Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Drömmen om Sverige – Niklas Orrenius bok borde ingå i samhällskunskapen i gymnasiet

by

drommenomsverige

Drömmen om Sverige
Författare: Niklas Orrenius
Utgiven: 2014-09
ISBN: 9789127140721
Förlag: Natur Kultur

Drömmen om Sverige av journalisten och författaren Niklas Orrenius är en bok som borde ingå i samhällskunskapen i gymnasiet.

Jihan är en syrisk kvinna. Hennes man Jihan dödades i ett bombanfall i hemstaden Qamishli i Syrien. Familjen förlorade då sitt hem. I krigets spår blev kvinnor i staden våldtagna av soldater. Jihan tog sina barn och sin mamma och flydde. I arton timmar vandrade Jihan genom skogen i gränsområdet mellan Turkiet och Bulgarien med sin sexåriga son Mustafa, elvaårige dottern Sande och modern. En bit in i Bulgarien greps de av polisen och de låstes först in och flyttades sedan till några militärbaracker nära gängen. Där får de bo tillsammans med andra flyktingar och där finns ingen mat och ingen el. Jihan skulle helst vilja ta sig till Sverige där hon har två mostrar. Men vägen till Sverige är låst nu, på grund av EU-lagar måste hon och hennes familj nu söka asyl i Bulgarien, eftersom det är det första EU-land de kom till och där de sökt asyl.

Jihan är ett av många, många exempel på människor som tvingats fly utan att ens vara politiskt aktiva. Niklas Orrenius låter oss möta många människor i sin reportagebok. De flyktingar han träffar får ansikten och röster – och vi inser att det som drabbat dem skulle kunna drabbat vem som helst.

Av Syriens 22 miljoner invånare är nästan hälften på flykt. Människor smugglas genom det stängda Europa, ofta på dyra och farliga vägar. Många av de syriska flyktingarna hoppas på att komma till Sverige, till det lugnaste landet i världen. Men nålsögat är litet. De flyende är hänvisade till smugglare som oftast tar flyktingarna till länder som inte är särskilt rustade för att ta hand om flyktingströmmar.

Niklas Orrenius berättar om möten med flyktingar som lever i Sverige och han berättar om möten med flyktingar vid syriska gränsen. Texterna publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter. Boken innehåller även ett nyskrivet uppföljande reportage.

Många flyr för sina liv från Syrien. De flyr sönderbombade städer och flyr från våldtäkt och våld. Tidigare tog många som drömde om trygghet i Europa sig in via Grekland. De tog sig in över Evrosfloden som utgör gräns mellan Turkiet och Grekland. Men Grekland och EU täppte till hålet, de satte upp ett högt stängsel med taggtråd längs gränsen. Stängslet betalades av grekiska staten.

Istället hittade flyktingsmugglarna en annan väg till Europa, till det fattiga Bulgarien. Författaren och journalisten Niklas Orrenius berättar i boken ”Drömmen om Sverige” att smugglare tar mellan 250 och 1.000 dollar för att skjuta ut människor i natten till ett skogsområde nära gränsen till Bulgarien – och därifrån får de flyende ta sig fram, en skogig mörk väg som tar några timmar att ta sig.

Bulgarien är inte något drömland för den som flyr från Syrien. Bulgarien är ett fattigt land som har en BNP per invånare som ligger strax över Iraks nivå och lägre än den i Vitrysslan och i Botswana, exempelvis. Bulgarien är Europas fattigaste land och flyktingfientliga partier växer där.

Orrenius bok är stark och känns mycket ärlig. Han berättar om familjer som förlorat familjemedlemmar och som tvingats fly från sitt land. Han berättar hur EU-länder reser stängsel för flyktingar. Det blir så tydligt att mycket av det som sägs i debatten om invandring idag färgats av Sverigedemokraterna och det är en debatt som förs av mycket okunniga personer. Många av dessa människor som flyr är utbildade människor som skulle vara en tillgång för Sverige och övriga EU-länder, om vi bara hade en politik och ett samhällssystem där dessa människor kommer in i samhället, in på arbetsmarknaden. I Bulgarien får många av dessa flyktingbarn inte ens gå i skola. Niklas Orrenius berättar om barn som varit där i tre år utan att få gå i skola. Hur ska då människor kunna komma in i samhället?

Om jag vore lärare i samhällskunskap i högstadiet eller gymnasiet skulle jag köpa in boken som lärobok, låta ungdomarna läsa den och sedan diskutera. Då kanske vi i framtiden kan forma ett mänskligare samhälle där människor på flykt ses som medmänniskor och får den stöd och den hjälp vi själva skulle vilja ha om vi hamnade i en sådan situation att vi måste fly från vår hembygd.

Relaterat:
Recension av boken i Svenska Dagbladet.
Text med anknytning till boken i Dagens Nyheter.

Detta inlägg ingår i #blogg100

Bruno K. Öijer på Uppsala Stadsteater

by

brunouppsala

Bruno K. Öijer
Uppsala Stadsteater, Stora scenen
Poesiuppläsning 2015-02-24

Sprungen ur blues- och rockscenen är Bruno K. Öijer det närmsta en rockstjärna vår inhemska poesiscen kan komma. Han delar fler likheter med Thåström än några konkurrenter. Om det nu ens går att tala om sådana i hans egensinnighet. Men det är ingen slump att han varit förband åt både Kent och Thåström, och dessutom gästat den sistnämnde på scenen under konserter för att läsa några av sina dikter tonsatta av ensemblen. Han, som bytt sitt mellannamn från Kenneth till Keats på grund utav litterär uppskattning, tycks dela samma värdegrund och språkvärld som dessa musiker. De står alla för integritet, mot skräpkultur och fördumning. Och det märktes under gårdagens läsning av Bruno på Uppsala stadsteater.

Scenuppsättningen var enkel: ett bord med en lampa och ett glas vatten på, och en ljusstake på andra sidan scenen. Sedan en spotlight som fällde en strimma ljus på poeten. Det var allt. Det var också allt som behövdes. Bruno har nämligen en ovanlig scennärvaro, en energi som är vibrerande och högst levande. Han lämnar stora salen tyst, som i en likkista, när han läser men drar stora applåder mellan varje uppläst text. Ibland blir tonen komisk och lockar till skratt. Det är en ovanlig bredd för en poet som framstår som högst seriös vid de få tillfällena han framträder offentligt. Här tycks han ödmjukare, gladare. Antagligen har det med mötet med publiken att göra, att han märker att han får gehör för sin poesi och sina ståndpunkter. Den energi som skjuts ut i publiken tycks studsa tillbaka på honom. Precis som under en konsert.

Urvalet av texter tycks fokuserat, men ändå varierat: många tagna från senaste samlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” men under den två timmar och tjugo minuter långa uppläsningen (med en kvarts rast mellan de två akterna) hann flera av hans äldre alster också med. De tycks vara ingraverade i hans skelett, men de nyare texterna verkar han lycklig över att kunna få ut utan bortglömda stavelser eller ord. Efteråt väser han ”YES!” och tackar publiken. Ändå är det imponerande att han framför alla dessa poem utan något som helst manus. Innan han börjar sina anföranden viftar han med händerna i luften, nästan som för att dirigera sig själv för att få orden i rätt takt och ordning.

Skillnaden mellan att läsa Bruno K. Öijer och se honom live är förstås att publiken får möta texterna som författaren själv tänkt sig mötet. Stavelser och betoningar vibrerar kraftigt. Liksom de små gesterna han utför under vissa av reciteringarna. Vilket trollbinder publiken, får den att glömma bort den så kallade verkligheten. Vilket får ses som en vinst i sig, av poesins urkraft. Ändå talar han om ett hav av b-kändisar och dokusåpadeltagare som ”särar på pannbenen och låter sig våldtas” och hur de rotar omkring i varandras åsiktstarmar. Han påminner också om att den främsta anledningen till att unga människor där idag är att de tar självmord. Han betonar det två gånger, andra gången starkare än första. Han ger det samma allvar som situationen kräver. Det är ett sorgligt faktum som vi måste diskutera om. Jämt.

Så i en perfekt kombination av gammalt och nytt, eskapism och samtidskritik, framträder en av vår tids främsta poeter. Han skänker värme och samhörighet till de som står utanför allt, talar ofta om fattigdom som en epedemi. Han bryr sig, i en tid när speciellt många andra inte gör det. Och han lever som han lär: förminskar sig inte genom att medverka i PR-stunt och billiga tv-produktioner. Är en okänd kändis. Går av scenen för att snabbt komma upp tillbaka och läsa om blomster som välter tillbaka ett omkullkastat lokomotiv – en urkraft som bara kan vara hämtad i den mest befriande poesin. En livboj för alla drömmare som vägrar vakna upp.

Odinsbarn – en fängslande bra fantasy

by

odinsbarn

Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna (del 1)
Förlag: B Wahlströms
Översättare: Ylva Kempe
ISBN: 9789132164859

Odinsbarn är en spännande fantasyroman. Berättelsen slukar mig totalt, jag kan inte sluta läsa. Jag vill inte lämna denna värld och de karaktärer som träder fram i romanen. Odinsbarn är den första delen i serien om Korpringarna. Den är skriven av den norska författaren Siri Pettersen och i Norge har serien hyllats. Nu är det dags för Korpringarna att erövra den svenska publiken.

En sak som gör berättelsen bra är att den skildrar de flesta karaktärer mänskligt, det går att identifiera sig med dem och förstå dem. I stort sett alla utom den allra ondaste mannen, Urd. Däremot går det att förstå vad som gjort honom så vidrig.

Hirka växer upp i en värld där varelserna som finns där kallar sig ättlingar, de är väldigt lika det vi kallar människor: men en stor skillnad finns – alla ättlingar har svans. Utom Hirka. För hennes svans tog av en varg när hon var nyfödd. Det är var hon har fått höra under sin uppväxt, som varit ganska speciell. Hon har levt ensam med sin pappa som är försäljare av droger, både som medicin och för den som vill berusa sig. De har sällan bott länge på en plats och de har bott i någon koja i utkanten av byarna och undvikit folk.

Hon är i femtonårsåldern och tiden för Riten närmar sig. Riten är en ceremoni som alla tonåringar i denna värld genomgår och som kan avgöra deras framtid. I Riten får de möta Siaren, den gudom de tror på och som kan avgöra om de har stark eller svag kraft i sig. Om de har stark kraft kan de bli antagna till de förnämsta högskolorna. Hirka ser inte fram emot det. Hon kan inte famna jorden, vilket är ett sätt att känna livskraften i marken. Alla barn, alla ungdomar och alla vuxna i denna värld av ättlingar kan famna jorden, frågan är bara hur bra det kan detta. Hirka kan det inte alls. En tid innan det är dags för Riten säger hennes pappa att de måste packa sina saker och ge sig iväg. Han berättar då att hon inte på några villkor kan vara med på Riten, de måste fly långt bort för att hon ska slippa Riten.

Han berättar att anledningen till att Hirka inte kan famna jorden och känna kraften är att hon är en människa, ett odinsbarn. Hon har aldrig haft någon svans. Mannen hon kallar sin pappa är inte hennes riktiga pappa, han hittade henne som nyfödd och sade bara att hon förlorat sin svans till vargen för att hon skulle överleva. Folket i den världen tror nämligen att odinsbarn, människor, är farliga, de sprider röta och död. Fast ingen vet säkert om odinsbarn finns, ingen har sett dem, de har bara hört berättas om dem i myter.

En annan sak som är mycket bra i serien är hur den tar upp existentiella frågor – om vad liv och död är, om vad en en gudom är och vad tro är. Förhållningssätt från alla stora världsreligioner och filosofier finns med på olika sätt i de olika karaktärernas sätt att se på världen och sitt ansvar för sitt liv och för samhället.

Boken är en ungdomsbok och vänder sig till läsare från femton år och uppåt – och nog fungerar den för oss som har upplevt ganska många år efter femton också. Nu längtar jag till att nästa bok i serien ska komma på svenska.

Filmrecension: The Tribe – svårt att sätta betyg på en film där allt som sägs görs med teckenspråk

by

thetribe

The Tribe
Betyg 3
Biopremiär på svenska biografer 27 februari

Sergey börjar på en internatskola specialiserad på dövstumma. Men skolan leds av det hierarkiska nätverket ’The Tribe’, som sysslar med allt från kriminalitet till prostitution. Sergey måste nu hitta sin plats i den nya och råbarkade tillvaron. Denna ukrainska film är intressant och experimenterande, kanske går det ut över dess konstnärlighet.

thetribe2The Tribe är något helt unikt inom filmvärlden. Filmen är helt utan tal, alla skådespelarna talar med händerna, de kommunicerar med teckenspråk. Regissör och producent har valt att inte hjälpa oss som inte kan teckenspråk. Där finns ingen text.

Filmen fascinerar mig men den gör mig samtidigt frustrerad. I utskick från filmdistributören står det att filmens handling går att begripa ändå. Nja, säger jag. I stora drag, ja, men inte detaljerna. Det är trots allt detaljerna som är det viktiga i den mesta kommunikationen.

Jag kan tänka mig att det jag känner är samma frustration som en hörselskadad ofta kan uppleva av de flesta andra filmer. Även om en film är textad är det ju väldigt mycket som sägs med ljud och musik i film – och som inte de hörselskadade blir delaktiga i. På samma sätt som de som inte hör stängs ute från att helt kunna förstå de flesta filmer stängs vi som inte kan teckenspråk ute från att förstå The Tribe.

Den ukrainske regissören Miroslav Slaboshpitsky säger:
– Det har alltid varit min stora dröm att hylla stumfilmen. Att skapa en film som som kan förstås utan någon form av talad dialog. Dessutom var skådespelarna egentligen aldrig helt tysta i stumfilmen, de kommunicerade väldigt aktivt genom samspel och kroppsspråk. De kunde kommunicera alla känslor och tankar utan att säga ett ord. Detta är precis orsaken till varför jag ville göra en film om och med dövstumma och deras liv. Utan tal och utan textning.

Jag håller inte med om att det går att förstå handlingen, som jag redan skrivit. Inte helt, inte alla detaljer. Dessutom är filmen till stor del filmad med en väldigt stillastående kamera. Där är sällan närbilder. Detta val att filma gör det svårt att etablera någon känsla för vare sig huvudkaraktären Sergey eller någon annan. Det är en barriär som hindrar mig som tittare att känna engagemang för honom.

Filmen är svår att sätta betyg på, eftersom den som inte kan teckenspråk inte kan ta till sig allt. Det är svårt att säga hur konstnärlig den är. Att filmen är ett inlägg i debatten om hörselskadades situation och ett experiment är uppenbart – men räcker det för att ge en film högt betyg? Jag tycker inte det.

Under festivalen i Cannes 2014 tog The Tribe hem tre stora priser under kritikerveckan: Grand Prix, Visionary Award och GAN Foundation Support. Utöver Cannes har filmen även vunnit pris för bästa film i Milano, pris för bästa film och regi vid Tarkovsky Festival i Ryssland, pris för bäst regi vid Fantastic Fest i USA och många fler. Dessutom tävlade The Tribe vid Stockholm International Film Festival 2014.

Crimetime – festival för deckarfantaster i fyra dagar på Gotland i augusti

by

crimetime_kepler

Äntligen får deckarfantaster en egen festival i Sverige där vi kan fördjupa oss i deckargenrens alla vinklar och vrår. Crimetime Gotland arrangeras 13-16 augusti i Visby, på Gotland och minst 40 författare, såväl utländska som svenska stjärnor kommer att finnas där för att föra samtal med varandra inför publik och finnas tillgängliga för sina läsare. Där kommer att finnas utflykter till gotländska platser kände från olika krimninalromaner, där kommer att finnas skrivarskolor med kända deckarförfattare som lärare. På åtta scener runt Almedalen och Donners plats kommer det att finnas en mängd olika programpunkter. Där kommer också att finnas program för barn och ungdomar.

Arrangörerna bjöd in press och bokbloggare och en del förlagsfolk till en frukost på tisdagsmorgonen den 17 februari för att berätta om deckarfestivalen. Den varar i fyra dagar men målet är att den ska växa och så småningom bli en hel vecka, deckarveckan.

Anna Jansson som skrivit en mängd deckare är kanske allra mest känd för de deckare där Maria Wern har huvudrollen. I TV-serien och filmerna porträtteras Maria Wern av Eva Röse. Anna Jansson kommer att delta i ett flertal program under deckarfestivalen. Hon berömde Gotland under augusti månad:
– Då är havet fortfarande varmt så det går att bada och i Visby finns en mängd trånga, mysiga gränder att ströva omkring i, sade hon.

Hennes först yrke var sjuksköterska. Kanske var arbetet som gjorde att hon tog klivet till att skriva kriminalromaner.
– Jag är ju sjuksköterska sedan 1980-talet och såg i mitt jobb mycket blod och död, jag konfronterades med frågor om livets mening, sade Anna Jansson.

Hon tycker deckargenren är suverän.
– I en deckare kan man stoppa in vilket ämne som helst. Alla mina deckare är egentligen en slags kärleksromaner, menade hon.

Deckarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som ger ut sina gemensamt skrivna deckare under namnet Lars Kepler var också där. Båda kommer att delta i deckarfestivalen. Förra året toppade deras deckare ”Stalker” försäljningslistan med 320.000 sålda exemplar. Deckare är i allra högsta grad en genre inom litteraturen som har stor publik.
– Det är så fantastiskt med att skriva deckare att man på så sätt lätt får kontakt med sina läsare. Det händer ofta att någon hör av sig om något i böckerna, berättade de.

Medverkande författare på Crimetime Gotland 2015 (fler namn tillkommer).
Denise Mina (UK)
Belinda Bauer (UK)
Anne Holt (Norge)
Jussi Adler-Olsen (Danmark)
Alex Marwood (UK)
Lars Kepler
Jens Lapidus
Håkan Nesser
Anna Jansson
Mari Jungstedt & Ruben Eliassen
Viveca Sten
Åsa Larsson
Martin Widmark
Kristina Ohlsson
Christoffer Carlsson
Catharina Ingelman-Sundberg
Carin Gerhardsen
Stefan Ahnhem
Katarina Wennstam
Karin Wahlberg
Anders de la Motte
Ninni Schulman
Håkan Östlundh
Camilla Grebe
Emilie Schepp
Varg Gyllander
Mikaela Bley