Artist: Deportees
Titel: The Big Sleep
Betyg 2
Deportees är ett av mina favorit-popband. Bandet kommer från Vindeln och Umeå som består av Peder Stenberg (sång), Anders Stenberg (gitarr), Thomas Hedlund (trummor) samt Mattias Lidström (klaviatur). Bandet bildades 2003 när medlemmarna hyrde en studio för att spela in ett par låtar de förberett, bland annat debutsingeln Arrest Me ’til it Hurts – en säregen låt med influenser av pop, funk, country och, inte minst, Prince.
Deras finstämda pop, men mjukt gitarrspel och Peders känslofyllda sång, talar till mig som lyssnare på flera plan. Alldeles speciellt har jag för min del lyssnat på deras tredje album ”Under the Pavement” som är Deportees när de är som bäst. Singeln ”Under the Pavement – The Beach” spelades flitigt på P3.
Även om Deportees redan hade slagit igenom tycker jag ändå att Under the Pavement innebar deras stora genombrott. Bandet hade sin turnépremiär inför albumsläppet den 9 maj 2009 på Debaser Medis inför fullt hus. Förband var svenska uppstickarna Epelectric och Armand Mirpour. Deportees vann 2010 P3 Guld i kategorin årets pop, och två år senare även årets grupp.
När Deportees nu släppt sitt femte album är det ett av de album jag sett fram emot i år. Snabbt på med första spåret när jag fått CD-skivan. Hmm, det låter Deportees. Ja det gör det. Spår 2. Ja ännu ett väl genomarbetat fint typiskt Deportees-spår. Samma sak med tredje spåret. Inget som fick mig att rysa så där som jag gör av deras bästa låtar, inget som skulle få mig att välja detta album att lyssna på före de fyra tidigare. Då kom det, fjärde spåret. Nu lyfte det. Men det var ett slags mellanspel, ett mellanstick på 58 sekunder med titeln ”Interlude”. Därefter kommer ”Terrible Machine” som i mina öron är albumets bottennapp. Låten börjar med några ackord och sedan helt tyst och detta upprepas ett par gånger och det låter som om det är något fel på skivan. Visst, pauser och tystnader kan vara talande och kan tillföra något, men jag tycker inte det har lyckats på det spåret.
De återstående spåren är väl albumets bättre – men det räcker inte för att höja albumet i sin helhet till samma nivå som de fyra tidigare.
Musiken på låtarna är genomarbetade, typiskt Deportees-finstämda – men det finns bättre låtar på andra album med dem. Texterna överlag är mer personliga och handlar mer om kärlek och det är inte några texter som sticker ut heller, till skillnad från tidigare album som jag upplevt mer samhällstillvända och med mer sting i poesin.
DN skriver:
Varenda låt är häpnadsväckande snyggt komponerad och arrangerad. Varenda melodislinga, rytmisk figur och ackordföljd sitter som en smäck. Men det är musik som inte uttrycker någonting alls förutom sig själv.
Jag håller med – och håller mig till Deportees tidigare fyra album, de räcker långt för mig.