Charlie Brolund
Brunnen 4
Inspelad i Mälarhöjden Social Club och Norrmalmskyrkan Stockholm
Mix och master: Daniel Ögren
Producenter: Charlie Brolund, Erik Erkka Petersson och Jesper Lundquist
No Regrets Fonogram
Releasedatum: 12/4 2024
Brukar inte ta mig an för mig helt okända artister och låtmakare efter förfrågan. Men här finns lockbeten, inte minst medverkan av flera prominenta musiker jag hört live, recenserat eller känner till genom samarbeten. Individen Charlie Brolund gör mig i förstone förvirrad. Tolkar jag rätt betecknar sig personen som icke-binär efter några livsomvälvande händelser för ett par år sedan, vilket leder tanken till bland andra (Susanna) Loke Risberg och (Nina) Nino Ramsby. Hens röst låter dock kvinnlig. Har inte hela bilden klar för mig. Av det egengjorda materialet ska det senare i år bli en föreställning.
Brunnen sammanlänkar tio låtar vilka med ett undantag skrivits av Brolund, både text och musik. Titeln sägs vara inspirerad av Pär Lagerkvists diktsamling Aftonland. Enligt hemsidan kretsar texterna kring känslor och minnen i en process om att släppa taget, våga träda fram och bli sann mot sig själv. Det berättas om uppväxt och utveckling, föräldraskap och om en mormor vars betydelse satt ljusa spår. Ett mål med sångerna är att väcka medkänsla, en tro på att låtarna kan skapa sammanhang och gemenskap. Deras antingen dramatiska eller poetiska dimension framhävs genom tydligt betonade formuleringar, med angenäma tonfall som påminner om Amanda Bergman eller den lika prisade litterära begåvningen Annika Norlin.
Ännu starkare dragningskraft än innehållet i verserna utgör för mig musiken, hur den på skiftande vis draperar ordens valörer. Charlie Berglunds röst inlindad i trolsk hammondorgel. Och detta i en allsköns blandning av stilar. Här botaniseras i rullande orgelsound á la Solar Plexus och Merit Hemmingsson. Psykedeliska utflykter, visor, pop modell klassiska singer songwriters, influenser från progressive av idag såväl som den gyllene epoken, stänk av folkmusik och sekvenser med jazzrelaterade inslag. I pressreleasen stakas fler relevanta referenser ut: Turid, Nico, Joni Mitchell, Monica Z, Billy Preston och Procol Harum.
Eftersom utrymmet inte är begränsat vill jag tala om vem som gör vad. Artisten det kretsar kring tar hand om det vokala inklusive körpålägg och lirar synth. Erik Erkka Petersson (Xenia Kriisin) spelar elbas men framför allt klaviaturer, närmare bestämt hammondorgel, kyrkorgel, tramporgel, piano samt synth. Den andre medproducenten Jesper Lundquist förekommer på elgitarr, nylonsträngad dito samt på elbas. Två fängslande trummisar jag hört live finns med. Rör sig om Wille Alin (också slagverk) respektive Gustav Nahlin. Daniel Ögren från hajpade Dina ögon spelar stålsträngad gitarr och elgitarr. En gitarrhjälte inom den progressiva sfären är Reine Fiske från främst Dungen. Han ingår också i imponerande sättningen. Vidare har vi Carl Greder på elbas, Frida Johansson på fiol, cellisten Jonas Bleckman och den välkände folkmusikern och skivbolagsbossen LIvet Nord på violinquinton, vibrafonisten Felix Martinz samt pianisten Alexander Zethson.
Den stora kören som bistår på fyra spår består av Mira Palme, Anna Ahnlund, Anna-Karin Westerlund, Anna Franzon, Anna Stenman, Sonia Wallfelt, Mirai Challis, Elin Andersen, Sime Edin, Katarina Sundman samt Rebecca Nordin. Oj så många som engagerats! För att slutföra ymniga redovisningen av fakta kan meddelas att pålägg gjorts i Umeå, Österrike och Bagarmossen. Och utgivningen av albumet har föregåtts av ett antal singlar släppta från i höstas och framåt.
Fångas av musiken, dess växlingar och vändningar. Lyssnar förtjust på renommerade musiker och hur snyggt de samspelar. Lägger märke till hur medryckande betoningar utformats för att i ett par ballader istället ta oss med till själsliga djup, vilket sker rörande med stråkars hjälp i Ditt porträtt. Tack verkar syfta på hens transformation, skildrar en i slutändan lycklig och nödvändig inre resa , medan löst sammanfogade Drömmars land utmynnar i en jazz-valsande fullträff. Urskiljer en fascinerande metodik i komponerandet genom anmärkningsvärda arr ur vilka det av patos frambringade texterna förmedlas.
Orden ligger längst fram i mixen. Ömsom gåtfulla, ömsom hoppfulla sjungs de övertygande i en anda av tillförsikt. En invändning i marginalen är att ett par låtar på slutet flyger över min perception. Hade förmodligen varit annorlunda om kyrkorgelns mäktiga toner ljudit i en förklarande föreställning. Refränger sveper fram med orubblig kraft invirade i psykedeliskt beat eller i en lika dynamisk singer songwriter tradition. Det är en omvälvande upplevelse att ta del av den sammanhängande böljande musiken. Man behöver vara beredd på att ta emot, inte ducka för pretentiösa anslag i den bevekande stämman.