Pelaren på bilden kommer från pendeltågsstationen i Stockholm. Men det skulle kunna vara Kulturbloggens bild på drottning Silvia när hon delar ut Astrid Lindgren-priset till illustratören Kitty Crowther.
Astrid Lindgrenpriset delades ut på torsdagskvällen under alltför högtidliga former i Konserthuset i Stockholm. Utdelare var drottning Silvia, när prinsessan Madeleine nu tagit timeout.
Av någon outgrundlig anledning hade Kulturbloggen fått en inbjudan dit.
Vi, eller rättare sagt en av oss, var bjuden förra året också. Då var det kronprinsessan Victoria som delade ut priset. Då satt jag rätt hyggligt till inne i salen och kunde ta några bilder därifrån och berätta lite vad jag sett med egna ögon.
Kanske tyckte arrangörerna inte om min rapport? Fast å andra sidan, varför då bjuda in oss igen?
När jag nu kom till konserthuset då visade sig att min plats i år nästan var uppe i taket, så högt upp och långt från salen där utdelningen skulle pågå att jag inte skulle ha en rimlig chans att se något med egna ögon. Dessutom doldes utsikten av en stor, stor pelare.
Jag förstår faktiskt inte hur de tänker. Kulturbloggen är inte DN, inte Expressen. Visst, vi kan inte räkna med att få bästa pressplatserna. Men vi går inte på något bara för att vara där, går vi på något är det för att berätta om det, för att rapportera om det och skriva och fotografera.
Så varför bjöd de in oss om vi inte kan se något?
Jag vill inte vara otacksam, men vad är vitsen om jag ska sitta och titta på en pelare? Jag hade gärna berättat om Kitty Crowther och utdelningen av priset. Men om inte ska se något, hur ska jag då berätta?
Har ni hört uttrycket att bjuda med armbågen? Ni vet: man bjuder fast man egentligen inte vill bjuda. Så känns det som om vi blev bjudna nu. Vi blev bjudna för att det är intressant att det finns kulturbloggar, men att vi verkligen ska kunna skriva något vettigt: nja de väntar de sig väl inte.
Eller hur ska vi annars tolka det?
Om jag skulle suttit kvar bakom stolpen skulle mina bilder från utdelningen kunna se ut som bilden ovan. I stort sett. Vad jag är ute efter: Om bloggar bjuds in: tänk på att de är en form av kanal, en form av medier.
För min del gör det inget att jag missade utdelningen. Jag valde att lämna min biljett till en vakt.
Det är en underbar sommarkväll och det finns massor av trevligt att göra: som att sitta en stund vid sjön och filosofera, vilket jag hinner alldeles för sällan. Så inte gör det mig något. Mer än att jag spillde bort viss tid på att ta mig in till Konserthuset.
Relaterat: Här berättar tidningen ETC om årets pristagare.
Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren-priset, Konserthuset, Stockholm, litteraturpris, Kitty Crowther, drottning Silvia
[…] This post was mentioned on Twitter by Rosemari Södergren, Rosemari Södergren. Rosemari Södergren said: New Blog post Astrid Lindgren-priset bjuder med armbågen – eller denna stolpe kan vara drottningen http://bit.ly/aQn6fj … […]