Skivrecensioner

Amanda Ginsburg

Tur att jag kan skratta

4

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm

Producenter: Amanda Ginsburg & Filip Ekestubbe

Ladybird

Releasedatum: 14/4 2024

Inte utan att man funderar på hur Amanda Ginsburg handskas med den kopiösa framgång hon rönt. De två tidigare plattorna i eget namn belönades bägge med en Grammis, fler priser har utdelats och recensentrosorna har prunkat. Att döma av ett par möten på tu man hand och efter att ha sett sångerskan och låtskrivaren live fem gånger, konstateras att hon ödmjukt har fötterna på jorden. För kännedom kan informeras om att jag recenserat henne flera gånger. Att skivbolaget lanserar henne som en hyllad och älskad stjärna, tillika introduktör av jazz för noviser, märks. De för hennes sound oumbärliga musikerna negligeras. Lyckligtvis lyfts deras betydelse fram av frontande kvinna när möjlighet ges.

Nytt sedan I det lilla händer det mesta (2020) är att ständige vapendragaren pianisten Filip Ekestubbe, numera omges av danske kontrabasisten Anders Fjeldsted och den i Köpenhamn bosatte norrmannen Snorre Kirk på trummor. Kirk har en egen swingbetonad grupp som jag recenserat live och på skiva, medan den ännu resligare dansken figurerat på flera album jag skrivit om. Fick möjlighet att njuta av pianistens meriterade, färska trio på Unity härförleden. Flitigt sysselsatte Ekestubbe har jag haft förmånen att höra i diverse sammanhang på senare år, vilket renderat i ett flertal entusiastiska omdömen.

Tur att jag kan skratta består av nio välsvarvade (knycker termen från presstexten) melodier, varav en är en tonsättning på omtalad dikt av Stig Dagerman. I övrigt står Amanda Ginsburg för samtliga texter, i några fall i samverkan med Andy Fite, pappa Bengt Erik eller Filip Ekestubbe. Den sist nämnde är huvudansvarig för skimrande, fängslande och finurliga kompositioner, ofta tillsammans med Amanda. Snorre Kirk har komponerat Var det mot mig du log? medan en annan fullträff hämtats från fullängdare sångerskan gjort med osannolikt produktive Andy Fite (recenserad i JAZZ/ OJ). För att fullfölja redogörelsen listas Ginsburgs gäster i studion. På öppningsspåret och Höst förekommer Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett), Klas Toresson (klarinett) samt Lisa Grotherus (basklarinett). Tobias Wiklund lirar kornett i Hip Shit. Samtliga tillhör landets mest kvalificerade blåsmusiker med jazzanknytning.

Hade förmånen att närvara under turnéavslutningen på Storan i Göteborg, då Amanda i perfekt akustik nöjde sig med att bli uppbackad av nämnd pianotrio, stiligt ekiperade. Kanske med något undantag framförs allt material från färska skivan, i en repertoar över två set kryddad med hits som Havsmelodi. Konserten i välfyllt och anrikt teaterhus blev en väldigt lyckad turnéavslutning, med extra taggad kvartett på scen. Som kunde förutses skiljer sig musiken åt live och i inspelad form. På sedvanligt jazzigt manér får de ypperliga musikerna avsevärt mer frihet att uttrycka sig, utrymmen de på ett bedårande vis tog till vara på i solon, upprymda dialoger och i tajta gemensamma aktioner. Oemotståndlig formel breddas. Man ägnar sig utöver visjazz åt swing, bossa, högoktanig bopp, cool jazz, stråk av kammarmusik, bluesiga inslag och till och med en sekvens där det improviseras otyglat i experimenterande anda. Associerar vid ett tillfälle när supersnabb scat uppstår, förvånansvärt nog till Bud Powell. I en annan minnesvärd sekvens till Jan Johanssons mästerligt renodlade kompositioner på Innertrio vilka utfördes tillsammans med storheterna Georg Riedel och Egil Johansen.

Vad beträffar den prisade stjärnan själv, kan man inte undgå att referera till i första hand Monica Z och hennes berömda 60-tal, fast också till ett självständigt geni som Barbro Hörberg. I vissa ballader kan likheter med Nannie Porres skönjas. Det är en konst att ha en näpen och medhårsstrykande framtoning utan att bli banal eller menlös. Den konsten behärskar Ginsburg fullkomligt. Och särskilt live tuffar hon till sig emellanåt. Två andra häpnadsväckande färdigheter måste framhållas. Dels ett fabulöst drillande i höga register á la Alice Babs, dels anmärkningsvärda nivån på rytmsinnet. Den frapperande vighet och känsla för rytmik rösten frambringar är unika kvaliteter som har ytterst få motsvarigheter i svenskt musikliv. Sättet att skickligt betona ska också med emfas föras in på pluskontot.

Efter relevant utvikning nu full koncentration på det välproducerade album jag lyssnat på flera gånger i utmärkta Sony-hörlurar. För de som undrar ska sägas att cd:n innehåller ett illustrerat häfte, där de underfundiga alternativt underhållande texterna återges. Insiktsfulla vardagsbetraktelser varvas med livsfilosofi jämte aspekter på relationer och kärlek. Det samhällsengagemang som sipprar fram i sociala medier och mellansnack är än så länge tämligen frånvarande i verser och refränger.

Ljuvlig inledning med sofistikerat spelande blåssektion åtföljs av pigg och lika välsvarvad up tempo i medryckande Jag borde inte måste vilja med snyggt basfeature och underbart snärtiga löpningar från Elestubbe. I nästa låt skiftas stämningen återigen genom att härligt dröjande ballad framställer en bluesig känsla. Utan att te sig som en tom pose låter man i titellåten hur coola som helst. Som redan framgått erbjuder Amandas tredje fullängdare under eget flagg påfallande variationsrikedom. Influenser från fler håll än föregående alster förekommer, vilket tyder på en utvidgning av konceptet. Rötterna till text & musik kan fortfarande tveklöst spåras till 60-talet, ibland fångas jag av fragment som påminner om örhängen från en svunnen era. Ginsburgs cocktail av soft jazz, visa och virtuosa inslag tar med lyssnarna på en hänryckningens svindlande resa. Att hon på uppseendeväckande kort tid etablerat sig i vokaltoppen beror på kombinationen bärkraftiga låtar, styrkan i en egen röst och oantastliga val av ackompanjatörer.

Som nämnts fraseras med utomordentlig finess oavsett om sången stretchas eller det idkas avancerade manövrar i uppdrivet tempo. Vidare ska poängteras att Ekestubbe, Fjeldsted, Kirk och albumets gäster utgör halva behållningen, samt att kornettisten Tobias Wiklund gör en ypperlig insats på krängande dängan Hip Shit. I slutändan är det hugget som stucket om Tur att jag kan skratta ska tilldelas 4+ eller full pott.

Eva Hillered

Orossjäl

4

Inspelad på Kreta

Producenter: Håkan Mjörnheim, Peter Sund, Patrick Rydman, Leif Andersson, Ruben Engzell och Eva Hillered.

Hill Songs

Releasedatum: 27/3 2024

Jag kommer ihåg Eva Hillereds genombrott med det av Eva Dahlgren och Anne-Grete Preus producerade debutalbumet och uppföljaren Stråets längd två år senare. Har båda skivorna på cd, Minns vilket intryck den Grammis-nominerade debuten gjorde sent 80-tal. Därefter bibehölls inte mitt intresse. Var därför nyfiken på att utforska hur hon låter idag och ville ta reda på vad som hänt på vägen.

Presstext och hemsida har mycket att förtälja. Låtskrivaren, sångerskan och musikern har släppt åtta soloalbum, tretton egenkomponerade singlar, ep med trion True North, cd med Annika Fehling samt medverkat på flera samlingsplattor, försörjt sig som körsångerska. På meritlistan finns också att hon var med om att grunda skivbolaget Diva (äger samlings-cd:n Tolv spår), utgivandet av Lathund för låtskrivare (Norstedts 2009) samt att hon är vd för den av henne grundade Sångskolan på nätet. Artisten har turnerat i Norden, Tyskland och USA. Under tiden i Göteborg när hon pluggade till musiklärare spelade saxofon i olika konstellationer. Hon har dessutom varit involverad i flera långlivade musikteaterprojekt. Hillered jämnårig med undertecknad, säger sig ha haft tre passioner: låtskrivande, artisteri och rollen som inspiratör.

Sannolikt att somliga av albumets åtta sånger hade lyst än klarare, om vi hade fått dem serverade i det forum de skapats för. Låtarna tillhör nämligen föreställningen Mormor, mamma & jag som i skrivande stund befinner sig på turné. Två musiker, sångare och skådespelare ger liv år fyra karaktärer. Båda verken är, enligt Hillered, resultatet av inre resa mellan det dråpliga och djupaste allvar sammanfogad till en föreställning om mödrar utifrån hennes biografi. Idén väcktes under pandemin när dagböcker tillhörande hennes mamma hittats efter hennes död.

Nyskrivna kompositionerna kan kallas soundtrack till hennes liv. Temat är problematiska relationer till mödrar. Artistens gitarrspel kompletteras av Daniel Östersjö på gitarrer, bas, banjo och cello. Multiinstrumentalisten från Älvkarleby men bosatt i Tierp utgör skivans instrumentala stomme. Gästar gör också ett koppel av bemärkta musiker och producenter. Framgår att Peter Sund från Danmark och Carl Robert Blanc från Tyskland medverkar. Jonas Isacsson lirar gitarr på öppningsspåret medan Izak Danielsson Kihlström (beskrivs som ett ungt stjärnskott) bidrar med elgitarr i ett par låtar. Östersjö är en singer-songwriter specialiserad på tonsättningar. Av poeter som tonsatts kan framhållas Apolinaire, Dagerman, Elsie Johansson, Kristina Lugn och Beppe Wolgers (har Sånger från Vattudalen som recensionex). På Orossjäl nöjer sig inte Hillered med att traktera gitarr, spelar även piano. Författaren Inger Edelfeldt anser angående föreställningen att ”hennes musik är skönhet och smärta samtidigt”. Initiativtagaren själv menar att hennes parallella verk handlar om att våga tro på förändring och en möjlighet att styra våra liv genom att uppvärdera relationer och skörheten de ofta genererar.

Förutom titellåten framförs ytterligare två låtar på svenska. Visst är det en smula märkligt att Hillered i övrigt använder sig av engelska språket, fast det förvisso passar in i hennes kompositioner? Hon har tydligen blivit stor i americana-kretsar på senare år, vilket är fullt begripligt. Texterna fyller förstås en central funktion, förmedlar viktiga erfarenheter. Här handlar det sannerligen inte om att få till till klatschiga rim utan om att i koncentrat berätta historier från livet i flera generationer inom Hillereds familj.

Börjar pang på med en rockig melodi vars något pompösa omgivning understödjer en uppfordrande stämma. När Roller Coaster Mind klingat ut växlar stämningen om totalt. Hillereds angelägna röst draperad i moll övertygar kolossalt, likaså soundet hennes medarbetare kreerar. Med sin bevekande och avskalade ton utgör Demons Mouth en av topparna. Fäster mig vid hjärtskärande sång som sträcker ut, vill förgäves nå fram. Rootsy påstår att Eva Hillered äger en av landets bästa röster. Givetvis behärskas konsten att sjunga av en person som ägnat sig åt att lära ut vokala tekniker till andra. Det sjöngs oerhört passionerat och tydligt med välgörande nerv, på ett sätt som i exempelvis titellåten firar triumfer. Vid ett par tillfällen kan till och med over-the-top tendenser skönjas. Med tanke på den betydelse som lagrats i texterna är artisten ursäktad. När höjdpunkter uppnås vill jag jämföra med kollegor som Ebba Forsberg, Irma Schultz och Pernilla Andersson.

Tiger Lilly gungar skönt i luftigt americana-stuk inspelad som den är utomhus. Uppskattar sättningen som ramar in låtens ambient sound tillsammans med självklar sång. En sofistikerad sak som står på egna ben och borde bli en hit. Finns fler alster av den varan. Bland annat en framåtlutad, lunkande poppralin garnerad med spetsigt gitarrsolo. Mest berörd blir man naturligt nog av balladerna, varav Perfect är ett ytterligare lyckat exempel på sådana. Kollektionen avrundas känsligt och hängivet med feature på cello i stillsamt guppande Till dom som älskar. Överhuvudtaget hörs ett brett spektra av stilar och stämningar. Lyssnarna får berättelsen utportionerad med föredömligt varierat utseende. Passar att anknyta till inledande omtumlande åkturen i livets berg- och dalbana.

Anna-Maria Nordström

Mod

3

Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg januari 2023

Varva Records

60:13

Releasedatum: 19/4 2024

Kan meddela att jag träffat Anna-Maria Nordström. Nappade på att recensera efter att hört henne och hennes handplockade band på Utopia. Då framfördes merparten av dessa låtar varvade med standards. Haft förmånen att höra anmärkningsvärt många glänsande sångerskor för första gången på just Utopia i Majorna. Konserten gjorde definitivt ett positivt intryck, trots att jag emellanåt fann den bländande sångstilen säregen Till saken hör att jag vet med mig att jag är mer mottaglig live.

Artisten påpekar att hon investerat sitt hjärta i debutalbumet vars röda träd är hennes röst, hennes berättelser på svenska och noggranna arr också signerade Nordström. Fröet till de elva låtarna på Mod var upptäckten av demoinspelningar gjorda i USA för drygt tjugo år sedan. På så vis uppstod inspiration till att skriva mer och arrangemang av ett flertal av låtarna för fyra blås tog vid. Den eminenta kvartetten består av maken Pelle Nilsson på tenor- och i minst en låt sopransax, Magnus Sjölander på altsaxofon, Jakob Sollerman på trombon samt trumpetaren Jonathan Kronevik. Sättningen i övrigt: Per Johansson på piano och rhodes, Martin Olsson på elbas och den för mig obekante Johan Jansson bakom trumsetet.

Till vardags ägnar sig artisten med rötter i Skellefteå åt att vara musiklärare på gymnasium i Göteborg. Hon har varit körledare och dirigent för Pite Gospel och behållit kontakten med genren efter flytten till Göteborg. Dessutom frontat storband, körat bakom Jill Johnsson, Stefan Andersson och Tomas Andersson Wij. På hennes cv märks därtill medverkan i kör i flera större tv-produktioner. Vi får således möta en rutinerad tillika välutbildad person med meriterande examen från Berklee i Boston i bagaget.

Vi kastas in i ett skeende, ett intensivt tillstånd. Tenorsaxofon skissar febrigt fram atmosfären, åtföljs av expansivt pianospel, diskret pumpande bas och flexibelt trummande. Ovanpå integreras låtskrivarens ordlösa röst. Äventyrlig inledning ger oss förutsättningarna. Man undrar vad som komma skall. Nordströms bakgrund i gospel kan mer än förnimmas. Erfarenheten av det utlevande stilidealet införlivar hon i en jazzigt beatbaserad miljö.

Röstens omfång imponerar. Antar att tillräcklig förmåga finns för att vara fullvärdig romans- och operettvokalist och givetvis att greja sångsättet som musikaler inbjuder till. Jag klickar dock inte riktigt med en udda teknik vars betoningar avviker från gängse mönster. Blir stundtals en större utmaning än jag föreställt mig att följa med i somliga melodier och uppfatta texter, vilket är främsta skälet till mitt 3+ betyg. Varken på hemsida eller i pressrelease anges förebilder för en extraordinär kapacitet som kan låta som en korsning mellan Norma Winstone och Alice Babs. På en påkostad debut tycks hon vilja pröva vingarna med konstmusikalisk approach i avancerade bågar. Införseln av högtflygande vokala bedrifter i en jazzigt beatbaserad miljö blir en smula egendomlig. Förvisso ett tecken på den egenskap albumet fått sin titel av.

Mod består definitivt av en intressant kompott av uttryck, vars instrumentala insatser förtjänar lovord. Ska man krasst värdera uppskattar jag dem i högre utsträckning än artistens avancerade röstbehandling. Martin Olssons otroligt smidiga spel på elbas genomsyrar hela albumet. Denne stadige musiker ges en härligt framskjuten position, är van vid att utgöra flexibel rytmsektion tillsammans med den duktige och lika genreöverskridande Johan Jansson. Klaviatursnillet Per Johansson tycks vara något av en drömrekrytering för profilerade sångerskor. Gläds förstås därtill åt vad den kompetenta blåssektionen har för sig, såväl i sofistikerat ensemblespel som i lödiga eller känsliga solon.

Skivan med en timmas speltid rymmer många fasetter. Uppskattar i en låt ett sökande, marsch-liknande sound. Fäster mig vid texten på Hur. Händelserika The Otherside präglas av samtrimmad rytmsektion och anslaget på rhodes jämte inspirerade blåsare; alldeles särskilt Jonathan Kroneviks fraser. I en ömsint ballad bidrar samtliga helhjärtat, med huvudpersonen i spetsen. En avslappnad anda alstras i en skön sak vars melodi utvecklas av Magnus Sjölanders altsax och därpå av kanadensiske gitarrstjärnan Matthew Stevens (hört på Gmlstn Jazzfestival). En komposition utmärker sig genom att låta som en bedårande rip off på Steely Dan, i komplex visa om att sakna sin pappa. Instrumentala Wally´s förför med raffinerade blåsarr och dess rytmiska underlag. Hänförs av sublima introt på piano i Början plus fortsättningen med säker sång och makens elegant utförda solo på sopransax. Finalen levereras utan vokal stämma, istället mjukt svävande harmonik med feature från Jakon Sollermans trombon.