Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna (del 1)
Förlag: B Wahlströms
Översättare: Ylva Kempe
ISBN: 9789132164859
Odinsbarn är en spännande fantasyroman. Berättelsen slukar mig totalt, jag kan inte sluta läsa. Jag vill inte lämna denna värld och de karaktärer som träder fram i romanen. Odinsbarn är den första delen i serien om Korpringarna. Den är skriven av den norska författaren Siri Pettersen och i Norge har serien hyllats. Nu är det dags för Korpringarna att erövra den svenska publiken.
En sak som gör berättelsen bra är att den skildrar de flesta karaktärer mänskligt, det går att identifiera sig med dem och förstå dem. I stort sett alla utom den allra ondaste mannen, Urd. Däremot går det att förstå vad som gjort honom så vidrig.
Hirka växer upp i en värld där varelserna som finns där kallar sig ättlingar, de är väldigt lika det vi kallar människor: men en stor skillnad finns – alla ättlingar har svans. Utom Hirka. För hennes svans tog av en varg när hon var nyfödd. Det är var hon har fått höra under sin uppväxt, som varit ganska speciell. Hon har levt ensam med sin pappa som är försäljare av droger, både som medicin och för den som vill berusa sig. De har sällan bott länge på en plats och de har bott i någon koja i utkanten av byarna och undvikit folk.
Hon är i femtonårsåldern och tiden för Riten närmar sig. Riten är en ceremoni som alla tonåringar i denna värld genomgår och som kan avgöra deras framtid. I Riten får de möta Siaren, den gudom de tror på och som kan avgöra om de har stark eller svag kraft i sig. Om de har stark kraft kan de bli antagna till de förnämsta högskolorna. Hirka ser inte fram emot det. Hon kan inte famna jorden, vilket är ett sätt att känna livskraften i marken. Alla barn, alla ungdomar och alla vuxna i denna värld av ättlingar kan famna jorden, frågan är bara hur bra det kan detta. Hirka kan det inte alls. En tid innan det är dags för Riten säger hennes pappa att de måste packa sina saker och ge sig iväg. Han berättar då att hon inte på några villkor kan vara med på Riten, de måste fly långt bort för att hon ska slippa Riten.
Han berättar att anledningen till att Hirka inte kan famna jorden och känna kraften är att hon är en människa, ett odinsbarn. Hon har aldrig haft någon svans. Mannen hon kallar sin pappa är inte hennes riktiga pappa, han hittade henne som nyfödd och sade bara att hon förlorat sin svans till vargen för att hon skulle överleva. Folket i den världen tror nämligen att odinsbarn, människor, är farliga, de sprider röta och död. Fast ingen vet säkert om odinsbarn finns, ingen har sett dem, de har bara hört berättas om dem i myter.
En annan sak som är mycket bra i serien är hur den tar upp existentiella frågor – om vad liv och död är, om vad en en gudom är och vad tro är. Förhållningssätt från alla stora världsreligioner och filosofier finns med på olika sätt i de olika karaktärernas sätt att se på världen och sitt ansvar för sitt liv och för samhället.
Boken är en ungdomsbok och vänder sig till läsare från femton år och uppåt – och nog fungerar den för oss som har upplevt ganska många år efter femton också. Nu längtar jag till att nästa bok i serien ska komma på svenska.