Skivrecensioner

Lars Demian

Vem é det som bestämmer

3

Inspelad i Studio Kapsylen Stockholm och på vinden i Frösakull

Eroton / BorderMusic

Releasedatum: 20/3 2026

Vem é det som bestämmer är inkluderat en samlingsplatta rockruffiga visartisten Lars Demians tionde album, det första på fjorton år. Halmstadsonen (döpte en ep till Att inte vara Pär Gezzle) hördes live med kumpanen multiinstrumentalisten David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för cirka femton år sedan och i musikalen (recenserad här) Stugfeber han skrev för Göteborgs Stadsteater. När Storan besöktes under releaseturnén byligen var jag inte närvarande. Med ett enorm schvung draperas kabaré-utformade visorna oftast i tango eller lika drastisk vals. Skivbolaget menar att dräpande texterna kläs i folkrock, klezmer och nämnd dans. Både till persona och i texter finns tydliga drag av hjälten Tom Waits, även om hallänningens texter måste betraktas som jämförelsevis endimensionella.

Hans plakatpoesi som växlar mellan att vara träffsäker och tafflig har blivit ett signum. Där Waits är en mystifierande berättare tar den svenske bohemen entydigt ställning för rumlaren och den som befinner sig på samhällets skuggsida, sympatiserar alltid med de som hamnat snett. I intervju i Proletären sägs att vår nuvarande regering är landets sämsta på tvåhundra år, ett påstående som som omsätts till tema i ett par tämligen platta texter. Brukar normalt sett inte börja med att att analysera och bedöma någons texter. Hade heller inte väntat mig Ola Magnells djupsinne eller Anders F Rönnbloms originella historier. Ibland har Demian onekligen fått till det inte bara musikaliskt utan i vad som framsjungs. Då blottas samhällets brister och det längtas efter lycka. Satiren sägs vara vassare än någonsin. ”I en värld galnare än man någonsin kunnat föreställa sig, kunde jag inte hålla mig längre.”

Hållningen slås fast med emfas i exempelvis Dom som bestämmer. Fast för egen del störs jag också av vurmandet för livsstilskriminella, gangsterromantik och en närmast besatthet av alkoholmissbruk och tillhörande kultur. Demian verkar helt vilja friskriva människor ansvar för sina handlingar så till vida de inte är fel sorts politiker eller myndighetsutövare. Han som byggt en karriär på att skärskåda orättvisor är blind för islamism och systemhotande brottslighet, spyr istället galla över nynazistiska (fornnordiska) varbölder. Blåser i låt(ar) upp problemet till oproportionerliga portioner. Tar med mig andra låtar som funkar bättre textmässigt, inte minst satiriska höjdaren Krigaren.

Vilka medverkar då på ett alster som ur musikalisk synvinkel förstås är minst fyrstjärnigt? Jo ständige vapendragaren David Tallroth vars instrument inte specificeras. utan omnämns blås/ strängar/ kör. Han brukar ju skifta mellan oftast bastuba och banjo/ gitarr. Love Meyerson har anlitats som slagverkare och dragspelare. Kören som får utgöra motivet på omslaget består av Julia Frej, Yrsa Schau samt Thomas Pareigis. Den vokala härföraren trakterar piano. Live tillför den udda sättningen ett par dimensioner till.

Charmen i Demians mörka stämma och knarrigt svängiga sound kan svårligen motstås. Det har en förförisk inverkan på lyssnare. Det okammat ösiga och emellanåt stämningsfulla har i sin teatrala framtoning vad jag kallar instant appeal. Grammisbelönade artisten ska kreddas för att ha inmutat en egen oborstad stil. En lätt punkig trubadur-attityd om än med stor musikalisk auktoritet. Antar att Dan Viktor med flera tagit intryck. Finns en effektfull spännvidd i Demians register. Toppar är den roliga kompromisslösa uppgörelsen i Krigaren som väller fram i marschtakt, valsande pärlorna i Ölet respektive Nästan hela dan (mitt favoritspår) och inledande visan Samma apa draperad i medium tempo. Med undantag för På akuten (Bert Murphy) och finalnumret står Demian för all musik. Extremt släpig blues lagd sist på albumet skriven av Joe Primerose påminner om klassiska St. James Infirmary. Den skrider fram majestätiskt, romantiserar förvisso drinkarens självförbrännande tillvaro. Måste ändå betonas att vi har att göra med en artist som verkligen behärska formatet, det vill säga bitterljuva och i flera fall oerhört slagfärdiga visor. Känslan för frejdigt klämmiga visor vilka ibland förbyts i eftertänksamma alster kan inte nog understrykas. Goda handlaget är intakt, väldigt inarbetat till formeln. Och medmusikerna är på sedvanligt maner påkopplade, oantastliga fast jag kan sakna solon.

Sigurdur Flosason

Blue Shoes

4

Inspelad i Köpenhamn juni 2025

Mix och mastring Studio Paradis Island

Prophone Records

Releasedatum: 24/4 2026

Sigurdur Flosason är sannolikt Islands mest eftertraktade saxofonist tillika en av de mest produktiva och högst ansedda. Hittar imponerande tjugosju album på Discogs sedan debuten 1993. för instrumentalisten och kompositören född 1964. Han leder Reykjavik Big Band, förekommer regelbundet som solist hos The Icelandic Symphony Orchestra och var en grundarna till Icelandic Saxophone Quartet. Flosason har tilldelats fem isländska Grammys. Han undervisar ofta i egenskap av gästlärare och befinner sig då och då i Sverige, där hans för mig och andra välkända musicerande dotter Anna Grèta (recenserat henne live och på skiva) bor. Har samarbetat med bland andra Andreas Hellkvist, Hans Olding, dottern och Norrbotten Big Band. Turnéer har företagits till Nordamerika, Asien, flera länder i Europa och givetvis Norden. Den mycket välutbildade musikern har på senare år lierat sig med danska jazzmusiker vilket nya albumet är ett av flera exempel på. Och stilmässigt är den flitige mannen tämligen bred.

På en produktion med generös längd lanseras tolv original, samtliga signerade frontande islänning. Medmusikerna heter Kjell Lauritsen, Kristian Leth och Erik Söderlind. Kvartettens sättning kan beskrivas som förhållandevis originell då lyssnaren får ta del av tre instrument vilka kan inordnas i beteckningen melodidrivna instrument. Batteristen Leth som jag frekvent kunnat avnjuta i en av Jan Lundgrens pianotrios saknar basist i rytmsektionen. Bastonerna framställs istället av landsmannen Lauritsens hammondorgel. Islänningen har jobbat med danskarna tidigare. Stockholmaren Erik Söderlind är en utsökt gitarrist jag haft nöjet att recensera live och på skiva vid upprepade tillfällen sedan cirka ett decennium tillbaka. Vi har också träffats då och då. På några låtar förstärks de av Birger Sulsbrück på percussion. Anför gör Flosason på altsaxofon. En smula förvånande att han håller sig enbart till detta instrument, att han anser att tillräckliga möjligheter till variation ändå erbjuds.

Albumet utstrålar kvalitet men betyget var inte självklart då varje låt inte förmår göra lika stort intryck. Hade förmodligen resulterat i standardhöjning om tre-fyra covers/ standards tolkats och arrats för sättningen. Somliga låtar löper risken att passera förbi, att framstå som lite utslätade. Ett förhållande som blir ett ofrånkomligen faktum, en realitet. Lyckligtvis är Sigurdur Floason en tillräckligt rutinerad kompositör för att skapligt kunna gå i land med uppdraget han gett sig själv, även om vissa spår engagerar mer än andra. Söker man friktion och ett visst mått av tuggmotstånd har man hamnat helt fel. Blue Shoes rymmer för övrigt mycket musik, har en generös längd.

Noterar uppseendeväckande soft stretchad öppning, så varligt handlag att A Small Step påminner om en vaggvisa. Förbyts mjukt till snärtig up tempo-blues. Flosason delar instrumentkollegan Klas Lindquists förkärlek till medhårsstrykande tongångar. Lyckligtvis undviks insmickrande blindskär eftersom här finns finess och fantasifullhet. Just Like You tillhör albumets toppar med rullande orgelsound både som intro och feature jämte läckra licks från min svenska favorit. The Boss Is Blue är titeln på alstret vars sväng bäst lanserar samspelet, en av låtarna förstärkt med percussion. Söderlinds knåpande med snitsiga ackordföljder gör susen. Låtskrivaren är förstås en duktig instrumentalist, vars ton emellanåt kan te sig aningen anonymt. Och i ett par spår musiceras mysigt fast utan att det lyfter.

The Long Dark Nights heter en vacker ballad vars orgelbaserade harmonik liknar en korsning av psalm och trösterik vaggvisa. Sidekick är en okomplicerad shuffle som utvecklas till en av skivans skarpaste sound med Kristian Leth i täten. Här får han verkligen visa framfötterna, träda fram i helfigur. Som sig bör är finalnumret Virgin en snärtigt svängig historia. Märker att det fog för påståendet att albumet är något ojämnt. För att vara en jazzproduktion är cd:n osedvanligt beatbaserad.

Felix Tani Quartet

Pilgrims And Poets – Live At Montmartre

5

Inspelad på Jazzclub Montmartre maj 2024

Producent: Felix Tani

AMP Music & Records

Releasedatum: 24/10 2025

Om känslan av att vara pressad av högarna med recensionsex och hur de ständigt fylls på, inte avtar utan fortsätter utgöra en konstant frustration, är det troligt att jag kommer avveckla sysslan i fråga. Samtidigt stimuleras hjärnan av intellektuell verksamhet när jag tar i tu med uppgiften. Så det är kluvet. Denna dubbel-cd har legat till sig ett antal månader. Nu råkar det vara på det viset att i fallet med liveinspelade utgåvan, fanns definitivt tillräcklig kunskap för att till slut studera innehållet i hörlurar. 2022 hörde jag föregångaren, Felix Tani N.Y.C Project feat Jeff ”Tain Watts hos Jazzföreningen på Valand. En pinsamt liten skara åhörare dök upp. Kvällen före hade kvartetten spelat inför ett utsålt Fasching. Koncentration och spelglädje alstrades ändå i deras kroppar, förmodligen styrkta av att Jazzradion i P2 var på plats. Mycket berömmande recension skrevs och citat därifrån publicerades på hemsida.

Två år senare hade professorn och altsaxofonisten Antonio Hart ersatts av en tungviktare på tenor. Syftar på den sedan decennier i Köpenhamn bosatte Tomas Franck som ibland hörs med Anders Bergcrantz. I övrigt var sättningen identisk i kvartetten vars turné gästade Utopia. Då kunde jag ånyo avnjuta deras till lika delar intensiva som innerliga samspel. Fick vid båda tillfällena träffa ledaren från Skåne och några av medmusikerna. Lillebror Daniel Franck står för basgångar medan den flexible och stundtals solistiske attraktionen Jeff ”Tain” Watts agerar rytmläggare. Motorn för kvartetten är skåningen Felix Tani som jag näppeligen hört i andra sammanhang trots ett skapligt meriterande cv innefattande fler genrer än jazz. I princip all musik gruppen med sin vidunderliga kemi framför, är signerad mannen som sitter vid flygeln. Daniel och Felix delar sedan tonåren gemensamma upplevelser av musik medan gnistan som tog fyr vad gäller ”Tain” uppstod på ett jam på just Montmartre för cirka åtta år sedan. På Live At Montmartre spelas åtta av Tanis original, samtliga långa, flera stretchas sannolikt extra länge tack vare inspirerade improvisationer. Åtskilliga kompositioner genomgår flera faser, ibland förvandlingar. Synnerligen spännande och ett utslag av att ljudupptagningen skett live, antagligen utan pålägg eller ändringar.

LIRA skrev i sin entusiastiska recension att allt stämmer här, vilket jag instämmer i. För att citera presstexten sägs albumet fånga den råa energin och den djupa förbindelse man upprättat sinsemellan. Exceptionella samspelet lyfts fram, vilket absolut är inte signum. Egon påstås upplösas och istället går instrumentalisterna tillsammans in i kompositörens kreationer. Tani är rotad i själfulla uttrycket från Blue Note produktioner för så där sextio år sedan, något han utvidgar genom att då och då införliva europeisk jazztradition plus stänk av nordiskt vemod. Varje stycke berättar en historia, har en given utgångspunkt. Pilgrims And Poets handlar om närvaro, sårbarhet och konstnärligt ärlighet. Ädla konstformen celebreras i en strävan att inrätta ett utrymme där musiker kan mötas och skapa något utöver dem själva, som pendlar från energiskt till introspektivt. Så långt ungefärlig återgivning av engelska formuleringar från skivbolaget. Enligt mitt förmenande stora ord vilka absolut har täckning.

Låtskrivaren har varit öppen med att han kämpat för att lösa personliga problem. Musiken reflekterar olika faser, resan som förhoppningsvis inneburit att han kommit ur sitt tillstånd. Vad intensivt närvarande uttryck alluderar på i böljande bågar, vad skiftande stämningar symboliserar, upplyses om när skivköparen viker upp fodralen. Infon ger en bakgrund, underlättar en djupare förståelse. Blinkningar till Charlie Parker, Ravel och Wayne Shorter redovisas. På cd 2 förekommer en presentation som förvirrar då den näppeligen överensstämmer med angiven låtordning. Ska understrykas att det går lika bra att tillägna sig makalösa energin och samspelet jämte häpnadsväckande solon utan att känna till bakgrunden . Här råder ett hundraprocentigt engagemang som matchar instrumentalisternas höga klass, en extraordinär uppslutning bakom en gemensam vision. Att känna till ursprungliga idéerna är inte nödvändigt för att följa med i musikens fängslande turer. För vänner av intensiv och innerlig jazz är Pilgrims And Poets ( titellåten ligger näst först) mumma.

Extensiva ostinatot i albumets titellåt (rimligt att anta att repertoarens odringsföljd behållits på dubbel cd-utgåvan) innehåller en fabulös konversation emellan kvartettens nav och dess rytmläggare, det vill säga ett magnifikt möte mellan Tomas Franck och den amerikanske Grammy-vinnande trumslagaren som samarbetat med Wynton Marsalis, Michael Brecker, Betty Carter, Mingus Big Band och släppt minst tio album i eget namn. Hänförs av pulserande energi. Långsamt expanderande ballad i Birds anda gör ett lika påtagligt avtryck med fint feature på flygel. Jublande glädje mixas med stor skönhet i form av melankoli och eftertänksamma tongångar. Närmast paus framförs The Cat, i sin framskridande avspända auktoritet ett mästerverk i mina öron.

Ingen kritik utan ett konstaterande. Musiken må härröra ur Felix Tanis kreativitet. Den täta och i somliga sekvenser luftigt agerande kvartetten som ägnar sig åt förstklassig akustisk bop och spirituell jazz, är att betrakta som förvaltare snarare än förnyare. Melodi och rytmik betonas i lika hög utsträckning. Man tänker på Blue Note-katalogen i sina glansdagar, John Coltranes berömda kvartett, Bill Evans och melodiskt inriktade ECM-konstellationer. Efter spelningen på Utopia tog jag chansen att för Tomas Franck visa på ett inramat foto på Dexter Gordon (fotograf Erik Lindahl). Påpekar att jag associerar den enastående insats han levererat till Dexter Gordon, varpå tenoristen replikerar ”det är min största idol” Med dessa influenserna i ryggen har utfallet blivit i stort sett fulländat. Att något enstaka solo inte leder vidare är en ytterst marginell invändning. Musiken utstrålar nerv, svindlande skönhet och berusande livsglädje!

Medveten om att recensionen blivit väldigt utförlig, men det kan inte hjälpas. På liveskivorna breder lidelsen för en vitt omfamnande genre ut sig och förgrenas förträffligt. Kvalitén gör att den bör bli omsorgsfullt behandlad. Här finns så mycket ljuvligt och ljudåtergivningen är superb. Det blir suggestivt och dynamiskt när fullödigt unisont spel brister ut i dialoger eller features/ solon.

Daniel Franck är ett sammanbindande kitt. träder efter paus fram i helfigur i två längre sekvenser. ”Tain” är läckert följsam och flexibel. Ger sig som förväntat av i ett par upphetsande polyrytmiska utflykter. Stegrande kaskader är ett varumärke. Fäster mig vid en komposition som låter som vore den europeiskt färgad. Tanis lyriska anslag färgar och anför, kompletterad av återhållsam basgång och batteristens filtklubbor. Mjuka elegansen förför. Tomas Francks smeksamma fraser i komposition tillägnad Wayne Shorter (hört honom live två gånger) tillhör också de många topparna. En ynnest att ha fått hört svenske saxofonisten live tre gånger senaste decenniet. En komposition, Signs Of Presence?, utmärker sig genom sina olika skikt, riktningsändringar och upphovspersonens anslag. Sprudlande smaskig sak utgör logisk final. Samtliga är på tårna med Jeff ”Tain” Watts i täten. Han släpper lös sitt tunga artelleri och bjuder på avancerad uppvisning. En av de mest fängslande liveinspelningar av tidlös jazz jag hört på senare år!

Lovisa Jennervall

blir det inte mer så är det nog

4

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 24/4 2026

Sångerskan, låtskrivaren och tonsättaren Lovisa Jennervall känner vi huvudsakligen från Ellas Kapell vars frontfigur hon är. Kvartetten som är aktuell med sin fjärde fullängdare har fått sina föregående album recenserade av undertecknad plus åtminstone en av deras konserter. Utöver detta frodande projekt recenserades debuten i eget namn, som till skillnad från repertoaren i Ellas Kapell bestod av egna original. Under Jazzfestivalen i Stockholm i förfjol befann mig för första gången på nya Cirkus. Lyssnade då på tribut till Blossom Dearie med med för uppdraget specialkomponerad pianotrio. Sjöng med den äran då gjorde Jennervall tillsammans med eller avlöst av Amanda Ginsburg. 35-åringen har förekommit i fler konstellationer, exempelvis sjunger hon jazziga barnvisor i Sture Kvinett.

Inte utan att man är lite nyfiken på hur idén till den senaste skapelsen uppstod. På den ges ny musikalisk skrud åt dikter av svenska och finlandssvenska poetissor. Texterna som valt ut kretsar kring naturen, den människan är beroende av, omges av men också vistas i som rekreation och motvikt till en stressad modern tillvaro. Både ikoniska och mindre kända diktare har tonsatts. Soundet sägs röra sig fritt mellan jazz, visa och improvisation.

Sättningen är minst sagt originell. Kompletterar det i sammanhanget givna instrumentet piano gör trombon, cello och i ett alster också flöjt. Förutom det vokala och tonsättning står Jennervall för arrangemang och på två kompositioner spelar hon på flygel. I förgrunden musikaliskt finns Emil Ingmar vid flygeln, en pianist och kompositör som recenserats i lyriska ordalag. Kan underligt nog inte erinra mig ha hört honom live. Trombon spelas av den flitiga Lisa Bodelius som jag träffade härförleden på Utopia. Multiinstrumentalisten medverkar i en rad projekt, hade i flera år sin bas i Fröken Elvis. Cello trakteras av Dorotea Dragodan, en cross over- musiker jag inte på rak arm kan säga att jag hört talas om. Hon är utbildad musiklärare, undervisar i cellospel och haft anställning i orkestrar. Hittat info hos Skivbolaget om att Jennervall är pianist på Morgonsång och i albumets instrumentala outro medan Lina Lövstrand rekryterats som flöjtist i Lisen och skogen.

I denna överlag lågmälda poetiska resa målas det med ord och toner i ett svävande, trösterikt sound. Vilka skaldinnor som tonsatts? Börjar man bakifrån hamnar vi hos Anna Maria Lenngren (1754-1817), översättare, satiriker och idylliker som skrev ett par alster vilka levt kvar in i vår tid. Flyttar vi cirka ett sekel framåt i tiden stöter vi på en ”superkändis” och ett namn vilket lyfts fram av finsmakare. Syftar på Edith Södergran vars idoga och lysande uttolkare är Anna Kruse och Harriet Lövenhjelm ((1887-1918) Båda dog i ung ålder av tuberkulos efter att ha vistats på sanatorium. Trots att Lövenhjelm främst såg sig som bildkonstnär ingår en handfull av hennes dikter i vad som kan betraktas som lyrikälskares kanon. En i vittra kretsar lika omtalad och mytomspunnen person var Karin Boye, alltid aktuell känns det som. Recenserat flera scenkonstverk om hennes biografi och gärning och gav i julklapp till mamma cd:n där Daniel Lemma sjunger Karin Boye-tonsättningar. Här representeras hon av Vårvisa och Vart ord av dig. Av lyrikern, författaren, forna journalisten och psalmisten Ylva Eggehorn (f. 1950) har Morgonsång tonsatts. Den yngsta i skaran är den finlandssvenska poeten, konstnären och essäisten Eva-Stina Byggmästar (f. 1967) vars medtagna dikts titel anspelar på höstens färger i naturen. Hon är mycket produktiv, rönt stor framgång hos kritiker och belönats med en mängd priser.

Jennervall har en röst man känner igen om man lyssnat på Ellas Kapell, ett personligt uttryck som stannar kvar. Vill ändå lägga in en smärre anmärkning gällande skivan. Betoningen av stavelser blir ibland lite otydlig. Med en extern producent hade det kanske jobbats mer med artikulationen. Jämför till exempel med Anna Kruse. I somliga tonsättningar blir det uppenbart att texterna inte var ämnade att sjungas. Angående samlat omdöme var tanken att utdela 3+ , men efter ha försjunkit i produktionen igen fastnade jag vid arrangemangen, hur omsorgsfullt instrumenten ser till att musiken får andas.

Typiskt för sångerskan är lusten att ge sig av ordlöst, att ägna sig åt scatsång. Lite märkligt ändå att istället för omkväde motsvarande refräng hörs ordlös stämma. Ingmar och Bodelius visar sig vara idealiska för uppdraget. Några av deras stick förtjänar att lyftas fram, exempelvis hur fullkomligt ljuvligt trombonisten broderar ut feature på Vart av dig och utsökt avlöses av pianistens anslag. Dikters stämningar tas fram på ett betagande vis medan cellons harmonik lyhört binder samman, mestadels i bakgrunden. Lisa Lövstrands kvillrande melodi på flöjt i Lisen och skogen tillför avsevärd kvalité. Det är ett sinnligt och självständigt verk värt uppmärksamhet, som möjligen hade vunnit på att ha en mer sammanhållande dimension. Förvisso djärvt att göra flera av arren så jazzigt utsvävande, lika förunderligt som modigt. Skivan passar bäst att ta del av enskilt i stillhet med vidöppet sinne. Att udda sättningen utan rytmsektion medfört att musiken låter naken är ett lyckat grepp.

Isabel Rumble

Hold Everything Lightly

4

Inspelad i Australien och L.A

Mixning och produktion: Heath Cullen

Egen utgivning (distr i Sverige: Hemifrån)

Releasedatum: 24/10 2025

När jag sökt i arkivet och försökt sortera bland minnen hittas inget skrivet om låtskrivaren, sångerskan och musikern Isabel Rumble från Australien. Däremot klingade namnet Heath Cullen vagt bekant. Hittade följdriktigt en skivrecension från 2021. Här inskränker han sig inte till producentrollen, utan spelar allehanda instrument. Jag har stoppat in cd:n i spelaren ett antal gånger, varje gång häpnat över hur helgjuten och konsekvent musiken är. Att jag kanske blev extra nyfiken på just detta recensionex (ligger många i högar som uppfordrande stirrar mot mig) berodde sannolikt på hur den är förpackad. En snyggt designad booklet medföljer nämligen med texthäfte och fina foton. Denna alldeles charmanta fullängdare som hamnar på 4+ förtjänar att puffas för, även ett halvår efter att den släppts. På Rumbles andra album finns tio original vars text och musik hon skrivit. Med sitt poetiska uttryck debuterade kvinnan på Australiens folk-scen för drygt två sedan.

Varje komposition har noga utvald instrumentering. Artisten spelar själv gitarr på åtta spår, på resterande sitter hon vid pianot. Varje lät bärs fram av verserna Rumble sjunger. En randanmärkning är att de några gånger tenderar till att vara alltför omfångsrika. Hennes producent som umgås med mycket respekterat folk i branschen spelar elgitarr, trummor, elpiano, ukulele, tramporgel, piano och orgel. Snacka om att vara multiinstrumentalist. Basgångar levereras av Robyn Martin på både akustisk och elbas. Ben Frantz på pedal steel har stor inverkan på det sköna soundet medan Ben Tolliday på cello medverkar på Lonely Hunter och Robyn Martin med vokal bakgrund i titellåten.

Det är lätt att falla för Rumble och hennes remarkabla förmåga att göra intimt intryck. Hänförda skribenter ser henne som en indie-folk drottning med specialitet sånger i form av storytelling. Efter turné i det vidsträckta hemlandet ska tydligen diverse scener i Europa besökas i år. Tonfall får mig att associera till Gillian Welch, Kristin Hersh, Anne Gallway och en tidig Suzanne Vega. Vad gäller det nakna och avvägda sättet att framföra verser är det fler än jag, som noterat uppenbar likhet med hur det lät om Leonard Cohen när han fick sitt stora genombrott. Tre singlar har släppts från ambitiösa och överlag avskalade Hold Everything Lightly vars anslag enligt presstext präglas av ett självförtroende av evolutionistisk kraft. Texterna skrivna ur kvinnligt perspektiv adresserar inte minst vår förbindelse till naturen.

Det sjungs och musiceras otroligt avspänt med en genuin naturlighet. Soundet marineras genomgående i emotionell energi vars återhållsamhet är påfallande konsekvent på ett par undantag när. Varma känslor sprids utan att det blir inställsamt. Man blir rörd av ärligheten, noggrannheten i hantverket samt över kvalitén på låtarna. Stämningsfull varsamhet förför och de få gånger mönstret bryts uppstår verkningsfull variation. Ömheten i approach och omsorgen om detaljer berikar lyssningen. I Born Again, enda melodi där artisten själv står för ackompanjemang, håller rösten ut på stavelser. I övrigt praktiseras mestadels en berättande sångstil i ett snävt register.

Sträng- och klaviaturinstrument kompar och i några få stick broderas albumets betagande melodier ut. Rytmsektion adderar mestadels diskret en grund. Ska påpekas att på fyra alster saknas trummor. Room To Grow och fler låtar färgas ljuvligt av Ben Franz på pedal steel. Hade önskat att instrumentalister hade fått utveckla teman lite till här och var. Om arren varit lite friare uppbyggda hade högsta betyg varit givet. Fullängdaren är nästan helt renons på up tempo. Ett av ytterst få undantag där det notabelt nog svänger på ett twangigt, släpigt vis är logiskt nog låt döpt till I Danced. En av höjdpunkterna har titeln Digesting History, en mollbetonad ballad i vilken artistens självklara, softa stämma, endast kompas av eget pianospel och Robyn Martins utsökta assistans på kontrabas med stråke. Titellåten sticker också ut, får utgöra finalen. Ska man vara petig har inte alla alster riktigt samma lyster, fast inte långt ifrån. Kontentan är ändå att albumet gjorde mig väldigt förtjust, att lyssning anbefalles. Musik att njuta av för oss som gärna undviker det svulstigt storvulna.