Skivrecensioner

Jonas Knutsson & Anders Persson

Petrichor

4

Inspelad av Åke Linton september 2023 i Studio Epidemin och Tonkontroll i Göteborg

Prophone Records (distr Naxos)

Releasedatum: 31/5 2024

För första gången manifesteras i helfigur det långvariga samarbetet emellan saxofonisten Jonas Knutsson och den sju år äldre pianisten Anders Persson. Sker i form av kreativt teamwork som generat tio originallåtar komponerade utifrån specifik premiss: Medan Knutsson utvecklar melodiken tar Persson hand om harmonierna. Själva utvärderar de vad som uträttats i musiklaboratoriet med att sammanföra två världar, genom att kalla soundet för ”Oscar Peterson-Berger”. Fyndig om än långt ifrån heltäckande beskrivning.

Prisade saxofonisten som numera är ledare för Umeå Jazzfestival, är ju sedan decennier lika hemtam med traditionella folktoner som World Music, kammarjazz och pulserande bop. I dennes framgångsrika cv märks samarbeten med bland andra Nils Landgren, Lena Willemark, Ale Möller, Bengt Berger, Mats Öberg, Johan Norberg, Elise Einarsdotter, Cabazz, Enteli, Mynta, Encore (redan här för över trettio år sedan möttes Knutsson och Persson) med flera. Har blivit flera uppskattande recensioner både live och på skiva. Den inte lika produktiva pianisten har också kunnat avnjutas ett antal gånger live i olika renommerade grupper eller i egenskap av ackompanjatör, då han är hemmahörande i Göteborg. Har hört honom med bland andra Stina Nordenstam, Maria Eriksson, Johan Borgström, Stina Andersdotter (hans dotter) och Etwas Anders. Hör till saken att Anders Persson ingår i Jonas Knutsson Quartet och att han var hedersgäst på Umeå-festivalen 2019. På Petrichor spelar han piano och ibland keyboards medan Knutsson oftast växlar mellan sopran- och tenorsax. Rytmsektionen består av Sebastien Dubé på kontrabas, trumslagare Terje Sundby samt på percussion Rafael Sida (ingår också i Jonas Knutsson Quartet).

För att fortsätta förteckningen över vem som gjort vad på ett innovativt album listas här ett antal gäster. På Waltz For Debussy hörs Lars Almkvist (flygelhorn), Åke Lannerholm (eufonium = tenortuba) och Johan Ahlin (valthorn). På Baby Dodds Vindaloo Strut medverkar Dicken Hedrenius på trombon. Khamsanday gästas av Livet Nord på violin. Malvakvartetten finns med på titellåten. Medlemmarna heter Emelie Molander (violin), Knapp Britta Pettersson (violin), Maria Jonsson (viola) samt Maja Molander (cello). Ansvarar för stråk- och blåsarangemang på Waltz for Debussy jämte Petrichor gör Hans Hjortek.

Toner sveper fram. lent inlindade eller i pregnanta utbrytningar. En härligt avslappnad och stundom närmast spirituell anda råder, där Knutssons ljust ljudande instrument anför med auktoritet. Persson skjuter in ett kort inpass i vackert utsmyckade öppningen Waltz For Debussy, fast det är först på tredje spåret han ges rikligt med utrymme. Registrerar då ett ljuvligt ledigt solo från honom.

Otroligt lyhörda rytmsektionen är sannerligen på tårna inom den spatiösa plats de tilldelats. Självklart uppstår extra fett groove här och var med både batterist Terje Sundby och en inspirerad Rafael Sida som eminenta rytmtillverkare. Och Sida (en livefavorit sedan 80-talet) tar vara på varje tillfälle att färga parets fräcka kompositioner. Det lutar mer åt dansant stampa takten -världsmusik än ortodox jazz, kryddat med raffinerade blinkningar till New Orleans, Balkan, nordiskt storslagna vyer och bluessväng. Sebastien Dubé och hans runda klang på en specialbyggd kontrabas minns jag från rafflande konsert i Ljungskile med gitarristen Mats Norrefalk och trumslagaren Mikael Nilsson. Trevligt nog hörs han i en jublande feature flinkt assisterad av Perssons upphetsande löpningar.

Fångas av en sprittande, närmast sensationell tempohöjning i The Next Three. Samtliga triggar varandra utan att det kokar över. Blir till angenäma fyrverkerier vilka trummande nestorer sofistikerat accentuerar. Rapp briljans levereras av blåsaren konstant i framkant. En smeksamt läcker ballad till minne av Jim Beard känns bekant. Det dröjande anslaget förför i en melodi som skulle kunna vara signerad Scott Hamilton. En annan toppnotering vari Livet Nord sätter sin prägel har fått titeln Khamsanday. Hänförande österländsk vibe tillförs, vars tonspråk också delvis stämmer in på bluesiga temat i Baby Dodd´s Vindaloo Strut tillägnat dixieland-trumslagaren från New Orleans. Associerar ibland till både Mynta och hur Rena Rama kunde låta när det begav sig. Somliga låtar påminner så tydligt om andra signerade Knutsson, att man undrar i vilken utsträckning de lånat av sig själva.

Kan tyckas övermaga att anmärka på upplägget när det resulterar i oavbrutet skön musik, som antagligen är en oundviklig konsekvens av den idé man praktiserar. Men min poäng är att jag särskilt första halvan hade önskat mer jämvikt, även om mer fördelaktig balans uppnås efter hand. Förvisso helt fenomenal på främst sopransax oavsett om det musiceras ystert eller lyriskt, vill jag hävda att Knutssons komponerande kollega alltför ofta hamnar i skymundan.

Andreas Hourdakis

Report To Keftiu

4

Inspelad juni 2023 i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Andreas Hourdakis

Bolero Records

Releasedatum: 12/4 2024

Mannen med det grekiskt klingande namnet kommer från Malmö, fast han gick på Musikhögskolan i vår huvudstad och har rötterna förlagda på Kreta. Jag känner i första hand till 42-åringen genom ett antal fängslande samarbeten. Har hört jazziga gitarristen live med med bland andra Karin Hammar Fab 4, Magnus Öström Group, Karolina Almgren och Stina Augustsdottir. På meritlistan finns vidare musicerande tillsammans med Sebastian Studnitzky, Jeanette Lindström, Daniel Karlsson, Joakim Milder och han ingår i ett av HYMN hyllat hardcore band. I eget namn finns fyra album varav ett med Dylan-tolkningar som rönt uppskattning. Hourdakis leder både en trio och kvartett. Hade inte tidigare hört honom i helfigur lira sina originallåtar, varför jag tog chansen när han besökte Jazzföreningen på Valand då musiken från Report to Keftiu framfördes live för första gången. Låt mig först berätta om mina intryck från detta releasegig 16/5 inför ett 30-tal sittande åhörare.

På scen omges huvudpersonen av samma manskap som på skivan. Vi ser således Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på kontrabas samt bakom trummorna rytmtillverkare Jon Fält. Utan att överdriva kan hävdas att männen tillhör landets mest etablerade jazzmusiker. Berättas för mig att samtliga studerade på KMH vid samma tidpunkt. Rekommenderar att ni googlar fram deras respektingivande cv om bevis för påståendet önskas. Haft förmånen att recensera dem både live och på skiva åtskilliga gånger, fast troligen premiär för min del att kunna lyssna på dem tillsammans.

Det blir inte oväntat två set varav det första varar i ungefär en trekvart. Däremot anmärkningsvärt att klagomål på bristande balans behöver formuleras. Särskilt i första avdelningen nådde pianistens ljuvliga inpass ut enbart när en närmast övertaggad trumslagare höll tillbaka och frontande instrumentalist pausar. Också stadige basisten var hänvisad till för låg volym. Kan sammantaget bedömas som anmärkningar i marginaler, även om obalansen påverkade helhetsintrycket. Visar sig att den i centrum exponerade svarta Gibson kännetecknas av ett angenämt vibrato. Noterar kul, småtrixig inledning och därefter ett tema som hakar tag i mig. Protos Syrtos visar sig vara en traditionell folkmelodi från Kreta som gitarristen arrat för denna sättning. Under konserten uppstår ofta rafflande dialoger emellan Hourdakis och Fält, den prisade batteristen som var först ut i min serie miniporträtt Groovearbetare publicerade 2011 i LO-tidningen. Inte sällan agerar Fält inspirerad anstiftare, beter sig offensivare än någonsin och totalt motsatt mot hur han tillsagts spela på det album som senast belönades med Grammis i jazz-kategorin. Paret ges understöd av löpningar från Östholm och en pådrivande Höper i låt där virtuos hårdkörning praktiseras

Repertoaren fylls naturligt nog ut av alster från tidigare utgåvor. Fäster mig efter paus vid riffandet i optimistiskt hållna Mighty Labrys där mycket händer i bakgrunden, skönt fladdriga fusionaktiga Tusen Solar, hur ljuvt det låter om en skör ballad med läcker puls i utmärkt samspel, groovigt lekfull låt där scenens sidemen briljerar i en sekvens där flow uppnås, ett distat solo av den Scofield-influerade instrumentalisten som verkligen går loss och slutligen en angenämt upphackat klangvärld vars sound med dess sinnrika kromatik kan hänföras till klassiska skivbolaget ECM. Får anses modigt att nästan uteslutande förlita sig på eget material. Rankar honom dock högre som instrumentalist. Sammanfattningsvis en spännande konsert, om än stundtals på flera plan behäftad med viss obalans.

Nu hundraprocentigt fokus på Report To Keftiu. När det handlar om musiker dedikerade till improvisation är det standard att samma komposition skiljer sig åt, live och inspelad i studio. Inget undantag här! Nya albumet innehåller sju titlar vilka broderas ut i ett spann mellan drygt fem och upp till åtta minuter. På den tiden sker förstås ett antal stimulerande övergångar framhävda av diverse features. Utgår från att samma gitarr som på Valand användes i studio. i titellåten har hans Gibson kompletterats med minst en till gitarr, vilket ger en rafflande effekt. De skönjbara folkmusikvibbarna på skivans andra spår tillhör föga förvånande plattans höjdpunkter.

Klangen genomsyras av ett intrikat, alternativt distinkt ECM-sound. En avgörande skillnad gentemot hur jag uppfattade låtarna live. Licks broderas överlag lika skickligt som prydligt i stilar vilka kan påminna om nutida hjältar som Pat Metheny, Larry Coryell, John Abercrombie och Bill Frisell. Kanske antyder jag samtidigt att en egen ton emellanåt efterlyses. När man tar del av musikerns hemsida kan man få intrycket av att han är ett större namn i vissa kretsar utomlands.

Tilltalas av avvägningen mellan flödande energi och vackert reflekterande sekvenser. Hourdakis konstruerar otvivelaktigt sina kompositioner på ett kompetent sätt och på vissa ställen ges utrymme åt medmusiker att blomma. Främsta styrkan ligger ändå i hur strängar bänds och ackordföljder tas. Betyget är inte odiskutabelt eftersom 3+ låg nära till hands. Ett skäl är att i vissa låtar blir det nära nog slagsida med utförliga solon från glimrande gitarrist. Man inser varför albumet enbart lanseras i Andreas Horurdakis namn och inte som hans kvartett. Och vem som producerat går inte att ta miste på.

Välgörande när Jonas Östholm dekorerar melodier, så som uttrycksfullt sker i exempelvis Gateway Xero. Rytmsektionen backar genomgående upp och håller samman, för att i ett några passager göra upphetsande framstötar. Syftar särskilt på snärtigt framvällande toner i låten Spilia. Här kan man få för sig att 42-åringen ägnar sig åt att framställa en avancerad skala. När Östholm och Fält accentuerar harmonik och rytmik, resulterar det i albumets boppigaste inslag. Den uppfattningen förstärks när bas-feature och riffande tar vid. Livefavoriten Tusen solar är en annan kandidat till albumets mest spännande låt med en ystert aktiv Jon Fält i framsätet. Överhuvudtaget är hans återkommande innovativa dialoger med melodimakarens gitarr vad som i första hand präglar Report To Keftiu. Avslutande balladen (titellåt) ges av inspelningstekniska orsaker annan skepnad live. Skrider här fram i minimalistiskt majestät. Tar till mig ett rogivande alster med en doft av Medelhavets ljus.

Lage Nordling Electric Ensemble

3

Inspelad i Signalverket Malmö 2022-23

Mixning/ producent: Jesse Emmoth

Zennes Records

Releasedatum: 3/5 2024 (digitalt 31/5)

Lage Nordling heter en jazzgitarrist baserad i Malmö utbildad på Framnäs och Musikhögskolan. Debuten utan titel beskrivs som en mix av progressive, jazz och konstmusik. Vad han kallar för ”äventyr i en annars avförtrollad värld” tar mest sikte på först nämnda vidsynta genre, förstärkt med begreppet maximalistisk. På den vinyl jag generöst nog fått skickad till mig förekommer sex kompositioner, samtliga signerade 30-åringen. Fått reda på han varit medlem i gruppen KosmoKid.

I skrivande befinner sig hans ensemble av framstående improvisationsmusiker på releaseturné i Tyskland. I den ingår några för mig bekanta namn tillsammans med musiker jag inte känner till. På elbas finns Anne Marte Eggen, en förgrundsfigur i prisade We Float som dessutom medverkar i bland andra Thymeshift United. Sköter syntarna gör mannen som tillika producerat, nämligen Jesse Emmoth som för ett par år sedan var med om att bilda Scandinavian Jazz Orchestra. Kompletterande gitarrist Samuel Hällkvist har spelat med exempelvis Yazz Ahmed, Isidurs Bane och Marilyn Mazur. Ett instrument som utkristalliseras lite här och var i den maffigt påkostade ljudbilden är altsaxofon, trakteras av begåvade Hannes Bennich – leder egen kvartett och kunnat ses på Utopia i år i Katrine Windfelds sextett. Mario Ochoa (Post-Sun-Vision) heter ensemblens drivande nav bakom trummorna. Sättningen utstrålar osviklig kompetens!

Mina intryck härrör från ett par koncentrerade ”sessioner”, tillbringade med förträffliga Sony-hörlurar kopplade till stereon. Anteckningarna från olika tillfällen skiljer sig något åt, slutsatserna överensstämmer inte till fullo. Förvånas över att debutanten överlåtit åt en vän i ensemblen att producera, eftersom det låter som om Lage Nordling självständigt realiserat sin vision. Kanske är det medvetet gjort, men hade önskat att kompositören vidareutvecklat somliga av sina skissartade idéer. Referenser till Zappa, King Crimson, krautrock, ambient, Gentle Giant och Weather Report stannar på antydningsstadiet; ofta utan att slagkraftiga alternativ lanseras.

Vad som lanseras med en formulering om extremt genomtänkt debut över 31 minuter, har spelats in med framtidens teknik betecknad MOD DB60, vilket också en lång komposition döpts till. Soniska upplevelsen är spektakulär, något att fröjdas åt. Vid några tillfällen låter för övrigt en gitarr halvakustisk, vilket tillför ytterligare en dimension.

Ska betonas hur händelserikt det är, vilket ger förutsättningar för stimulerande lyssning. Samtidigt finns i andra vågskålen risken för att för många impulser kan orsaka en överlastad produkt, alster som bombarderar lyssnarna. Det kan låta intrikat och spretigt för att i nästa sekvens kollektivt dra iväg med fräckt groove. A- respektive B-sidan inleds med att altsaxens förnämliga fraserande, flätas samman med vassa gitarrer på en bädd av feta rytmer. Emellanåt uppstår naturliga övergångar. Å andra sidan duggar det tätt med tvära omkastningar. Sådana är rikligt förekommande i exempelvis i Need, Must, Ought.

Genom leverans från synt, sax, elbas och diskreta trummönster associerar jag i ballad till Weather Report. Skillnaden är som framskymtat att den relativt oprövade kompositören saknar den magiska gruppens nerv och fokus. Vill ändå hävda att suggestivt snirklande ballad tillhör albumets mest tongivande alster. Lage Nordling Electric Ensemble består av en meriterande skara av duktiga musiker som sömlöst samexisterar. Vilka som opererar i framkant skiftar på klassiskt jazzmanér. Tajta rytmsektionen exponeras ljuvligt i en låt där de har fult upp i en metrisk form. Musiken ger upphov till många reflektioner, vilket ska ses som något positivt. Ibland uppstår fruktbara öppningar, vid andra tillfällen tenderar musiken att måla in sig i ett hörn.

Att hjärnan bakom albumet skapat spännande sound och atmosfäriska tillstånd, snarare än eggande melodier med hopkopplade delar blir i längden en brist. Saknar stundom medryckande melodier som fäster. King Crimson-aktiga Dance Maybe utgör ett välgörande undantag, motsäger delvis min utsaga. Där målas toner uppfinningsrikt av synt och sax på ett klatschigt avigt sätt á la Gentle Giant. Efterlyser beståndsdelar med ett uttalat centrum, för att balansera andelen infall och utbuktande fragment. När jag tillägnar mig expressivt gitarrsolo i Need, Must, Ought hamnar jag hos Alan Holdsworth (sett honom på Nef), sannolikt en förebild för Nordling. Som framgår är jag kluven till detta lika lyxiga som lovande förstlingsverk som hade behövt fler kompositioner som griper tag i mig.