Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivtips: Crystal Castles, David Fridlund och Johnossi

by


Crystal Castles såg jag live i London på en musikprisgala arrangerad av musiktidningen NME. För många är kanske den kanadensiska electro­duon Crystal Castles mest känd (eller hatade) för att de tryckte t-tröjor med en bild av en blåslagen Madonna.

Nu har electroduon släppt sitt andra fullängdare och gett den samma namn som bandets namn: Crystal Castles.

Fredrik Strage på DN gillar uppenbarligen nya albumet som han gav betyg 4. Bästa spåren enligt Strage är ”Vietnam” och ”Baptism”.

Också Svenska Dagbladets recensent gav den betyg 4.

David Fridlund : ”Some day, eventually, in the future …”
David Fridlund spelade tidigare i indiebandet David & The Citizens, ett av de svenska indieband som fick en del uppmärksamhet i 2000-talets början.
De var indie av den där lite stressade stilen, som låter halvt desperata och rastlösa, lite av det Arctic Monkeys är för mig. Fast jag vet att många inte håller med mig om det. I vilket fall som helst släppte David Fridlund en hyllad soloskiva 2004 och ett sista Citizens-album kom två år senare.

Flera av låtarna på nya albumet kommer från de åren och några spår är mer nyskrivna. De bästa låtarna tycker jag är de långsammare. Det har kanske att göra med att mogna som artist och bli mindre rastlös.

Niklas Wahllöf på DN har också lyssnat på skivan och han gav den betyg 2 och gillar också de lugnare spåren bäst, som ”October 6th”.

Nadja Nilsson på Helsingborgs Dagblad gillade däremot ett annat sppr bäst: ”I used to be a painter”

För mig är det de lugnare spåren som lyfter skivan – och det är ett album som jag var tvungen att lyssna på flera gånger innan jag kom in i den.

Jag kan inte hjälpa det, men jag uppskattar skivor som har snygga omslag och det har Fridlunds nya.

Johnossi: ”Mavericks”
Ännu en duo som släppt ett album som fått bra betyg av kritikerna.
Mattias Dahlström på DN som gav betyg 4 skriver: … när allt stämmer för Johnossi, som i Manic Street Preachers-aktiga ”Sickness”, gör de gigantiska indierockrefränger som ska dåna ut över fullsatta fotbollsarenor.

Johnoss består av John Engelbert och Oskar “Ossi” Bonde.

Anders Dahlbom på Expressen som också gav betyg 4 beskriver skivan:
“Mavericks” är en omtumlande resa in i mörkret.

Jag såg Johnossi live på en festival i Stockholm för några år sedan, men missade deras releasespelning för nya skivan på Kägelbanan. Det känns synd, men jag ska hålla utkik efter dem. De har en hemsida som uppdateras ofta med nytt om var de kommer att hålla hus.

Men nu: dags att hämta nya versionen av Spotify och så hoppas jag att Johnossis nya skiva finns där, så jag kan lyssna på den.

PS: Den fick betyg 5 i SVD.

Johnossi – Sickness Live 20100412 Releaseparty at Kägelbanan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bra nya skivor med The Amazing, Jeff Beck, Robert Francis och MGMT

by


The Amazing fick väldigt bra kritik för sin debutplatta – The Amazing – som släpptes våren 2009. Nu ha indiebandet släppt ett minialbum ”Wait for a Light to Come” med sex spår.
Om du gillar The Amazing kommer du absolut att tycka om nya minialbumet. Det enda negativa är väl just att det bara är sex spår på skivan. Fast å andra sidan är det ett tecken på integritet att inte släppa låtar som ett band inte är hundra procent nöjd med heller. Hellre ett bra minialbum än ett halvbra full-cd-album.
”Wait for a Light to Come” är skör och skir med härliga små pingljud att upptäcka, men har också ett spår där gitarrerna brakar loss i riviga solon.

Gaffa har recenserat albumet och har en rätt talanade inledning:
The Amazing skapar skönt psykedeliska,och samtidigt jordnära, folktoner som växer i ljuset.
Niklas Elmér på Sonic gav betyg 7:

Minialbumet »Wait for a Light to Come« är ytterligare ett exempel på hur uppsluppen svensk popmusik blivit under de senaste tio åren. När Christopher Gunrup sjunger att han är en ö, oberoende omgivningen runt omkring honom, i »Island« kommer han närmare sanningen än kanske är medveten om.

The Amazing består av Christoffer Gunrup (ex-Granada), Reine Fiske (Dungen/Anna Järvinen/Träd Gräs och Stenar), Johan Holmegard (Dungen/Life on Earth!/The Works) och Fredrik Swahn (Anna Järvinen/Dreamboy).

Jeff Beck ”Emmotion & Commotion”
Jeff Beck är en av världens främsta gitarrister. Nu har han släppt ett häpnadsväckande underbart album.
När gitarrister släpper album brukar de ofta låta olika sångare eller sångerskor sjunga till låtarna. Jeff Beck har tagit in olika sångerskor som Joss Stone i rhythm & blues-klassikern ”I put a spell on you”
Men några spår får gitarrspelet dominera och i inledningssången kör han helt utan sång.
Det skulle han kunna göra i fler spår, tycker jag.
Inte för att sångerskorna på något sätt förstör. Inte alls. Men han är så grym att han skulle kunna köra enbart på gitarr på något spår eller två också.
Spåren på skivan är både souliga, bluesiga och popiga och några spår är sakrala, kyrkliga.
Det är mäktigt och albumet har varit mitt sällskap när jag åkt pendeltåg till jobbet i mer än en vecka nu.
Omslaget har en häftig örn med gitarr: det är sådana stunder jag längtar tillbaka till vinyl- och cd-tiden.

Robert Francis ”Before Nightfall”
Singer/songwritern Robert Francis har släppt en vackert album med eftertänksamma låtar. Jag är lite förvånad att jag inte hittar många recensioner av albumet.
Kristianstadsbladets recensent gillar i alla fall albumet lika mycket som jag gör och gav betyg 4:

Det är alltid fascinerande när ungdom skapar musik som känns gammal och vis. Robert Francis är en blott 22-årig amerikan som på sitt andra album ”Before Nightfall” lyckas förmedla en känsla av djupare insikter i tillvaron

.
Här kan du lyssna på honom i MySpace.

Onsdag är recensionsdag för nya skivor i DN. Jag läser alltid kulturdelen direkt till morgon-espresson. Vad som förvånade mig är att de inte hade recenserat någon av de album som släpps nu i veckan och som jag lyssnat på för fullt som recensionsexemplar.
Både The Amazings och Jeff Becks album släpps den här veckan, medan Robert Francis album släpptes förra veckan.

MGMT:s nya album däremot recenserades i DN och fick betyg 4.
Jag gillade MGMT när de släppte sitt album, men sedan gjorde de en riktigt dålig spelning på Popaganda förra sommaren, så mitt intresse för dem har dalat en del. Fast, javisst, alla har rätt att ha dåliga dagar. Det är sant.

Men visst är de traditionella medierna ganska förutsägbara, de följer mest upp de skivor som de på förhand rankar högt. Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skivtips: Jörgen Kjellgren från Oh Laura med Noir Syndrom

by


Jörgen Kjellgren från bandet ”Oh Laura” satsar på en solokarriär och har gett ut en skiva: Albumet ”Noir Syndrom” släpptes i februari i år, 2010.

Jag har lyssnat på den några gånger och vill tipsa alla som gillar singer/songwriter av lugn stil. Lyssna på Jörgen Kjellgren.

I ett pressmeddelande berättas om bakgrunden till den stora succén med låter ”Release me”:

Eftersom Jörgen hade svårt att få gigs började han till slut skriva egna låtar, vilket så småningom ledde till att han tillsammans med Jocke Olovsson startade bandet Oh Laura 2004. Via ett bananskal fick man med låter Release Me i en lyckad reklamfilm för Saab och under sommaren 2007 var Oh Laura världsstjärnor i så gott som hela Sverige. Man hade även en del flyt i Polen. Oh Laura gjorde även spelningar England, Australien och Norge.

Hans debutalbum i solokarriären består av låtar skrivna på svenska tillsammans med Charlie Persson. Skivan och sångerna förmedlar känslor av ensamhet, skuld, svek och förlorad tro men också en del värme, humor och självdistans.

Pressmeddelandet berättar om hur namnet på albumet kom:
Namnet Noir Syndrom kom till Jörgen en natt vid Karlbergs station när han, fulltankad på John Connolly, Stieg Trenter och Newcstle Brown Ale satt på en bänk och stirrade ut över spåren. Det hade varit dags att gå hem länge när Jörgen insåg att han kanske trivdes där i regen och mörkret trots allt. Så hans att kvar där ett tag med sina demoner som sällskap. Insåg att dom kanske var några av hans närmsta vänner.
Numer bor Jörgen på Södermalm och lever i ett litet vardagsparadis med sin dotter. Men man kan fortfarande se honom sitta på den där bänken vid Karlberg vissa nätter.

DN:s recensent tyckte jättemycket om skivan och gav den betyg 4.

Här framför han ett av spåren på albumet på Mosebacke: ”Han har gjort det igen”, Mosebacke 2009-10-19

Hemma före midnatt

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivnytt: Easy Street med Anders Norman

by


Anders Norman har släppt sitt nya album ”Easy Street”. Han har en mycket egen röst och när Rainbows manager Frank hade hört honom lät han Anders vara förband åt Rainbow på KB i Malmö. Anders Norman blev samtidigt inbjuden att spela i Franks hemstad Nashville.

Nya albumet ”Easy street” har producerats av Tony Carey, låtskrivare och musiker som slog igenom då han var keyboardist i Rainbow. Carey producerade också Anders Normans debutalbum ”It´s time”.

Titelspåret ”Easy street” är en snabb rocklåt om snabba pengar, droger, våld och nattliv. Skivan har också flera lugnare spår där Anders Normans röst ännu mer kommer till sin rätt.

Norman har en röst som påminner en del om Andreas Johnssons röst.

För mig är ”Easy street” en av mina favoritalbum just som jag lyssnar på flera gånger om dagen.

Om du också gillar lugnare rockartister på gränsen till singer/songwriter ska du lyssna in Anders Norman. Du kan hitta en ny favorit.

Här är Anders Normans hemsida.

Anders Norman The Sound Of Your Love Live at TV4 Nyhetsmorgon 2009

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivnytt: Goldfrapp och Laura Marling

by

Goldfrapp – Head First

Goldfrapp är ett sådant band som för vart nytt släpp verkar sträva efter att undankomma all form av klassifikation från såväl kritiker som fans. Från den atmosfäriskt filmiska knasterelektroniska debuten via stundtals roliga, stundtals irriterande infall på de tre albumen däremellan med fantastiska folkiga Seventh Tree som största utropstecken, har de nu landat i ett svulstigt åttiotalssound.

Om åttiotalet har varit en genomgående trend på 00-talet så är det få som egentligen har lyckats ro hem det helt; det har antingen blivit ironiskt blinkande eller för pretentiöst manierat. Därför är det så kul att höra hur självklart Goldfrapp rör sig mellan pulserande dansgolv och mer lågmälda ballader, allt med skimrande analoga synthljud utan att det låter tillgjort eller skämtsamt. Det är det mest lättillgängliga de presterat hittills och det på ett bra sätt. De verkar ha skippat de mer tillkrånglade sidorna hos deras tidigare musik och omfamnat ett mer direkt tilltal som gjort låtarna både bättre och mer drabbande. Lyckats uppfinna sig själva igen, bara det en enorm prestation.

Läs mer på Dagens Skiva, Expressen, Smålandsposten.

Laura Marling – I speak because I can

Laura Marling var bara 19 år när hon släppte fint charmiga debuten ”Alas, I cannot swim”. Detta är något som har tjatats sönder i varenda recension av den skivan, men det kändes väldigt relevant och ännu mer relevant när nu skiva nummer två kommer. Om ”Alas…” var charmigt snirklig i sina låtuppbyggnader så är ”I speak because I can” betydligt mörkare och mer genomarbetad. Marling har precis som sitt gamla band Noah and the whale tagit steget från den naiva folkpopen till en mer ”vuxen” engelsk och amerikansk folkmusik, mer ankrad i 70talet och pionjärer som Leonard Cohen och Joni Michell. Hon har mer gemensamt med Neko Case och Jason Molina än med Regina Spector som hon ofta jämförts med.I inledande suggestiva ”Devil Spoke” lyckas hennes altcountry till och med låta lika domedagsprofetisk som 16 horsepower, en stor bedrift i min bok.

Det är lätt att rada upp influenser men Laura Marling låter aldrig som en pastich; hon är alldeles för ärligt personlig och ambitiös för det, hon undanslipper genom ren vilja var generallisering och målar upp ett alldeles eget universum, hela tiden i perfekt balans mellan då och nu, mellan andra och sig själv. Arrangemangen, med banjo, körer och plockande gitarr är perfekta och Laura sjunger mer återhållet och mörkt vilket inte sällan ger mig rysningar av välbehag. Det är mindre direkt men därmed med ett mycket längre bäst-föredatum. Laura har precis som Goldfrapp gjort en fantastisk utveckling mot ett eget höst personligt sound och en gjuten skiva.

Läs mer på Aftonbladet, Gaffa, GP.