Skivrecensioner

Artist: Traams
Titel: Modern Dancing
Betyg: 4

Traams punkiga indie har polerats lite sedan debuten Grin. Det är inte alltid bra, det man vinner i glans förlorar man i skitighet. Rockband mår ofta bra av ett visst mått av smutsighet, ett sound som inte är allt för snällt mot öronen. Skillnaden är kanske inte så stor egentligen, men det känns helt klart som ett fel steg i riktning. Eftersom Modern Dancing producerats av MJ från Hookworms hade jag förväntat mig något råare.

Desperation, frustration och ilska är ofta bra ingredienser när man gör musik. Traams har ofta haft de här känslorna bubblandes under ytan. Kanske inte lika ofta nu, men ändå, det finns där, och det märks.

På Modern Dancing når Traams låtskrivande en ny nivå. Det märks att bandet blivit både bättre på att skriva låtar och att man vågar ta ut svängarna på sätt som man tidigare undvikit. I sina starkaste stunder – som i Succulent Thunder Anthem och Costner – visar det vilket fantastiskt band Traams kan vara.

Text: Felix Lindén

Artist: Televison Pickup
Titel: We Take The Bikes And Head Home + Music For Runners
Betyg 4
Release 30 oktober 2015

I ett pressmeddelande presenterar bandet Television Pickup och dess bandledare sina tankar om sin musik så här:
Är det möjligt att gestalta drömmar genom att enbart använda ljud? Bandledaren för Television Pickup, Katrine Amsler. har med starka förnimmelser av scenerier, handling och koncept (i form av upphittade ljud, spoken word-partier och stämningar) i vart fall gjort ett försök. Detta resulterar i musik som ger en rik upplevelse av sinnesintryck där du själv måste fylla i luckorna utan att nödvändigtvis ”förstå” vad du upplever på ett bokstavligt sätt.

Det är en träffande beskrivning. Musiken de skapar talar till många olika sinnen och får mig att se filmer i mitt inre. Om du gillar rock och jazz och är öppen både för gammal rock och gammal jazz och öppen för vidareutvecklingar av dessa musikarter – då är detta band något du bör lära känna. Nu har bandet släppt ett nytt album, ett dubbelalbum.

I pressmailet står det:
”We Take The Bikes And Head Home” och ”Music For Runners” består av musik där Amsler och hennes medmusiker återigen får ”jazz” och ”rock” att kännas som ord från en svunnen tid – ord som förlorat sin mening, tappat sin laddning. När man lyssnar förstår man hur kraftlösa genrebeskrivningar har blivit när det gäller att fånga vad grupper som Television Pickup befinner sig på den musikaliska utvecklingens tidslinje. Likt andra akter som kommit från Skandinavien de senaste tio åren, skapar Television Pickup en distinkt hybrid av stilar och hittar samtidigt nya uttryck för var och en av dem.

Det är smått jobbigt att bandet själva så väl kan formulera vad det är de skapar.

Bandledaren Katrine Amsler är mästerlig på att blanda både instrument och atmosfärer så att summan blir mer än bara jazzmusiker som improviserar ”fritt” å ena sidan eller digitala mashups å den andra.

Med sin cocktaillounge- virvel som låter som om den bara var några centimeter från ansiktet, sväller den initiala akustiska direktheten till vidvinkelvidder när hårdkomprimerade trummor kulminerar i en explosion trots att kompressionen trycker ner dem.

Bandet har tyvärr ett namn som inte är alltför lätt att hitta mer information om. Googla på Television Pickup och du hamnar snabbt på en engelsk wikipedia-sida om en teknisk-elektronisk situation som inträffar när många tittar på samma tv-program och öppnar kylskåpet samtidigt.

Jag har inte lyssnat på Television Pickup tidigare och blev oerhört imponerad av dubbelalbumet och ville ta reda på mer om dem. Det var inte lätt, det var inte mycket sökmotorn hittade. Hos kritiker.se hittade jag recension av tre tidigare album och bandet har en sida på Facebook. Där får jag information att bandet består av basisten Johannes Burström, trummisen Knut Finsrud, gitarristerna Samuel Hällkvist och Stephan Sieben och bandledaren Katrine Amsler på piano och keyboard. Bandmedlemmarna kommer från Valby, Vesterbro, Bromma och Malmö.

Dubbelalbumet är starkt, det är musik som tar mig iväg på en inre resa och får mig att känna som om jag flyger världen runt. En del spår är mycket filmiska, som skriven för film. Det är rockig jazz som möter jazzig rock.

Artist: Deportees
Titel: The Big Sleep
Betyg 2

Deportees är ett av mina favorit-popband. Bandet kommer från Vindeln och Umeå som består av Peder Stenberg (sång), Anders Stenberg (gitarr), Thomas Hedlund (trummor) samt Mattias Lidström (klaviatur). Bandet bildades 2003 när medlemmarna hyrde en studio för att spela in ett par låtar de förberett, bland annat debutsingeln Arrest Me ’til it Hurts – en säregen låt med influenser av pop, funk, country och, inte minst, Prince.

Deras finstämda pop, men mjukt gitarrspel och Peders känslofyllda sång, talar till mig som lyssnare på flera plan. Alldeles speciellt har jag för min del lyssnat på deras tredje album ”Under the Pavement” som är Deportees när de är som bäst. Singeln ”Under the Pavement – The Beach” spelades flitigt på P3.

Även om Deportees redan hade slagit igenom tycker jag ändå att Under the Pavement innebar deras stora genombrott. Bandet hade sin turnépremiär inför albumsläppet den 9 maj 2009 på Debaser Medis inför fullt hus. Förband var svenska uppstickarna Epelectric och Armand Mirpour. Deportees vann 2010 P3 Guld i kategorin årets pop, och två år senare även årets grupp.

När Deportees nu släppt sitt femte album är det ett av de album jag sett fram emot i år. Snabbt på med första spåret när jag fått CD-skivan. Hmm, det låter Deportees. Ja det gör det. Spår 2. Ja ännu ett väl genomarbetat fint typiskt Deportees-spår. Samma sak med tredje spåret. Inget som fick mig att rysa så där som jag gör av deras bästa låtar, inget som skulle få mig att välja detta album att lyssna på före de fyra tidigare. Då kom det, fjärde spåret. Nu lyfte det. Men det var ett slags mellanspel, ett mellanstick på 58 sekunder med titeln ”Interlude”. Därefter kommer ”Terrible Machine” som i mina öron är albumets bottennapp. Låten börjar med några ackord och sedan helt tyst och detta upprepas ett par gånger och det låter som om det är något fel på skivan. Visst, pauser och tystnader kan vara talande och kan tillföra något, men jag tycker inte det har lyckats på det spåret.

De återstående spåren är väl albumets bättre – men det räcker inte för att höja albumet i sin helhet till samma nivå som de fyra tidigare.

Musiken på låtarna är genomarbetade, typiskt Deportees-finstämda – men det finns bättre låtar på andra album med dem. Texterna överlag är mer personliga och handlar mer om kärlek och det är inte några texter som sticker ut heller, till skillnad från tidigare album som jag upplevt mer samhällstillvända och med mer sting i poesin.

DN skriver:
Varenda låt är häpnadsväckande snyggt komponerad och arrangerad. Varenda melodislinga, rytmisk figur och ackordföljd sitter som en smäck. Men det är musik som inte uttrycker någonting alls förutom sig själv.

Jag håller med – och håller mig till Deportees tidigare fyra album, de räcker långt för mig.