Joona Toivanen Trio
XX
4
Foto Elisa Caldana
Produktion: Emmano Basso
Mixning: Stefano Amerio
Inspelad i Artesuono Recording Studio, Cavalicco Udine Italien
Cam Jazz
49:00
Releasedatum 27/10 2017
Upptäckte den finska trion i fjol på Gmlstn Jazz, när de spelade på festivalen i suverän akustik i Majorna. Gav mersmak! Viss frustration uppstod då försening och olycklig planering, gjorde att jag hastade vidare till Nefertiti. Nyligen fick jag emellertid ånyo chansen att höra Joona Toivanen i Göteborg. Denna gång under namnet Linchpin tillsammans med slagverkaren Ebba Westerberg. Tog då kontakt med den 36-årige pianisten som bor utanför Göteborg och gått på Musikhögskolan här. Titeln XX syftar på att den sammansvetsade trion spelat ihop i två decennier.
Har jag sett rätt i diskografin är albumet deras sjätte i ordningen. Albumet som innehåller elva stycken, öppnar pardonlöst med rivig minimalism ala Steve Reich i Polaroid. Vi invaggas inte, utan kastas in i deras universum. Nästan samma intervall, samma omfång av toner på pianot, upprepas låten igenom av den ena handen. Kompet assisterar förtjänstfullt, inte minst trumslagaren Olavi Louhivuori med sitt subtila tassande med vispar och kantslag. Efter en eggande, smått hypnotisk inledning, undrar man vartåt musiken ska leda oss. Om än inte lika markant, återkommer ett par gånger, greppet att upprepa samma fras som grundackord.
Trion som förhåller sig självständigt till alla föregångare, kommunicerar intuitivt. Här finns spår av Bobo Stenson, Esbjörn Svensson och förstås Bill Evans, utan att bli epigoner. Tvärtom, öppnas dörrar till rum möblerade med nordisk, sparsmakad elegans. Några kompositioner kan te sig skissartade, medan flertalet är finstilt utarbetade med hänförande melodier.. Den betagande ”sviten” Grayscape I / Grayscape II ska särskilt harangeras. Andlöst skön musik med fulländade stråkdragningar av Tapani Toivonen. Orion är ett glimmande smycke som i sin uppbyggnad påminner om Satie och Debussy, när de är på ljuvligt romantiskt humör.
Foto Taavetti Alin
På ett rikhaltigt album, vars seriösa och sökande framtoning förstärks av att bebop-puls saknas, kan endast Polaorid jämte Trails, betecknas som up tempo -nummer. Vad som istället hörs är fridfull kontemplation, eftertänksamt vemod och raffinerat samspel. I likhet med Bob Stenson trio och deras färska utgivning, dominerar pianot om en lyssnar utan att använda hörlurar. Instrumentet styr framåtskridandet med varlig hand, genom toner som kompet lysande interfolierar. Joona Toivanen har ett högst personligt anslag och melodiskt sinne som lockar mig, får mig att skärpa hörseln och bara ta emot. Vill lägga till den fascinerande resonansen från hans flygel. Vare sig han tar med sig trion in i finkalibrerad stegring eller befinner sig i ett diskret diminuendo-landskap, väcks lusten att omslutas av musiken. Några skvättar avant garde, åtskilliga klunkar av nydanande sound och som mustig bottensats traditionell pianotriomusik. Vad vi erbjuds är utkristalliserade , mestadels lyriska tongångar.
Ska noteras att alla tre bidragit med låtskrivande, även om bandledaren står för merparten idéer. Skivan nominerades till ett stort nordisk pris och trion har regelbundet turnerat i Europa, Asien samt Australien. Enligt uppgift går det bra för dem i hemlandet. Konstigt att de förblivit en alltför välbevarad hemlighet hos oss. Har hört på plattan säkert mer än tio gånger, upptäcker hela tiden nya lager. Hoppas mina rader genererar fler skivköpare.
Joona Toivanen ingår, eller har ingått, i flera svenskbaserade konstellationer (Anders Hagberg, Joakim Berghäll med flera). Som ett sidoprojekt har han därutöver en karriär som solopianist. Har haft förmånen att studera hur senaste albumet Lone Room låter. Det är utgivet på KEPACH Music 2016, inspelat i samma studio med samma personal som XX med stöd av finska musikfonden och KONE foundation. Skiftande temperament hörs på låtar vars kvalitet haltar en smula. Från mästerverket Kafka och resterande tre stycken är Toivanen i sitt esse. För att referera till något igenkännbart, nämner jag Keith Jarrets klassiska Kölnkonsert. Genrebefriad pianomusik egenhändigt komponerad av en flyhänt spelande pianist, vars mod att undvika standards är beundransvärt. Highlands har en delikat touch medan Whale Song dyker ner i en enastående vacker och stillsamt spännande värld. Betyg: 3+ (En händelse som ser ut som en tanke: ovanstående skivor recenseras på långfredagen.)
Foto Andrea Boccalini