsbyråer, sådana där företag som hjälper till med rekrytering av chefer och ledare. Boken fick sin svenska titel bestämt under minglet, faktiskt. Bokförlagets chef och författaren enades om att romanen ska ges ut i Sverige med titeln: ”Huvudjägarna”.

Lite om själva minglet:
Eftersom boken ”Pansarhjärta” utspelar sig i Hongkong, Kongo och Norge, var buffén inspirerad av dessa länders kost. Där fanns buffelkött för den som äter kött. Nej, jag bröt inte mitt vegolöfte så klart – därmed lät jag mig väl smaka av den kryddiga linsröran som serverades i hopvikta bananblad. Norge fanns med i form av mumsig lax.

Vilka fanns då där? Givetvis människor från bokförlaget och en av deras mest säljande författare Jan Guillou.
Före chefredaktören på DN och Expresen och Aftonbladet: Torbjörn Larsson var där. Honom pratade jag en hel del med. Han var ju jättetrevlig och hade roliga saker att berätta, som skulle räcka till många blogginlägg. Han började sin bana som sportjournalist, precis som jag faktiskt. Fast han var bara sportjournalist sex månader (om jag kom ihåg rätt nu).

Och så träffade jag bloggaren, twittraren, författaren och socialamediaexperten Mattias Boström som bland annat har den här underbara bloggen om Sherlock Holmes-relaterade saker. Jo, jag kommer att ta upp och berätta mer om hans bloggar också i ett annat inlägg.

Och ännu en sak som jag kommer att blogga mer om är om den norska kulturpolitiken som vi i Sverige har mycket att lära om. Norge har något som kallas Kulturlyftet som innebär att år 2014 ska 1 procent av statsbudgeten gå till kultur. Det berättade Öyvind Hernes från den norska ambassaden, som också var där i minglet.

Åter till författaren och ämnet för kvällen: Boken ”Pansarhjärta” släpptes på svenska just samma dag som minglet var, alltså 19 maj.

Några recensioner eller kommentarer finns redan ute på webben:

Johanna på Bokhora skriver att hon gillar Jo Nesbø.
Fru E har recenserat:

Egentligen är Pansarhjärta lite för mycket, men jag kan inte låta bli att älska vändningarna. Ca 100 sidor kvar så får man veta vem mördaren är och jag undrar vad som kommer att hände de resterande sidorna. Men tji fick jag! Inget är så enkelt som det ser ut att vara och vips! har Nesbø kollrat bort mig helt. Visst är det inte alls särskilt trovärdigt, men jag köper det ändå för det är precis så här god spänningslitteratur ska skrivas: med driv, god känsla för språket och med rafflande upplösning. Det är bara och luta sig tillbaka och njuta.

Svenska Dagbladets Magnus Eriksson däremot sågar boken:

”Pansarhjärtat” är en spekulativ och i sina litterära anspråk rakt igenom förljugen produkt. Den handlar om en seriemördare, men säger inget tänkvärt om seriemördaren som reellt, socialt och psykologiskt trauma eller som medialt fenomen. Och under mina fyrtiofem år som deckarläsare har jag sällan stött på en så idiotisk intrig.

Kulturkofta däremot uppskattade spänningen:

Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.

Kulturkofta berättar något annat intressant också:

Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.

Relaterat:
Bokförlagets sida om författaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tre böcker jag inte kunde slita mig ifrån: De sex misstänkta, Mirakelmannen och Just Kids

by


Just Kids, biografin om Patti Smith av Patti Smith, De sex misstänkta av Vikas Swarup, författaren till Slumdog Millionaire och Mirakelmannen, en deckare av Jonas Moström.
Tre böcker som kommit ut i vår och som alla tre varit sådana berättelsen att jag inte kunde slita mig från boken när jag börjat läsa.

De sex misstänkta
Vikas Swarups debutroman Slumdog Millionaire blev filmatiserad och vann en hel rad Oscarstatyetter och också den finaste för bästa film. Uppföljaren – ”De sex misstänkta” är en hel annan slags bok. Den utspelar sig också i dagens Indien men är mer en deckarhistoria. En rik korrumperad ung man som med hjälp av inflytelserika vänner inom rättsväsendet friats från flera grova brott, bland annat mord och vållande till andras död, blir själv mördad,ihjälskjuten, på en stor fest. Sex personer grips av polisen, alla sex har ett skjutvapen på sig. Berättelsen rullas upp genom dessa sex personers berättelser.
Det är ett svårt sätt att berätta en historia på, men Swarup har koll på berättelsen och den var så fängslande att jag inte ville lägga ifrån mig boken.

Jag hade till och med förmånen att få träffa författaren i fredags och intervjua honom. Han är indier och arbetar som diplomat och är placerad i Kobe i Japan. Hans arbete kräver långa arbetsdagar, ofta kommer han hem sent på kvällen. Ingen chans att han då orkar skriva, berättade han.
– Jag vill ju träffa familjen också, sade Vikas Swarup.
Han ägnar istället helgerna åt att skriva.

Han är inte den typen som skriver om och skriver om.
– När jag väl börjat skriva har jag klart för mig väldigt mycket av vad som ska hända, berättade han.
Och så sade han att han ser sig själv mer som historieberättare än författare.

Nå, i vilket fall som helst fungerar hans böcker som spännande berättelser för mig.
Lite från bokförlagets hemsida om boken ”De sex misstänkta”

Vikas Swarups hett efterlängtade andra roman har inspirerats av verkliga händelser och är både en rafflande bladvändare och en insiktsfull skildring av dagens Indien. Hans fantasifulla och mångfasetterade berättelse kommer att tillfredsställa alla läsare som uppskattade den hyllade debuten Vem vill bli miljardär? (Slumdog Millionaire). Den djärvt och knipslugt hopfogade romanen De sex misstänkta är ett verk av en mästerlig historieberättare

.
Chang Weng har också bloggat om boken.
.

Just Kids av Patti Smith
Robert Mapplethorpe var en amerikansk fotograf som dog i aids 1989, 42 år gammal. Han var pojkvän och sedan nära vän till Patti Smith, speciellt när de båda var i tjugoårsåldern och levde tillsammans i konstnärskvarteren i New York, fattiga och sökande efter genombrott som konstnärer.
När Robert dog lovade Patti Smith honom att hon skulle skriva ner deras historia. Nu, mer än tjugo år senare, har hon förmått sig till att skriva berättelsen.
Så egentligen är det inte en biografi över Patti Smith utan lika mycket om Robert och framför allt är det en fantastisk skildring av New York och konstnärsgrupperna i utkanten av samhället under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet.
Det var också en sådan bok jag inte kunde slita mig ifrån och när jag nu läst den har jag bestämt mig för att jag ska läsa fler biografier om människor i vår tid och framför allt om rock- och popmusiker.
Jag tror att de flesta som recenserat ”Just Kids” är lika fångade av boken. Göran Greider recenserade den i DN:

Det är underligt att läsa om New York dessa år. Känslan är så stark av att klubbarna, konstnärerna, artisterna, poeterna hör till en lika svunnen värld som Apollinaires och Picassos Paris i början av förra seklet.

Skildringen av livet på Chelsea Hotel, där man får möta hälften av alla hjältar som folk i min ålder i det avlägsna Skandinavien någonsin kan ha haft, är som en dagbok från drömmens insida: Janis Joplin, Allen Ginsberg, Sam Shepard. I lobbyn står Patti med en uppstoppad kråka som hon köpt och in genom dörren kliver Salvador Dalí och ser sig nervöst omkring tills han får syn på den där kråkan och leende säger till henne att också hon är som en kråka. ”Tja, bara en helt vanlig dag på Chelsea”, konstaterar Patti Smith. I trappan upp till en fest sitter den blyge Patti och möter där en ännu blygare Jimi Hendrix.

Fler recensioner av Just Kids: Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Mirakelmannen
Jonas Moström är en intressant författare som jag upptäckt på senare tid. Det här är en deckare i en serie om flera med bland annat kriminalkommissarie Johan Axberg som en av de två huvudkaraktärna.

Om du är nyfiken på Jonas Moström såg jag att han ska vara med och inviga Sture Bibliotek, som är ett bibliotek i tunnelbanan i Stockholm. Invigningen är på tisdag 18 maj från 18.30 vid Östermalmstorgs tunnelbana.

Författaren presenterar sig själv på sin hemsida:

Jag är född 1973 och uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Nu bor jag sedan några år med min familj i Stockholm där jag arbetar som husläkare på en vårdcentral. Romanen som jag skrivit, Dödens pendel, utspelar sig till stora delar på sjukhuset i Sundsvall, där jag gjorde min AT-tjänstgöring i två år innan jag fick min läkarlegitimation.
Min berättelse har två huvudpersoner; kriminalkommissarie Johan Axberg och hjärtläkare Erik Jensen. Båda blir indragna i jakten på en seriemördare som härjar i staden, och handlingen rör sig mellan polishuset, stadens nyöppnade kasino och lasarettet.
Att jag valde sjukhusmiljön som utgångspunkt för min berättelse var självklart. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så påtaglig som här. Dramatiska och rörande människoöden utspelar sig varje dag inom sjukhusets väggar. Dessutom finns här en ständig ström av olika människor i de till synes ändlösa korridorerna.

Han har en blogg också där han berättar om sina böcker. Här berättar han om ”Mirakelmannen”:

Första dagen på sin påtvingade tjänstledighet blir kriminalkommissarie Johan Axberg kontaktad av en barndomsvän, Mattias Molin, som han inte haft kontakt med sedan han flyttade från den lilla byn Bråsjö i Medelpad vid elva års ålder.

Mattias vädjar till Johan att han ska besöka honom. Han har något viktigt att berätta om olyckan då en annan barndomsvän, den så kallade mirakelmannen Chris Wirén, drunknade under en fisketur.

Wirén var chef för Symfonikliniken – ett hälsocenter som ger alternativ vård till obotligt sjuka personer för skyhöga belopp. Wirén skapade sig ett världsrykte när han botade en Hollywoodstjärna från skelettcancer trots att alla läkare sa att det var omöjligt. Nu vallfärdar rika personer från jordens alla hörn till Symfoniklinken för att bli friska från sjukdomar som läkarvetenskapen inte klarar av.

Jag har som sagt läst en bok tidigare i serien och med båda böckerna var det likadant: berättelsen grep tag i mig och jag försökte få chans att sjunka ner ensam med boken så fort tillfälle gavs. Moström har ett trovärdigt sätt att skildra människorna och det känns som om jag kommer dem nära och begriper mig på dem, fast jag blir arg på dem ibland för att de inte gör som jag skulle gjort. Men det är ju just därför det kan bli en berättelse, för att människor far iväg och inte beter sig så klokt alla gånger.

De sex misstänkta
Swarup, Vikas
Originalets titel: Six suspects
Översättning: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
ISBN 978-91-7002-791-8

Just Kids
Författare: Patti Smith
ISBN 10: 9185251879
Förlag: Brombergs
Utgivningsdatum: 2010
Originaltitel: Just Kids
Översättare: Ulla Danielsson

Mirakelmannen
Författare: Jonas Moström
ISBN 9185801941
ISBN-13 9789185801947

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,