Våren 1997 kom Raine Gustafsson, hemlös och tämligen nyfrigiven och synnerligen orakad, in på Situation Stockholms dåvarande redaktion med en plastkasse i handen. Där låg ett välfyllt, handskrivet kollegieblock. Sedan den dagen har Raine Gustafsson publicerat sin dagbok i Situation Stockholm och har inte missat en deadline, oavsett var han sovit, om han sov, hur eller var i Stockholm han befunnit sig.
Dessa prydligt handskrivna versaler i ett collegieblock har nu, efter tretton år och etthundratrettiofem dagböcker, blivit en bok.
Raines Dagbok är ett unikt dokument, en skildring av Raine Gustafsson, av Stockholm, av tillvaron och verkligheten som den ter sig för någon som inte har en egen dörr att stänga till sitt liv.
Raine Gustafsson har fått pris för sina dagböcker. 2005 fick han svenska PEN-klubbens Bernspris för sina dagböcker. En del av motiveringen:
För sina glödande rapporter från en kylslagen huvudstad, där de hemlösas nätter är långa. Ett Stockholm som annars bara skildras av reportrar på tillfälligt besök.
Faktum är att de hemlösa finns. Många går bara förbi dem, ser inte de människor som sitter där på en filt med en skylt att de är hemlösa och vill ha några kronor till mat.
Det ska bli mycket intressant att läsa den här dagboken. Jag har bara några få gånger i mitt liv talat med någon hemlös. Hur många av oss har det?
Corren berättar också om boken.
Situation Stockholm skriver om att boken är på väg ut i butikerna.
Läs även andra bloggares åsikter om hemlös, Raines dagbok, Stockholm