Skivrecensioner

Tony Sheridan

4

Foto Trix von der Wroge

Producent och arrangemang: Roger Ekman

Inspelad i studio i Järna

Opus 3

48:39

Release mars 2018

Ibland dimper  försändelser  ner på hallgolvet via brevinkastet, försändelser med ej beställda recensionsex. Antagligen har  de förhoppningsfulla avsändarna  fått nys om mig. Någon gång emellanåt lönar sig sådana utskick. Detta är ett sådant tillfälle. Opus 3 med säte i Järna, producerar superaudio cd i olika genrer. Tekniknördar kan googla fram vilken utrustning som använts på föreliggande färska album.   Deras  hybrid-cd utgivning är en väsentlig del av  varumärket.  Jan -Eric Persson som grundade det oberoende skivbolaget 1976, har varit ansvarig för inspelningarna, medan andra har skött mixning och mastring.

Bortsett från ett  småsvängigt solo på  telecaster av Peter Melin, kan  musiken absolut inte inordnas i ens den bredaste rock and roll fåran. Så gott som samtliga , mer eller mindre stillsamma låtar, skulle istället ha passat utmärkt i  P4 i något av  Kalle Oldbys program. Tony Sheridan ( 1940-2013)  förknippas förstås i första hand, med sitt samröre med The Beatles (innan de formerades och hade sitt gigantiska genombrott), i Hamburg tidigt 60-tal. Sheridan måste ha varit en brådmogen yngling, eftersom han redan medverkat på åtskilliga inspelningar. Han som både kunde  vara skifflekung och smörsångare, blev något av en läromästare för de oskolade vilda grabbarna från Liverpool.  Men av outgrundliga anledningar  blev Sheridan inte någon stjärna, trots en lovordad rhythm & blues platta i 25-års åldern.

För drygt tio år sedan träffade representanter för Opus 3  Sheridan i hans hem i Hamburg. Planer på att göra en skiva tog form, särskilt efter att man upptäckt vilken  outgiven låtskatt Sheridan ruvade på. Inspelningar gjordes på plats  med honom och Roger Ekman. Har jag fattat processen rätt, har dessa sedermera använts som bakgrunder.  Den erfarne låtskrivaren for till Sverige, där Tell Me If You Can och Indochina spelades in. Sedan strandade tydligen projektet. Men nu, flera år efter Sheridans död, finns hans sånger för evigt bevarade. Många olika röster  jämte åtta instrumentalister, togs i anspråk för att föra projektet i hamn. Två av dem – klaviaturspelaren Filip Ekestubbe och saxofonisten Björn Jansson  – känner jag till från jazziga sammanhang.

Det är på vippen att materialet kantrar,  på gränsen till att det låter  utslätat.  Dock, jag tilltalas mycket av att det har lika delar eftertänksam tyngd och rogivande sprödhet i sig. Albumet består av en sammanhållen struktur, vars ömsinthet kan bero på att låtskrivaren, utvecklades till en religiös sökare (buddist med mera). Sällan man hör så här snyggt gjorda skivor med högklassiga låtar, som konsekvent håller sig inom samma stilideal.  Öppningsspåret Tell Me If You Can skrevs tillsammans med ingen mindre än Paul Mc Cartney och Skinny Minnie -featuring Bottleneck John på sång och slide – var en tidig hit med bland andra Bill Haley som upphovsman.  I övrigt original av en man från Norwich, vars tid i rampljuset blev märkligt kort.

Notabelt att sångerna inte har mer manligt fokus. än att de med fördel kan framföras av kvinnliga vokalister. Uppskattar  Monica Z-stipendiaten Maria Winther, Yamina och Terese Mercedes Myrheds tolkningar.  Fraseringen sitter perfekt. Melodier som nästan hela tiden smeker medhårs, innehåller härlig harmonik och diskret understödjande rytmer . Slarvas verkligen inte med ackordföljder , tvärtom oavbrutet elegant och underhållande.  Och Sheridan själv låter ödmjuk, närmast bevekande. Arrangemangen av Roger Ekman, med benägen assistans av Bert Östlund, har betydelse för att skapa en lyckad helhet. Några korta soloinsatser från  Peter Melin, Bottleneck John,  Björn Jansson, och Anna Wallgren på cello,  ger välbehövlig kontur.

Musiken, vars spännvidd utgörs av motpolerna The Music Must Go On / Skinny Minnie och däremellan instoppade balladen  Serene Is All, bjuder på behaglig melankoli Tolv fina låtar (texterna förvisso inte anmärkningsvärda), ljuvligt arrade, framförs genomgående i tillbakalutad stil.   Snällt och slipat utan att tippa över till att bli menlöst, vilket skrivs efter att ha spelat plattan  fyra gånger bara idag. Lyssnar ytterst sällan på liknande musik, vilket gör betygsättningen vansklig.  Hade inte Tony Sheridan and Opus 3 Artists, varit så välproducerad hade jag hamnat en nivå lägre.

Medverkande: Tony Sheridan: sång och gitarr, Peter Melin: akustisk och elektrisk gitarr, Bert Östlund: akustisk och elektrisk gitarr, orgel, wurlitzer, och piano, Björn Jansson: tenor och sopransax, Filip Ekestubbe: piano och tramporgel(?), Anna Wallgren: cello, Bottleneck John: Dobro gitarr och sång, Roger Ekman: elektrisk och akustisk bas, Robert Carlsson: trummor, Håkan Tingshagen: trummor, Nick Malmeström: sång, Therese Mercedes Myrhed: sång, Yamina: sång, Maria Winther: sång samt Rebecca Sjögren: kör

Fotocollage Jan-Eric Persson

 

 

 

 

 

 

 

Artist: Ulf Lundell
Titel: Skisser
Skivbolag: Rockhead Records, Parlophone Music, Warner Music Sweden
Betyg: 3

Hur betygsätter man skisser av en konstnär? Jag får givetvis utgå från just att det är skisser på väg mot målet. Vad målet är vet jag inte ännu. Kanske är skissen målet? Ulf Lundell saknar inte förmågan att gå nya vägar och tänka annorlunda. I januari släppte han ett trettiotal låtar direkt på sin webbplats. I morgon släpps 27 låtar på nya albumet Skisser. Några alternativa versioner har fått lämna och kvar har vi en produkt. Men har vi trots allt inte fått en halvfärdig produkt där utveckling kommer fortgå?

Ett rätt djärvt grepp att ge ut en platta som Skisser. Det känns som ett konstprojekt. Det kan komma en ”färdigare”  produkt senare, där skissernas anteckningar om instrument i solopassager och liknande, har fått bearbetas grundligt.
Det finns absolut flera låtar här som skulle bli riktigt bra med ett band och ett arrangemang i ryggen. Jag har redan fått några favoriter som jag tycker är bra låtar men som färdig produkt är Skisser ofärdig, Som dokument över en process kan den vara banbrytande.

Frågan jag ställer mig om och om igen är: Vad vill han med detta? Handlar det om att kränga ut en skiva till de fartblinda fansen eller har det ett annat och högre syfte? Jag vill ju väldigt gärna tro det. Kan inte föreställa mig att Lundell skulle ha blivit cynisk. Alltså måste syftet vara ett annat. Jag vill gärna tro att vi får ta del av en skapandeprocess. Det tjocka häftet med texterna på originalbladen ur skrivmaskinen tyder ändå på det. I häftet kan man läsa noter om vilka instrument som kan utgöra solopartier men utan att det finns spår av det på albumet.
I den tjocka boxen ”Hemåt genom Rift Valley” gav han ut allt som fanns inspelat. I det materialet återfinns mängder av demoversioner och extremt tidiga inspelningar av låtar som sedan blev eller inte blev. Jag läste någonstans att han jobbade bakifrån med det här skissmaterialet. Kan det vara så att han helt enkelt ger ut en produktion med demolåtar som sedan kommer bli något annat? Det vore naturligast att se det så.
Att lägga allt på hemsidan var smart. Att ge ut den som ett album är inte lika säkert smart. Det finns en risk att fansen känner sig blåsta när de köper det här.

Det centrala i Ulf Lundells produktion är texterna och här finns en hel skrälldus intressanta texter. När Lundell skriver naturromantik är det riktigt bra. Intressant och beskrivande. ”Tranorna kommer” får mig att vibrera av vårkänslor. Den här långa smällkalla vintern behöver verkligen en dos vår. ”Lovisastorm” talar om stormar i slutet av augusti som blåser bort gammalt och torrt och dött, om fåglarna som drar söderut inför vintern.
”En blå bil” är ett tänkvärt inlägg i samhällsdebatten, medan ”Farväl Amerika” blir slentrianmässig Trumpbashing färgad av en svensk mediabild. Skisser är politisk i fler texter. Inte lika plakatpolitisk som albumet ”Rent Förbannat” utan mer intressant och nyanserat.
”Dåren” är sprittande Rönnerdalsk visa i gammal god tradition på temat Döden. Det finns flera fina skildringar om livet vid vägens slut. Det är utan tvekan en åldrande Lundell som umgås med tankar på döden och han verkar göra det utan bitterhet eller grämelse.
För den som längtar efter att se Lundell på scen ges hopp i låten ”Aldrig Aldrig” där han konstaterar att man inte ska säga aldrig utan hellre”Den som lever får se”. Likaså i ”Hög blå himmel” där han sjunger ”Det är ett ”inte ännu” efter ett ”inte längre””.

Jag väljer att se det här som en inblick i den hårt arbetande konstnärens liv, ett år från vår till nästa vinter, på gården på Österlen. Han går till sitt jobb precis som förr och ut strömmar det musik, texter, böcker och tavlor i strid ström.  Jag älskar inte allt men jag har stor respekt för hans kreativa process.
I morgon, på långfredagen, är det vernissage för vårutställningen på hans galleri i Simrishamn. I maj kommer en ny roman och på hemsidan kan man just nu ladda ner ljudupptagningar från en hel konsert under turnén 2015. Lundell blir 69 år i november och hans karriär spänner över 5 decennier. I sanning ett unikum i svenskt kulturliv.