Artist: Sleater-Kinney
Titel: No Cities to Love
Betyg: 4
Det var där, på Sleater-Kinney Road som leder in till Olympia City som allting började. Nu efter tio års uppehåll bryter Corin Tucker, Carrie Brownstein och Janet Weiss tystnaden med en platta så helgjuten att den i princip fått en gemensam kritikerkår världen över att göra vågen. Tio spår på trettio minuter av dunkande fet jävla indie-pop-punk-rock. Ja, ni fattar. Rolling Stones Rob Sheffield menade att de är bättre än någonsin och Gaffas recensent Jonathan Bengtsson blev så till sig att han ville sparka sönder sin Billy-bokhylla.
Genreindelning är alltid ett dilemma och hur du än gör riskerar du att trampa på någons ömtåliga tå. Sleater-Kinney föddes i den riot grrrl-rörelse som växte fram i framförallt just redan nämnda Olympia med band som Bikini Kill, Calamity Jane och Heavens to Betsy. Helt klart är att de har sina politiska rötter i punkfeministisk queercore, men med ett sound som en del väljer att kalla indierock. Hursomhelst kan du utan överdrift placera dem i en kanon av kvinnliga musiker som bidragit till att förändra rockscenen.
I år är det tjugo år sedan deras första släpp och ytterligare trettio år sedan en annan galjonsfigur — Patti Smith släppte sin Horses. Kanske är det därför jag i favoritspåret Anthem hör ekon av ”horses, horses, horses” i Brownsteins ömsom viskande, ömsom vrålande röst. Och då lever även min Billy farligt.
Jag skulle vilja säga något om omslaget — en bukett torkade blommor mot vit botten som ståndaktigt håller ihop. Tänker att det är spot on. I samtliga spår finns en ton av något som påminner om det som varit, något så in i helvete tragiskt, och samtidigt en känsla av att “vi fan inte ger upp”. Den finns i Brownsteins röst, i Weiss mullrande trummor och i Tuckers jagande gitarr. Som kvinna kring fyrtio kan du känna sig så — som en torkad blomma. Att då som Brownstein, Tucker och Weiss göra en comback är modigt, mer än modigt. Courtney Love gjorde sin förra året med ett Medea-likt avgrundsvrål i låten No Wedding. Brownstein är genomgående mer behärskat återhållsam, men utan att så mycket som ett taktslag förlora i tyngd eller uppriktighet. Kanske finns det inga städer att älska men många anledningar att älska Sleater-Kinney.
Gammal är äldst. Ibland, som nu, bäst.
Text: Jenny Abrahamsson