Att läsa Svärdsång (ISBN 9789170282324), fjärde delen i Bernard Cornwells vikingaserie om 800-talets England och hjälten Uthred, är både givande och irriterande. Å ena sidan fastnar jag för Cornwells förmåga att hålla läsaren i spänning. Det går inte att förutse vad som kommer att hända, och berättelsen har ett driv som gör att jag måste läsa vidare. Oväntade vändningar görs ständigt och händelseförloppet är allt annat än förutsägbart. Kvinnoporträtten fascinerar också. De är starka, tålmodiga och mänskliga och blir inte lika mycket av hjältekarikatyrer som i fallet Uthred.
Svärdssång är en historisk spänningsroman och det är svårt att inte ha en hjälte, men frågan är om inte berättelsen hade tjänat på en hjälte som inte var lika färgad av de isländska sagornas lakoniska litoteser som Uthred, utan att han istället fick känna, och erkänna, även nederlagen.
Även berättarperspektivet ställer till en del problem. Den åldrade Uthred berättar om sin ungdoms bravader i jagform. Jag hade hellre sett att texten var uppdelad i nutid då den ålderstigne hjälten fick komma till tals, och ett berättarperspektiv i tredje person i de passager som boken mestadels utspelar sig under: den tid då Alfred den store satsade på att ena Englands dåvarande kungariken till ett och vilken roll romanens huvudperson spelar häri.
Språket är aningen uppstyltat och samtidigt en smula spretigt vilken kan hänga samman med berättarperspektiven. Det förekommer också en hel del tröttsamma upprepningar. Ja, läsaren lär sig snabbt var det dåvarande London låg, och ja, vi vet att Uthreds svärd ligger i en yllefodrad skida.
Men haltande språk och berättarperspektiv till trots: Cornwell är läsvärd, om inte annat för hans förmåga att få läsaren att vända blad på blad för att få reda på hur det går. Hur det går? Läs och se.
Svärdsång är utgiven av Bazar Förlag, augusti 2010.
