Bruno K. Öijer
Uppsala Stadsteater, Stora scenen
Poesiuppläsning 2015-02-24
Sprungen ur blues- och rockscenen är Bruno K. Öijer det närmsta en rockstjärna vår inhemska poesiscen kan komma. Han delar fler likheter med Thåström än några konkurrenter. Om det nu ens går att tala om sådana i hans egensinnighet. Men det är ingen slump att han varit förband åt både Kent och Thåström, och dessutom gästat den sistnämnde på scenen under konserter för att läsa några av sina dikter tonsatta av ensemblen. Han, som bytt sitt mellannamn från Kenneth till Keats på grund utav litterär uppskattning, tycks dela samma värdegrund och språkvärld som dessa musiker. De står alla för integritet, mot skräpkultur och fördumning. Och det märktes under gårdagens läsning av Bruno på Uppsala stadsteater.
Scenuppsättningen var enkel: ett bord med en lampa och ett glas vatten på, och en ljusstake på andra sidan scenen. Sedan en spotlight som fällde en strimma ljus på poeten. Det var allt. Det var också allt som behövdes. Bruno har nämligen en ovanlig scennärvaro, en energi som är vibrerande och högst levande. Han lämnar stora salen tyst, som i en likkista, när han läser men drar stora applåder mellan varje uppläst text. Ibland blir tonen komisk och lockar till skratt. Det är en ovanlig bredd för en poet som framstår som högst seriös vid de få tillfällena han framträder offentligt. Här tycks han ödmjukare, gladare. Antagligen har det med mötet med publiken att göra, att han märker att han får gehör för sin poesi och sina ståndpunkter. Den energi som skjuts ut i publiken tycks studsa tillbaka på honom. Precis som under en konsert.
Urvalet av texter tycks fokuserat, men ändå varierat: många tagna från senaste samlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” men under den två timmar och tjugo minuter långa uppläsningen (med en kvarts rast mellan de två akterna) hann flera av hans äldre alster också med. De tycks vara ingraverade i hans skelett, men de nyare texterna verkar han lycklig över att kunna få ut utan bortglömda stavelser eller ord. Efteråt väser han ”YES!” och tackar publiken. Ändå är det imponerande att han framför alla dessa poem utan något som helst manus. Innan han börjar sina anföranden viftar han med händerna i luften, nästan som för att dirigera sig själv för att få orden i rätt takt och ordning.
Skillnaden mellan att läsa Bruno K. Öijer och se honom live är förstås att publiken får möta texterna som författaren själv tänkt sig mötet. Stavelser och betoningar vibrerar kraftigt. Liksom de små gesterna han utför under vissa av reciteringarna. Vilket trollbinder publiken, får den att glömma bort den så kallade verkligheten. Vilket får ses som en vinst i sig, av poesins urkraft. Ändå talar han om ett hav av b-kändisar och dokusåpadeltagare som ”särar på pannbenen och låter sig våldtas” och hur de rotar omkring i varandras åsiktstarmar. Han påminner också om att den främsta anledningen till att unga människor där idag är att de tar självmord. Han betonar det två gånger, andra gången starkare än första. Han ger det samma allvar som situationen kräver. Det är ett sorgligt faktum som vi måste diskutera om. Jämt.
Så i en perfekt kombination av gammalt och nytt, eskapism och samtidskritik, framträder en av vår tids främsta poeter. Han skänker värme och samhörighet till de som står utanför allt, talar ofta om fattigdom som en epedemi. Han bryr sig, i en tid när speciellt många andra inte gör det. Och han lever som han lär: förminskar sig inte genom att medverka i PR-stunt och billiga tv-produktioner. Är en okänd kändis. Går av scenen för att snabbt komma upp tillbaka och läsa om blomster som välter tillbaka ett omkullkastat lokomotiv – en urkraft som bara kan vara hämtad i den mest befriande poesin. En livboj för alla drömmare som vägrar vakna upp.
Jag säger bara YES! Överväldigad.