Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Människor som gått till överdrift av Kalle Lind: lämnar inga massiva avtryck

by

Titel: Människor som gått till överdrift
Författare: Kalle Lind
Illustratör: Nisse Lind
Förlag: Roos & Tegner
ISBN10: 9186047167
ISBN13: 9789186047160

Kalle Lind. En man med ett skägg. En man som tycker om att förhålla sig litesådär lagom avmätt till tillvaron.
Kalle har jobbat som manusförfattare (julkalendrar), humorist (i P3), skribent (bloggar flitigt) samt författare. Förmodligen har Kalle åstadkommit en hel massa mer men han är så skönt avmätt och lättsam att han väljer att inte förhäva sig.
Att han även väljer att ge ut sin bokserie ”människor …” i en exklusiv signerad samlingsutgåva i specialdesignad trälår rimmar troligtvis väl med denna inställning.

Jag har läst ”människor som gått till överdrift”, del två i en trilogi som för övrigt utgörs av människor det varit synd om respektive dito som haft fel. Här får man ta del av småputtriga betraktelser av kända människors tokerier. Bosse Parnevik har fokuserat för mycket på sig själv. Stig Larsson (ja Stig, inte Stieg) har varit överdrivet kräsen. I avsnittet om Steffo Törnquists extrempedagogik ger Kalle sig själv en smakfull känga för sin inte helt avslappnade stil på ungdomens skolfotograferingar. På det hela taget ligger boken hela tiden och väger mellan att ha fingertoppskänsla och att bara kännas gubbgrabbig.

Första halvan av min läsupplevelse präglas av viss skepticism. Jag irriterar mig på den medvetet oseriösa tonen, den sköna modernt gubbiga hipsterstilen och underskottet på kvinnor. Men jag läser trots allt vidare. Det är trots allt ett skönt flyt i texterna. Det går helt enkelt helt utan motstånd. Detta är inte nödvändigtvis av godo. Eller för den delen av ondo. Allt beror på vad man är ute efter.

Boken lämnar inga massiva avtryck. ”Människor som gått till överdrift” utgör en lättsmält samling anekdoter som man gärna kan fördriva en söndagseftermiddagen med. Den slinker ner på samma sätt som en bakis-romantisk-komedi. Enkelt och utan åthävor.
Ge boken i födelsedagspresent till den där läsosugne kompisen som gillar igenkänningshumor så träffar du förmodligen helt rätt.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Konsten att bokblogga – liten bok med många bra tips

by

Konsten att bokblogga
Författare: Karin Berg och Petra Jankov Picha
ISBN 978-91-979810-1-9
Vulkan.se och PJP Publishing

Konsten att bokblogga är en behändig liten bok, i lagom format att kunna ha i fickan. Böcker med tips för bloggare för nog ha ett sådant smidigt format, för att lätt kunna plocka fram och praktiskt använda sig av tipsen.

Det märks att det är två kunniga och rutinerade bokbloggare som satt ihop boken tillsammans: Petra Jankov Picha som driver Breakfast Book Club och Karin Berg som driver En bokcirkel för alla.

Boken har bra tips om hur du startar en bokblogg, vad du kan tänka på när du väljer namn på din bokblogg, tips på hur du når ut och får fler läsare, hur du får kontakt med bokförlag och kan få recensionsexemplar och ett par intervjuer med några intressanta bokbloggare, som två av mina favoriter: Linda Odén som har bloggen Enligt O och Eva Boström på Boktokig.

Om jag ska vara lite kritisk så verkar det som att de två författarna haft rätt bråttom med att få ut boken. Emellanåt är det slarvigt skriven, där är en del meningar som är lite grammatiskt konstiga och en del av tipsen måste läsaren vara rätt insatt för att riktigt förstå vad de menar. Det blir lätt så, för den som kan något är allt självklart och enkelt.

Jag skulle själv förklara vissa saker på ett annat sätt, ibland. Som att pinga, där författarna skriver att det betyder att du gör din blogg synlig. Det är inte helt korrekt. Det betyder mer att du plingar till att du har publicerat något nytt på din blogg. Däremot kan konsekvensen av att pinga göra att bloggen får fler som hittar den och att den därmed blir mer synlig.

Men boken är ett praktiskt verktyg för den som vill börja bokblogga och för den som har hållit på ett tag. Där finns många praktiska användbara tips och en lista över olika ställen att registrera sin blogg på för att den ska bli mer synlig.

Boken har förstås en sida i Facebook också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Björn Ranelid – Tyst i klassen! – gör mig besviken

by

Titel: Tyst i klassen!
Björn Ranelid
ISBN: 9789100126926
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Det finns väl ingen ursäkt egentligen, men jag hade tidigare inte läst någon av Björn Ranelids romaner. Så läste jag i DN om Björn Ranelids senaste roman ”Tyst i klassen!” och då blev jag väldigt nyfiken och bestämde att nu är det verkligen dags att läsa något av honom.

Dessutom när han ju är så aktuell med sitt diktinspirerade bidrag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen kände jag ännu mer att jag måste ha läst åtminstone en bok av honom.

”Tyst i klassen!” radar upp berättelser om barn som far illa, stammare som skär ut sin tunga, förlorade söner som kommer hem och slår ihjäl sina fäder, flickor som blir sexuellt utnyttjade och skadade för livet. Vi lever i kärlekslöshetens tid, men Ranelid hittar goda krafter där man sällan letar; hans bibliska förebild gick bland syndare och publikaner, Ranelid söker sina änglar i fängelse och på bilskroten.

Jag hade aldrig tänkt mig Ranelid som en författare som stod på underklassens sida och att han stod upp för de förtryckta.

Så här beskriver bokförlaget romanens handling och det är bra formulerat:
Kristina Lilja växer upp med föräldrar och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slåss och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Hektor, som stammar, blir värst ansatt av fadern och Sixten skadas svårt när han bland kamraterna försöker få den respekt han inte får hemma. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta. När hon blir varse hur det ligger till lyckas hon bryta sig loss. Hon gör ett gigantiskt klass-språng och blir så småningom präst. Men utan hennes mamma Karin hade det inte gått. Karin är den som håller ihop familjen, sliter på dubbla jobb, och minns allt som hänt.
Tyst i klassen skildrar ett segregerat Sverige genom flera ögonpar. Med berättelsen om Kristinas liv från 40-talet till nutid har Björn Ranelid skapat ännu ett kvinnoporträtt som stannar i läsarens hjärta.

Tyvärr blev jag rätt besviken. Han beskriver och skildrar visserligen orättvisorna i samhället, klyftorna, segregationen pch förtrycket av de mest utsatta. Problemet är att han gör det för storslaget, han tar i för mycket, han berättar för mycket. Han skildrar, berättar och öser på med sitt fantastiska språk, målar med sitt stora ordförråd. Det är bara det att det blir för mycket. Det är han, författaren, som berättar och som är närvarande. Personerna, karaktärerna, träder inte fram själva. Det är sällan någon dialog över huvud taget, aldrig att vi som läsare får komma in i en situation, i en scen och höra och se vad som händer och själva skapa oss en bild, dra egna slutsatser. Det är han, författaren, som berättar och tolkar allt.

En rolig sak med boken är dock att Björn Ranelid har ett mycket bra språk, roliga bilder och han sätter samman ord på ett nyskapande sätt.
Redan från första raden kände jag igen Ranelid från alla gånger jag hört och sett honom i tv. Boken är skriven som om han satt och berättade det, så nära hans sätt att tala är boken skriven.

Men när jag följer karaktärernas liv och utveckling i en bok vill jag att det ska vara just de, karaktärerna, som träder fram inför mig, inte författaren i all sin storhet.

Björn af Kleen i Expressen är ännu mer kritisk än jag:

Jag råkar läsa Tyst i klassen! direkt efter en julsemester med P O Enquists Lewis resa, den stora boken om pingströrelsens 1900-tal. Att jämföra dessa romaner kan tyckas orättvist i överkant, men det finns gemensamma utgångspunkter. De skriver båda om ett Sverige – Enquist om en kvinnorörelse och Ranelid om ett kvinnoöde – som med religiositeten som hävstång reser sig ur fattig­misären.
Men där Enquists knappa ironier paradoxalt formar en varm hjältesaga får Ranelids slösande konstprosa något märkligt hårt och kallt över sig. Daniel Sandström brukar ibland betona att det är deras förädlade brister som gör stora författare stora. Regeln gäller tyvärr inte omvänt. En slarvigt gestaltad och grumligt tänkt roman kan inte räddas av författarens empatiska inlevelse med sina gestalter. Så grym är litteraturen.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokbloggsjerkan: Snabba cash känns överskattad

by

Bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg detta veckoslut handlar om överskattade böcker. Veckans fråga är ”Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?”

En bok som jag kan tycka ha fått oförtjänt mycket beröm bland kritikerna är Jens Lapidus storsäljare Snabba Cash från 2006. Jag måste dock reservera mig för att jag aldrig läste klart boken utan såg filmen i stället när den kom. Och vad jag har förstått tycker många att boken är betydligt bättre än filmatiseringen av den.

I vilket fall som helst så har jag lite svårt för det korthuggna, hårdkokta språket – ibland bara två-tre ord flera meningar i rad. Läsbarhetslindexet måste vara extremt lågt och boken borde vara lättläst, men jag tycker snarare att det gör att jag har svårt att komma in i berättelsen. Jag tycker inte heller att JW känns trovärdig som person (eller ens sympatisk) och jag har svårt att identifiera med honom eller någon annan i Snabba cash.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Eila Hetekivi Olsson och Ingenbarnsland är värda mer än ett fuskpris

by

Ingenbarnsland av Eila Hetekivi Olsson är en hyllad debutbok. Den är hyllad av Kulturnyheterna där den fått förstaplatsen på Kritikerlistan.

Häromdagen kom nyheten att Eila Hetekivi Olsson Akademibokhandelns ”Debutantpris” för Ingenbarnsland.

Det är hon värd. Det är bara det att det visade sig att priset inte direkt är ett riktigt litteraturpris.

DN rapporterar:

För bara ett par veckor sedan instiftade Akademibokhandeln sitt ”Debutantpris”. Det gick till en ”egen” författare, Norstedts Eija Hetekivi Olsson för romanen ”Ingenbarnsland”.

Men priset finns inte. Det avslöjar Svensk bokhandel i dag. Priset kokades ihop av en chef på Akademibokhandeln och chefen för Norstedts förlagsgrupp, bägge ägda av KF Media.

DN och Svensk Bokhandel har både rätt och fel. Akademibokhandeln och Norstedts kan ju i och för sig instifta ett pris och inte ha vanlig nomineringsrunda där alla bokförlag för vara med. De kan ju bestämma att de gör ett pris där de själva utser vinnare rakt av. Men då hade det sett snyggare ut att göra det som ett stipendium.

Jag tycker det är sorgligt att just den här författaren och denna romanen blev utsatt för det. Den verkar ha sådan kvalitet att den inte behöver något som kan ge den dåligt rykte. Det är också tråkigt att Norstedts som är ett etablerat bokförlag lånar sig till detta.

Boken behöver inte lyftas på sådant sätt.

Boktjuven har kommenterat:

DNs nätutgåva skriver idag att ”Akademibokhandelns pris var en pr-kampanj”.
Det låter ganska rimligt. Är inte alla bokpriser det? Eller kanske inte tex August-priset och dylika när det är en organisation som delar ut det. Men kommer det från ett företag, så kommer det från ett företag. Doh!

Problemet är äl inte att det var en PR-kampanj, utan att det försöker verka vara något det inte är. Om priset hette ”KF Medias bästa debutant”, så vore det svårare att klaga på PR-inslaget.

Som sagt är väl alla eller iallafall en övervägande del av bokpris och tävlingar, motiverade från PR-synpunkt. Möjligt undantag: Castorpriset 2011 där Juryn kom fram till att inget av de insända bidragen var av tillräckligt hög kvalitet. Ingen fick priset.

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av den?

Fler som kommenterat den falska bokpriset:
Daniel Åberg och Svensson och Tofflan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

Relaterat:

SR,  AB,Länstidningen,  Skanskan, SMP, Newsdesk, NewsDesk