Artist: Belle and Sebastian
Titel: Girls in Peacetime Want to Dance
Betyg: 3
Lite disco mår man inte dåligt av, om man bortser från en kollega som på en julfest bröt bägge fotlederna i ett ögonblick av Michael Jackson-delirium på dansgolvet. Men gnället över att indiepopens mest högaktade band är för mycket spegelkula på nya albumet kommer enbart från de som fortfarande sitter och gråter över att Lazy Line Painter Jane och The State I’m In snart är 20 år gamla. Någonstans måste man förstå att artister utvecklas, såvida men inte heter AC/DC eller Modern Talking, men det är ju en annan sak. Dessutom är det ofattbart att jag nämner dessa i en Belle and Sebastian-recension, men i alla fall.
En sak man måste komma ihåg när man börjar sukta efter Tigermilk och If You’re Feeling Sinister är att skottarna var ett helt annat band då. Jag syftar närmast på originalbasisten Stuart Davids begränsningar på sitt instrument och hur han höll sig till enklast möjliga framförande. När Bobby Kildea ersatte honom inför I’m Waking Up To Us-singeln öppnades helt andra möjligheter och bandet kunde, jämfört med tidigare, ta ut svängarna betydligt mer från Dear Catastrophe Waitress och framåt.
Girls in Peacetime Want to Dance är ingen renodlad discoplatta, utan leker med genren i endast en knapp handfull låtar. Albumets problem ligger således inte i vilken inriktning musiken tar, snarare i låtskrivandet som är det svagaste sedan Fold Your Hands Child, You Walk Like A Peasant. Med det sagt var den sistnämnda dock inte helt utan stora höjdpunkter, vilket jag också måste ge Girls in Peacetime… ändå. Singeln The Party Line är charmig i sin ambition att bryta ny mark, i The Book of You kommer lågmälda Sarah Martin till sin rätt och solskenspopen i Allie är ett frejdigt lyckopiller.
Så länge Stuart Murdoch vill få det att svänga är jag beredd att låta min gängliga lekamen åka med på resan, men jag hoppas att det inte dröjer länge innan han hittar sin låtskrivarmojo igen.
Bästa spår: The Book of You, The Party Line, Allie
Text: Tommy Juto