Artist Hinds
Titel I Don’t Run
Betyg 2
Release 6 april
Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet och jag vill bara dansa, dricka folköl och leva som att det inte fanns någon morgondag. Så lät det 2016 då Hinds släppte sitt första studioalbum Leave me alone. På nya plattan I Don’t Run hörs helt andra tongångar.
Vad hände? Allt som gjorde kvartetten från det soliga Spanien så bra – känslan för melodier, festhumöret och det charmigt opretentiösa – är nära på som bortblåst.
I Don’t Run är i Hinds-mått mätt en ovanligt tråkig skiva. Albumet saknar spänningsmoment. Bandet vill tvätta bort “festprisse stämpeln”, men är ovana vid det nya avskalade formatet. Resultatet är opersonlig och fisljummen snällpop.
Som tur är har det hemmasnickrade soundet bibehållits. Känslan av att allt spelats in i bandets sovrum med distade mikrofoner och skränig sång kvarstår. Temat är kärleken- den trasiga ofullkomliga och storartade Kärleken. I sina underfundiga beskrivningar träffar damerna som vanligt rätt – “Oh then you ring my bell i wanna feel ready for your smell.” Rookie handlar om romansen, om de första trevande stegen att närma sig en annan människa. “I don’t know have clear I get if i lay on your chest.” Tester är en av få upptempo-låtar. Här fortsätter de att rida på kärlekens våg i en små-svängig men opersonlig bit som lämnar mig blank. To the Morning Light är solkskenspop med distade gitarrer och skränig sång. Ma nuit akustisk visa med fin sång och en gnutta espanol. De elva låtarna är stöpta i en minimalistisk form. Det är en smaksak, men jag föredrar det riviga före de sparsmakade Hinds. Inledningsspåret Club är som skivan i sin helhet både släpig och sömnig. Och det blir inte bättre ju längre fram på skivan jag lyssnar.
I Don’t Run är välpolerad, men opersonlig. Den saknar geisten från fjol-fjolårets Hinds. För att citera bandet själva- “I just want to know when it it is over.”
Petter Stjernstedt