Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Thåström – Den morronen

by

thastrom

Artist: Thåström
Titel: Den morronen
Betyg: 5

Thåströms nya skiva är en intensiv musikalisk upplevelse. Lätt att fastna i. Jag försöker göra annat samtidigt som jag lyssnar men kommer hela tiden på mig själv med att bara lyssna. Det är stämningsfullt, suggestivt och vackert. Kanske är det till och med bättre än Beväpna dig med vingar och Kärlek är för dom – Thåströms två senaste skivor, mina favoriter hittills av allt han gjort.

Precis som tidigare så påminner det om den sortens mörka rock som artister som Nick Cave och Mark Lanegan gör nuförtiden. Men här finns också spår av den åttiotalsmusik som Thåström ofta lutar sig mot: post-punk, goth, industri. Spåren är tydligare här än vad de varit på sistone och märks både i musiken och texterna. Den morronen känns mindre rock än mycket av det Thåström gjort, mer elektronisk. På så sätt påminner den om Thåströms elektroniska sidoprojekt Sällskapet, även om Den morronen känns mer intensiv än någon av Sällskapets skivor. Men så känns också Den morronen mer intensiv än det mesta, en fantastisk skiva som visar att Thåström fortfarande är bäst i Sverige på det han gör.

Bästa spår: Kom med mig, Den morronen, Gräsfläckar

Text: Felix Lindén

Skivrecension: Twerps – Range Anxiety

by

twerps

Artist: Twerps
Titel: Range Anxiety
Betyg: 3

Det finns sämre band att låta sig inspireras av. Twerps bildades 2008 med ambitionen att skriva en låt som var lika bra som Anything Could Happen av The Clean – och om de inte hade gjort det tidigare så lyckades de nog med 2013 års lysande singel Work It Out.

Nu är den här, uppföljaren till deras självbetitlade debutalbum från 2011. Range Anxiety, Melbourne-kvartettens första album på Merge Records, känns med sina dagdrömska melodier, skimrande gitarrer och genomgående tillbakalutade stämning stundtals lättare än en sommarbris. Redan när instrumentala öppningsspåret House Keys efter 53 sekunder mynnar ut i I Don’t Mind – albumets bästa (och längsta) spår – sätts tonen. Efterföljande Back to You är med sin drivande synthslinga och poppiga refräng än mer medryckande. ”Somebody out there is doing better than me” sjunger Marty Frawley bekymmerslöst, och på något sätt sammanfattar det vad albumet i grund och botten handlar om; även när texterna skulle kunna tolkas som eftertänksamma och reflekterande så känns musiken somrig och sorgfri.

Visst finns det undantag: Fern Murderers sticker ut med sin suggestiva ljudbild, och Love at First Sight har även den någonting olycksbådande över sig. Men överlag är Range Anxietys tretton spår extremt sammanhållna. På gränsen till repetitiva. Fast likt en sommarbris passerar de förvånansvärt behagligt förbi.

Bästa spår: I Don’t Mind, Back to You, Fern Murderers

Skivrecension: Belle and Sebastian – Girls in Peacetime Want to Dance

by

belleandsebastian

Artist: Belle and Sebastian
Titel: Girls in Peacetime Want to Dance
Betyg: 3

Lite disco mår man inte dåligt av, om man bortser från en kollega som på en julfest bröt bägge fotlederna i ett ögonblick av Michael Jackson-delirium på dansgolvet. Men gnället över att indiepopens mest högaktade band är för mycket spegelkula på nya albumet kommer enbart från de som fortfarande sitter och gråter över att Lazy Line Painter Jane och The State I’m In snart är 20 år gamla. Någonstans måste man förstå att artister utvecklas, såvida men inte heter AC/DC eller Modern Talking, men det är ju en annan sak. Dessutom är det ofattbart att jag nämner dessa i en Belle and Sebastian-recension, men i alla fall.

En sak man måste komma ihåg när man börjar sukta efter Tigermilk och If You’re Feeling Sinister är att skottarna var ett helt annat band då. Jag syftar närmast på originalbasisten Stuart Davids begränsningar på sitt instrument och hur han höll sig till enklast möjliga framförande. När Bobby Kildea ersatte honom inför I’m Waking Up To Us-singeln öppnades helt andra möjligheter och bandet kunde, jämfört med tidigare, ta ut svängarna betydligt mer från Dear Catastrophe Waitress och framåt.

Girls in Peacetime Want to Dance är ingen renodlad discoplatta, utan leker med genren i endast en knapp handfull låtar. Albumets problem ligger således inte i vilken inriktning musiken tar, snarare i låtskrivandet som är det svagaste sedan Fold Your Hands Child, You Walk Like A Peasant. Med det sagt var den sistnämnda dock inte helt utan stora höjdpunkter, vilket jag också måste ge Girls in Peacetime… ändå. Singeln The Party Line är charmig i sin ambition att bryta ny mark, i The Book of You kommer lågmälda Sarah Martin till sin rätt och solskenspopen i Allie är ett frejdigt lyckopiller.

Så länge Stuart Murdoch vill få det att svänga är jag beredd att låta min gängliga lekamen åka med på resan, men jag hoppas att det inte dröjer länge innan han hittar sin låtskrivarmojo igen.

Bästa spår: The Book of You, The Party Line, Allie

Text: Tommy Juto

Skivrecension: Björk – Vulnicura

by

bjork

Artist: Björk
Titel: Vulnicura
Betyg: 3

Den ultimata break-up skivan. Vulnicura är naken och självutlämnande om svek och krossad kärlek. Det är storslagen pop med fin stråkmusik och hårda syntar. Men ett kompakt elektroniskt brus dränker de dystra tongångarna.

Skilsmässoalbum är inget nytt, men när Björk efter splittringen med ex-maken Matthew Barney tar sig an genren blir det något utöver det vanliga. Det har beskrivits som det ultimata breakup-albumet och jag är redo att hålla med. I Vulnicura går Björk tematiskt och kronologiskt igenom historien från elva månader tillbaka i tiden då hoppet fortfarande levde fram till elva månader efter. Det är en inre resa med en Björk som famlar i mörker. Vilsen och förvirrad kämpar hon för att hålla ihop luftslottet.

Stone Milker utspelas nio månader innan och beskriver en osäker kvinnas förvirrade känsloliv: ”And if one feels closed, how does one stay open?”. Lionsong från fem månader innan fortsätter den inre resan ner i avgrundsdjupet. En nedstämd Björk letar i desperation efter ljusning i ett evigt mörker: ”Maybe he will come out of this, maybe he won’t… I am not taming no animal”. Black Lake tar avstamp två månader efter och skildrar efterskalven av separationen med en Björk som släpper på alla aggressioner och nedtryckta känslor: ”My heart is an enormous lake, black with potion / I am blind, drowning in this ocean”. På en ljudmatta av filmisk stråkmusik och elektroniskt brus flyter hon runt .

Det är poetiskt och vackert med en lyrik som berör. Musiken, en kollaboration mellan Björk och avant-gardisterna The Haxan Cloak och Arca, är stark, men snårig och svår. Det elektroniska bruset stör ibland mer än det tillför. Vulnicura är en snårig, men minnesvärd resa in i en sårad själs inre. Det är ett koagulerat hjärta som slutat pumpa blod och en Björk i högform som släpper på hämningarna och lämnar känsloventilerna på vid gavel.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Sleater-Kinney – No Cities to Love

by

sleaterkinney

Artist: Sleater-Kinney
Titel: No Cities to Love
Betyg: 4

Det var där, på Sleater-Kinney Road som leder in till Olympia City som allting började. Nu efter tio års uppehåll bryter Corin Tucker, Carrie Brownstein och Janet Weiss tystnaden med en platta så helgjuten att den i princip fått en gemensam kritikerkår världen över att göra vågen. Tio spår på trettio minuter av dunkande fet jävla indie-pop-punk-rock. Ja, ni fattar. Rolling Stones Rob Sheffield menade att de är bättre än någonsin och Gaffas recensent Jonathan Bengtsson blev så till sig att han ville sparka sönder sin Billy-bokhylla.

Genreindelning är alltid ett dilemma och hur du än gör riskerar du att trampa på någons ömtåliga tå. Sleater-Kinney föddes i den riot grrrl-rörelse som växte fram i framförallt just redan nämnda Olympia med band som Bikini Kill, Calamity Jane och Heavens to Betsy. Helt klart är att de har sina politiska rötter i punkfeministisk queercore, men med ett sound som en del väljer att kalla indierock. Hursomhelst kan du utan överdrift placera dem i en kanon av kvinnliga musiker som bidragit till att förändra rockscenen.

I år är det tjugo år sedan deras första släpp och ytterligare trettio år sedan en annan galjonsfigur — Patti Smith släppte sin Horses. Kanske är det därför jag i favoritspåret Anthem hör ekon av ”horses, horses, horses” i Brownsteins ömsom viskande, ömsom vrålande röst. Och då lever även min Billy farligt.

Jag skulle vilja säga något om omslaget — en bukett torkade blommor mot vit botten som ståndaktigt håller ihop. Tänker att det är spot on. I samtliga spår finns en ton av något som påminner om det som varit, något så in i helvete tragiskt, och samtidigt en känsla av att “vi fan inte ger upp”. Den finns i Brownsteins röst, i Weiss mullrande trummor och i Tuckers jagande gitarr. Som kvinna kring fyrtio kan du känna sig så — som en torkad blomma. Att då som Brownstein, Tucker och Weiss göra en comback är modigt, mer än modigt. Courtney Love gjorde sin förra året med ett Medea-likt avgrundsvrål i låten No Wedding. Brownstein är genomgående mer behärskat återhållsam, men utan att så mycket som ett taktslag förlora i tyngd eller uppriktighet. Kanske finns det inga städer att älska men många anledningar att älska Sleater-Kinney.

Gammal är äldst. Ibland, som nu, bäst.

Text: Jenny Abrahamsson